Smått surrealistiskt och definitivt drogfritt:
Var på nån slags marknad när jag var barn. Slutet av 70-talet och det var populärt med halvlånga vida kjolar som stannade mitt på vaden.
Jag står på en trottoar av asfalt men det är grusväg nedanför. I alla fall är det så jag minns det. Eller så stod vi på nån slags uppbyggnad, trälårar kanske?
Nedanför trottoaren står tre kvinnor. Två okända med min mor i mitten. Det pågår nån slags bil och motorcross- uppvisning. Vädret börjar bli dåligt och det liksom regnar åt lite alla möjliga håll samtidigt som solen skiner. Alla är lite småfrusna och sommarklädda.
Kvinnsen på marken kikar nån gång ned på marken där det börjar bli lite blött. Det skvätter väl lite från uppvisningen med. Men ingen flyttar på sig till att börja med.
Så går kvinnan till vänster upp till oss andra. Man ser att hon kollar lite på sina skor.
Sedan börjar det märkliga. Det flyter upp mer och mer vatten och kvar där i vattnet står min mor och en kvinna till.
Mycket märklig känsla att se vattnet bara höjas och två kvinnor som bara står där. Ser hur mors kjol flyter upp och liksom lägger sig på vattnet.
Det gick nästan upp till knäna före mor upptäcker vad som händer och skriker:
"Men jag sjunker, jag sjunker!"
Klackskor hade hon också och en av de blev kvar nere i gyttjan

Den fick morfar fiska upp senare.
Hur kan man inte märka att det flyter upp vatten nästan till knäna?
Och hur kom det sig att ingen sa till dem? Vi stod alla bara och iakttog. Även tanten som flyttat på sig.
Kanske vägde värmen av vattnet på marken och vädret upp varann? Kära mor var rätt chockad själv.
Glömmer det aldrig: Jag sjunker, jag sjunker!