Vilken film såg du senast?

Lite, nej mycket, kallakriget propaganda, och 1957 pysslade man mycket med sådant.
Den iskalla sötsaken från öst tinar upp, och hoppar av till väst.

Fast Fred Astaire är ju oftast sevärd, det håller jag med om.

Ja självklart är det antisovjetisk propaganda. Själv förhåller jag mig kluven: jag är ingen vän av det gamla Sovjet, men jag är å andra sidan ingen vän av orimliga klasskillnader heller - som i USA. Att vissa ska ägna sig åt ohämmat slöseri och frosseri i lyxartiklar och överklassnöjen, medan andra svälter. Så på mig funkar inte budskapet av den anledningen.

Nu vet jag på tok för lite om rysk film, men jag undrar om något liknande gjordes, att en amerikan hoppar över till öst.
Amerikanarna själva gjorde ju en i början av 70-talet, var väl Charlon Heston vars flygplan kapades av en amerikansk militär som ville hoppa av till öst, minns inte vad filmen hette.
Ryssarna hade militärfärgade Volvo 164 or, vilket var lite kul.

Jag vet inte heller.

Ja, du lägger alltid märke till bilmärken! Jag gör inte det; är helt blind för sådant.

Flygplan kapat, 1972, så var det.

Det är ett tag sedan jag såg den, det handlar mest om dialogen mellan kaparen och flygkaptenen, den fick väl godkänt, 3/5, om jag inte missminner mig.

Projekt 80-talet (3/50)

This Is Spinal Tap (1984)

Regissören Mary Di Berger ska följa det brittiska hårdrocksbandet Spinal Tap på deras USA-turné för att spela in en dokumentär om bandet.

Jag måste säga att Spinal Tap var över förväntan. När jag läste parodi på rockumentär från 80-talet så tänkte jag att det troligen är väldigt fånigt och överdrivet. Men det görs på ett snyggt sätt, skämten känns fräscha än idag, det blir aldrig för löjligt eller allt för osannolikt. Det är en parodi som fortfarande idag fyller sitt syfte.

This Is Spinal Tap är träffsäker och bitvis hutlöst rolig. Musiken är väldigt välskriven till just filmen och koreografin är delvis professionellt utfört för dokumentärformatet. Hela skådespelaruppsättningen, särskilt bandet, spelar väldigt bra och kreativt. Rob Reiner har verkligen lyckats med konststycket att göra en rolig, trovärdig och underhållande parodirockumentär!

Betyg: 71/100

Jakten

Lucas (Mads Mikkelsen) har haft det jobbigt men börjar nu få rätsida på sitt liv igen. Han är omtyckt och respekterad, har fått jobb på ett dagis och relationen till sonen Marcus (Lasse Fogelstrøm) är under förbättring. Saker och ting kommer dock att ändras när Klara (Annika Wedderkopp), en av flickorna på dagiset, kommer med osant påstående om Lucas - en lögn som förändrar hans liv.

Dansk film när den är som bäst och skådespelarna kan man verkligen inte klaga på, särskilt inte Mikkelsen. Sånt här kan ju även hända i verkligheten, tyvärr.

8/10.

The Caveman's Valentine

Romulus (Samuel L. Jackson) har en dotter och har varit gift. Numer är han hemlös och lever ensam i en grotta. Han har vanföreställningar, hallucinerar och är väldigt paranoid. En dag hittar han liket efter en hemlös pojke i ett träd utanför grottan och bestämmer sig för att själv försöka hitta mördaren.

Jackson brukar vara bra och detta är inget undantag. Filmen är väl inte särskilt mainstream men vad gör väl det?

7,5/10.

In This Our Life
Familjedrama om två döttrar och deras män. Stanley (Bette Davis) går igång på materiella medel och excess, men hon verkar aldrig kunna få nog.

Filmen ödslar ingen tid på att sätta händelseförloppet i rullning. Det är både på gott och ont. Å ena sidan tycker jag det finns en charm i den här tidserans tydliga framåtdriv, å andra sidan är plot i nio fall av tio det minst intressanta i en film så vitt jag behagar. Händelseförloppet i den här filmens fall är både rätt enkel att förutsäga och får vika på foten när det gäller naturalism och trovärdighet för att förstärka filmens tematiska intressen. Blir ganska onödigt att ha sånt fokus på plot om den ändå inte är särskilt välskriven.

Mellan varven av manusets mekanismer berör Huston teman om hur hopsättningen av olika personlighetstyper tar ut/dominerar/förändrar varandra, generationsskillnader och vad som utgör grunden för att känna lycka. Det i sig är mer intressant än ploten, som känns rätt manipulativ när Bette Davis karaktär blir mer och mer svartmålad och enkelsinnad i sitt driv på nästa materiella kick desto längre filmen går.

Foto och musik håller halvdan nivå, det är standard för tidseran och står inte ut på något minnesvärt sätt. Den är tillräckligt intressant för att vara godkänd, men en hel del finslipning skulle behövas för att göra filmen minnesvärd.

2/5

The Legend of Tarzan (2016)

John Clayton (Alexander Skarsgård) är son till en brittisk adelsfamilj som befinner sig i Afrika. De dör när han fortfarande är ett spädbarn och han växer istället upp i en gorillaflock. Så småningom hittas han av andra människor och han börjar ett civiliserat liv i London. Ett antal år senare får han anledning att återvända till Afrika och försöka stoppa den belgiske kungens hjälpreda Rom (Christoph Waltz) från att förslava hela Kongo.

Halvintressanta actionscener och tillräckligt välgjorda datoranimationer för att många av djuren ska se hyfsat verklighetstrogna ut.

Betyget blir 5,5/10 eller 3/5 på Filmtipset.

http://www.imdb.com/title/tt3584354/

Man Vs. (2015). Känd överlevnadsexpert i TV får försöka överleva i vildmarken på riktigt! Det här är lite kul om man har sett några överleva-i-vildmarken-program med verklighetens experter som Bear Grylls, Ray Mears och allt vad dom heter. För till att börja med så är det precis som ett sådant program: experten visar och förklarar precis likadant med samma självsäkra ton o.s.v.. Men sedan börjar det alltså hända saker, och han vill bara bli hämtad. "Jag står inte ut här längre, vi klipper ihop det material vi har och låtsas att jag har varit här fem dagar!" Kanske fuskar Bear Grylls och Ray Mears på samma sätt..?!

Dock gillade jag inte sf-inslaget alls. Det var så onödigt, för det kan hända så mycket i vildmarken ändå, i verkligheten. Det hade varit roligare om experten hade klantat till det och misslyckats med att fånga harar, misslyckats med att göra upp eld, blivit jagad av en björn etc..

Ger den 5/10.

Kapurush (1965)

En ung manusförfattare tvingas stanna över natten i en mindre ort på landsbygden. På det lokala värdshuset träffar han sitt ex som numera är gift med hotellägaren. Under dygnet som går kommer minnen från deras tid tillsammans upp till ytan samtidigt som han försöker hantera situationen och relationen så gott det går.

En kort långfilm på endast 74 minuter. Grundhandlingen utspelar sig över ett dygn men via tillbakablickar får vi tillgodosedd en djupare historia om vår huvudkaraktär. Jag blev tyvärr inte lika imponerad denna gång av Satyajit Ray som i hans tidigare filmer. Hantverket är tveklöst välgjort och klanderfritt. Fotot och klippning är proffsigt. Rays signum att på något magiskt sätt alltid visa upp sina karaktärer med största respekt och värdighet finns också här. Att vi alla bär inom oss en slags naturlig humanitet verkar vara ett tema i hans filmer. Både manusförfattaren och hans gamla flickvän gestaltas här med ömhet och en stor människokännedom. Men denna trend bryts litegrand med hotellägaren och dennes självgoda gåpåare-attityd. Det är väl inga "Basil Fawlty"-fasoner han kör med här men jag kom på mig själv med att för första gången direkt ogilla en karaktär i en av Rays filmer.

Överlag lider jag av en slags känslomässig distans till filmen: den griper aldrig tag i mig. Det är säkert jättetrist för vår huvudkaraktär att se sin gamla flamma som han inte hade mod nog att fortsätta förhållandet med när det väl begav sig bli behandlad så pass svalt och kyligt av henne nu vid deras återförening. Jag blir dock tyvärr inte något vidare engagerad i det hela. Besvikelse är ett starkt ord, men kanske att jag hade för höga förväntningar inför denna film. Det är dock en godkänd film ur alla aspekter och med tanke på den korta speltiden den har kan jag inte vara direkt missnöjd. Men det är hittills den sämsta eller den minst intressanta/fängslande Satyajit Ray-filmen som jag har sett. Betyget blir en svag trea, för det fina hantverkets skull.


Betyg: 3/5

Smått påtvingat dokumentären om Amy Winehouse en musiker som i det stora hela gått mig förbi då
jag avskyr jazz likaså soul så förutsättningarna för denna film låg definitivt inte på topp.

Men avigheten la sig ganska snabbt för dokumentären var bra, tragisk, deprimerande och fängslande. Dock insåg man ganska snabbt att hennes tragiska livsöde va "förutbestämt". Destruktiviteten och depressionerna fanns sen tidig barndom likaså förkärleken till droger och alkohol. Måendet går således inte att skylla på karriären då jag tror oavsett vilka val Amy gjort hade missbruket och måendet "hakat på", möjligtvis att karriären skyndade på "döden" då litegrann men inte mer än så, ödet var så att säga förutbestämt oavsett.

Det som i början störde mig litegrann var att dom intervjuade personerna aldrig kom fram i bild endast hördes som röster men ganska snabbt kändes det som det bästa då detta bidrog till att man aldrig fick känslan, i alla fall i dokumentären, att dessa personer endast solade sig i hennes glans utan istället var äkta. Hur det sedan var i verkligheten vet jag inte men regissören får en i alla fall att tro att dom allra flesta runt Amy ville henne det bästa. Såklart hittar man ett par undantag men det är säkert individuellt vem var och en uppfattar som "god eller ond" för även där har regissören lyckats, han pekar inte ut någon utan det är upp till betraktarn. Känner inte till regissören alls men det verkar inte gå någon nöd på honom för en Oscar drog han ju tydligen in på denna dokumentär. Den är han säkert värd men det känns nog för mig, som inte känner till honom, att det var jazzsångerskan Amy som hjälpe till lite "därifrån andra sidan" just pga av att hon var den hon var den hon var . . .

8/10 får den och med det sagt så beger sig Amy Winehouse och jag ut och springa nu för fanimig jag tror bestämt att jag gillar jazz jag. I alla fall Amys.