Cien años de perdón En bank i Valenzia blir besökt av bankrånare. Det visar sig att de egentligen är där för en hårddisk som tillhör en politiker. Folk i spanska regeringen skiter på sig av rädsla för vad hårddisken kan innehålla medan rånarna inser att de måste använda hårddisken för att komma ut från banken levande.
Koblic En pilot under tiden för Argentinas diktatur bestämmer sig för att desertera och försvinna. Han tar sig till en liten håla och börar jobba med en kompis. Han hamnar otroligt nog snart i problem. Och vilken orsak till problem är bättre än känslan av en kvinnas fitta?
5/10
__________________
Senast redigerad av Man-o-Hast 2017-05-20 kl. 19:57.
En misslyckad 30 något tjej vet inte vart hon vill med sitt liv. Hon flyttar in till sin gamla far. Hon har en svärmor hon ogillar och hennes syster med familj är där jämt. Låter lagom kul och det är precis vad det är.
Christopher Walken spelar hennes gamla pappa. En påhittad gammal sångare i stil med Tom Jones eller Frank Sinatra som försöker återuppliva sin gamla karriär. Ofta briljerar Christoper Walken med sin humor och självdistans. Även själva musiken i filmen av huvudrollen (som i övrigt är blek) och Walken tillhör bland det bättre som visas.
Det är något av en parodi på musikindustrin eller åtminstone gamla stjärnor. Humorn handlar mycket om musik. Jag tror nästan all humor hade gått över huvudet på 95 % av alla jag känner, men jag greppade en del.
Dialogen, utöver Walken, känns sisådär. Ska vara "realistisk", men blir mest att dom prata i munnen på varandra eller att dom spelar "bredvid varandra" istället för mot varandra.
Inget jag rekommenderar, men fungerande som tillfällig underhållning. P.S. Tråkigt för Walken att inte filmen håller samma nivå som han själv D.S.
Med helt okej betyg på imdb och med Clint Eastwood och John Malkovich med hade jag höga förväntningar på denna. Men hela filmen kändes egentligen som en utdragen clicheaktig transportsträcka och katt och mus lek fram till slutet och även det kunde man lätt förutspå. Nej, enligt mig en dussinthriller som inte har mycket originellt att komma med. Malkovich gör dock ett rätt så bra jobb i rollen som boven. Betyg: 6/10
Sleeping with the enemy
Visst, storylinen var enkel och manuset hade sina brister. Men kände stundtals rysningar av den välbekanta "boogeyman is coming for you" känslan och det är länge sedan jag senast känt så av att se en film... Halloween originalet kanske. Betyg: 7/10
Filmen växte i mig jag gillade filmen mer denna gången. Det var en scen som var riktigt pinig som jag verkligen sa AJ till. Så ja jag höjer filmen 2 snäpp.
You will be my son (2011). Fransk film om släktintriger på ett enormt och framgångsrikt vinslott, som gått i släkten en massa generationer. Man får se mycket av vinproduktionens olika steg, och de olika ritualer som hör till i en gammal vinfamilj. Även fina naturbilder av vinodlingarna. Är man vinintresserad så är det värt att se filmen enbart för detta.
Men även om man inte är vinintresserad, så kan man se den för den mänskliga historien. En far som aldrig kunnat tycka om sin son, av väldigt egoistiska och snedvridna skäl. Och sonen som i sin tur blivit skadad av kärlekslösheten. Sådant här händer tyvärr ofta, och inte alls bara i familjer där det finns ett urgammalt och jättevärdefullt familjeföretag som står på spel. Även om det sistnämnda såklart gör konflikten mer storslagen.
Sevärd film: vacker, tragisk och en aning mörk.
7/10
__________________
Senast redigerad av Merwinna 2017-05-21 kl. 11:29.
Denna filmen var ganska så bra där det hände mycket och lagom dos av humor. Folk blir uppkäkade av dinosaurier. Jag trodde den inte skulle leverera, men det gjorde den. Väldigt snygg film, jag är väldigt nöjd.
Koloniseringsskeppet Covenant är på väg till en planet långt borta med en last på tusentals människor för att bygga upp en ny mänsklig civilisation. Efter en olycka måste besättningen väckas ur sitt infrusna tillstånd som de egentligen skulle ha varit i ända till ankomsten. De upptäcker då en mycket närmare planet som tycks ha lämpliga egenskaper för att bli en ny hemmaplanet för människor. Väl framme på planeten stöter de dock på märkliga parasiter som visar sig vara mycket aggressiva.
Helt OK film i Alien-serien, av Ridley Scott som regisserade både den allra första Alien samt Prometheus. Stabila skådespelarinsatser av Michael Fassbender och Katherine Waterston (som är otroligt lik Carey Mulligan, bortsett från ögon- och hårfärgen).
The disappointments room (2016). Denna film har fått konstigt dåliga betyg på IMDB (3,9 står det på nu). Jag tycker att den är en klar 7:a, rentav en stark 7:a. Det är visserligen spökhusfilm manus 1:a (ung familj flyttar in i tjusigt gammalt hus, de hittar dolda rum, mystiska saker börjar hända, den i familjen som upplever spökerierna mest börjar forska i gamla arkiv och bibliotek, händelserna accelererar...), men å andra sidan blir jag oftast besviken när en spökfilm INTE följer den formeln. Det är ju precis det man vill ha, liksom!
Bra kameraarbete, vacker och dramatisk musik som följde handlingen väl, jättefina interiörer och exteriörer av huset och trädgården.
Dock gillade jag inte att filmen använde sig av ett element som är söndertjatat redan i skräckfilmer från 2000-talet, nämligen att mamman äter psykosmediciner som hon i hemlighet slutar ta, och därför råder det en osäkerhet kring om det hon ser är verkligt eller hallucinationer.
Det var också en LITEN aning taffligt här och där med timingen och dramaturgin, vissa scener hade kunnat göras mer chockartade, som t.ex.:
...detta med den lilla dockan på slutet. Det hade varit mycket mer effektfullt om hela familjen suttit i bilen på väg därifrån, och DÅ först hade de upptäckt vad det var den lille pojken trillade mellan fingrarna... (Nu var det ju mamman som hittade den och tog med den, det blev ingen CHOCK)
Efter att ha sett Tommy Lee Jones regissera sig själv i den westernliknande The Three Burials of Melquiades Estrada som är smått fantastisk blev jag nyfiken på att se hur hanterar en riktig western. Om det nu är det, det kan diskuteras. Three Burials liknar en western tematiskt men utspelar sig i nutid, medan den här filmen utspelar sig på "western"-tiden men kanske tematiskt skiljer sig en del.
Nybyggarlivet i de västra territorierna var hårt. Så hårt att i ett mindre samhälle har tre kvinnor blivit sinnessjuka av eländet och misären. Eftersom deras makar inte klarar av att ta hand om både dom och barn och djur beslutar kyrkorådet att skicka tillbaka dom till deras släktingar i de betydligt lugnare östliga delarna. En lång och farlig resa. Hilary Swank spelar en ovanligt hårdför men väldigt gudfruktig kvinna som tar på sig uppdraget. Av en slump springer hon på en åldrad småskurk i Tommy Lee Jones som hon räddar från att bli hängd mot att han svär att hjälpa henne.
Vi har sett det förr, med ett omaka par i Vilda Västern - en präktig och gärna religiös och en riktig slusk. Men det här är en mörkare och dystrare historia än vanligt. Om det var eländigt i byn är det minst lika illa på resan, men där är man också ännu mer utlämnade åt sig själva.
Filmen har ett bra hantverk, den största styrkan är ett otroligt bra foto på en vilda västern som i princip bara består av enorma grässlätter. Inte det vi brukar se. Men det ser mäktigt ut med häst&vagnen som en liten prick på slätter så enorma att man baxnar vid tanken. Det är väldigt bra skådespeleri och till och med sinnessjukdomarna känns rätt så realistiska - de är mest apatiska med enstaka våldsamma utfall. Och man gillar ju alltid detaljer som att de norska nybyggarna talar norska med varandra. Allt ser otroligt bra ut.
Problemet är att det är nåt som inte känns helt rätt. Det blir lite mer yta än innehåll för mig. Jag gillade det mörka och dystra, men känner det ändå inte riktigt. Det känns som det borde vara bättre och mer engagerande än vad det är. Jag kan inte sätta fingret på vad det är som felar. Det kan vara att när resan väl sätter igång blir det väldigt episodiskt, det finns mycket lite utveckling av karaktärerna och det är inte så att en händelse leder till en annan.
Det blir därför på sätt och vis lite som i såna där gamla djungeläventyrsfilmer där man går i djungeln och stöter på en giftig orm, sen går man lite tills man ska korsa en flod med krokodiler, sen går man tills man stöter på infödingar och så vidare. (Kanske en tramsig referens men för att inte avslöja nåt på riktigt om filmen i fråga drog jag första bästa parallell jag kom på). Det kan ju vara väldigt charmigt om man är sugen på en sådan film, men här ville jag se nåt annat och så passar det inte lika bra när det handlar om sjukdomar, svält, ond bråd död och annat elände heller.
Något av en besvikelse, men helt klart sevärd på grund av hantverket. Men i framtiden ser jag hellre om The Three Burials of Melquiades Estrada som har båda delarna.
Efter första scenen tänkte jag "ännu en överdriven amerikansk komedi med torr humor" men filmen hittar sin egen rytm efter en stund. Bra film att se med familjen, eftersom den endå handlar om familjerelationer, men kändes lite långtråkig emellanåt. Betyg: 6/10.