Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Jo det märks mer och mer att klimatet ändrats, till det bättre trots media. Flera jag känner uttalar sig - på ett sätt som gör det tydligt var sympatierna i dagens Sverige ligger. Det hade inte skett för ett år sedan. Jag hoppas att Julia Ceasar får medmänskligt stöd av folk, nu när det går att ge - det är tveggat att hänga ut någon.

Ja, rent taktiskt var det ett misstag att försöka svartmåla henne som konspirationsteoretiker. Det har redan gjorts tillräckligt mycket svartmålande av invandringskritiker att om det funkade skulle SD åkt ur riksdagen vid det här laget. Det har de inte gjort, istället har de 20-25% och verkar inte sakta in. Snarare tror jag amalgamdetaljen bara gör folk mer förbannade på Hamrud och media.

Visst kan svartmålandet vara en del av skrämselpropagandan, men jag tror inte det tillför så mycket mer än en vanlig uthängning skulle gjort. Snarare handlar det nog om att den obehagliga människan Annika Hamrud inte riktigt klarar av att hantera hatet som bubblar i henne och tar till alla tänkbara medel för att skada sin fiende.

Sen är det kanske dumt att betrakta dessa hatare som särskilt rationella i sitt krigande. Det är inte otroligt att Hamrud faktiskt tror att svartmålandet tillför något mer. Hatarna lever ju i sin egen lilla verklighet en stor del av tiden.

Ja, jag minns någon som citerade några av de "hatmail" hon fått, men hon verkade ha blandat ihop kritik med hat för det var väldigt harmlösa citat hon upprördes över.

Man får tänka på att PK:ismen i stor utsträckning är en sorts sekt med egna sanningar som förblindar dem för verkligheten.

Annika Hamruds artikel är ur många aspekter ett bottennapp. Den är inte mer än ett spretigt och hastigt hoprafsat karaktärsmord drivet av simpelt hämndbegär. Alla journalistiska ambitioner kring ”granskning av alternativ media” fick utgå när Hamrud vill utkräva sin personliga vendetta. Det är så solkigt.

Vad som är positivt i mediekriget är att småaktigheten är så uppenbar och utförandet så oprofessionellt så risken för backfire är stor till och med på Södermalm. Det hade varit intressant att få vara en fluga på väggen hos Expressen när denna artikel diskuterades. Även om redaktionen lider av groupthink och bunkermentalitet så måste väl tvivlet funnits?

Vad Expressen just gjort är att på silverfat servera sina motståndare bevis för att man inte på något sätt har högre etiska principer än Avpixlat i sina sämre stunder.

Det är ett högt pris att betala. Vem gjorde bedömningen att det var värt det?

Jaha. Då var det dax för en uthängning till då. Nu råkade Expressen publicera - men vi har sett hur Orrenius smyger runt på skogstomten och knackar på dörren. Det kan mycket väl vara DN som ligger bakom detta men ger det till Expressen för publicering för att inte skita ner propagandaflaggskeppet DN med oral-galvanism-smearing.

I mediakriget är alla MSM armar på samma hydra. Vi har sett det förr, när "Casinogate" släpptes till SR för att avstyra uppmärksamhet från Expressen/Researchgruppen. På samma sätt här, DN-personal springer runt Julias hus, och sen publicerar Expressen.

Jag är övertygad om att Agendarski har 10 fingrar och 10 tår i den här syltburken.

Dom har verkligen gått "all-in" nu, och jag såg någon som undrade om det var "slutet på Prag-våren" eller en repris på Ardenneroffensiven. Själv tror jag att det kommer att vara medias Stalingrad. Vi har sett att media varit hoppfulla, självsäkra och fulla av tillförsikt när dom satte sig på tåget för att göra processen kort med folket. Beväpnade till tänderna med näthatsnarrativ och Disqushack-data och med Researchgruppen i släptåg med Flashback-intrånget i högsta hugg. Nu har tåget stannat, och nu tvingas dom kliva ur. Små och rädda och oroliga. Nu är det inte roligt längre. Välkommen till ert Stalingrad, svenska journalister.

Jag tycker det är osmakligt och oetiskt osv. att hänga ut privatpersoner, naturligtvis. Men sett i större perspektiv, vi kritiker har verkligheten på vår sida, och det enda media gör med sin "makt" är att kunna göra livet till ett helvete för enskilda. Journalisterna har gått från att vara mediakrigets strateger (där smäktande fioler ackompanjerar flykting-, zigenar- och random multikultursnyft) till att agera som gerillakrigare mot folket.

Uthängningar och smearing är mediakrigets skitigaste gerillakrigföring.

Det finns några skrikiga mediakrigsbefäl kvar som tror på den grandiosa strategin - som vägrar ge upp drömmen om den stora segern, men i journalistleden bedrivs gerillakrig och i viss mån insubordination mot befälen.

Marika Formgren, Ivar Arpi och Gudmundsson och några till har sagt "nu skiter vi i det här" och börjat den långa fotvandringen hem från ett redan illa sargat och nästintill hopplöst journalismens Stalingrad.

Återstår att se om dom blir skjutna i ryggen när dom går av mångkulturens sista slagfält. Jag tror dom strategitroende befälen kommer att missa när dom försöker skjuta nu Julia Ceasar, sen Formgren och Arpi och Gudmundsson i ryggen. Dom kommer max bli lite skadeskjutna i armen, men kommer att överleva. Dom kommer också att bli omplåstrade och välkomnade när dom väl gått till fots hela vägen hem.

Journalisterna kan inte vinna den här striden mot folket. Det har gått för långt nu. Jag tror den här hösten kommer visa sig vara Sveriges "1989" och vi befinner oss nu väldigt nära vår murs fall. Det visar om inte annat SVT som gått "full Arnstad" och ska köra en heldag med flyktingsnyft.

Tyvärr tror jag att twittervänstern kommer bli väldigt sporrade av att fått Formgrens (högst symboliska) skalp.

Svensk höger påminner inte så lite om Martin Niemöllers dikt. Oförmågan att solidarisera sig med någon som man uppfattar befinna sig en millimeter längre til höger än en själv gör att vänstern tillåts sänka sina motståndare en efter en. Ingen vågar #Backa.

Idag Marika Formgren, imorgon Ivar Arpi och Per Gudmundsson och i övermorgon Alice Teodorescu, Anna Dahlberg, Mats Edman och Johan Ingerö.

När de kommer för att hämta er finns ingen kvar som protesterar.

Personligen tycker jag det är helt i sin ordning att Orrenius och Hamrud får utstå så kallat hat. Att Expressens Karin Olsson gråter ut över detta är med tanke på tidningens samröre med Researchgruppen är ju minst sagt skrattretande:
http://unvis.it/www.expressen.se/kultur/karin-olsson/haten-och-hoten-utgor-en-pafrestning-pa-den-fria-journalistiken/

Att Hamrud tar till amalgam i sin kritik utav Julia Caesar tar jag som intäkt för att argumenten tryter. Ja det är förfärligt förstås att frågan om rasens relevans påpekas utav Caesar. Annars är ju rashat och rasism något som vanligen torgförs utav tidningar likt de hon själv och Niklas Orrenius skriver i. Man får såklart förmoda det är fråga om den renaste kärlek när rasism riktar sig mot svenskar. Inte minst då politikerna omsorgsfullt öser skattemiljoner över uttalat rasistiska organisationer och personer som Tobias Hübinette och Seher Yilmaz, som självaste statsministern skriver hyllningsdikter till. Det ironiska i sammanhanget är just att Jöberger/Caesar säger just vad vanliga svenskar tänker.

Personligen tror jag inte att det på något sätt är till gagn, annat än för SD:s opinionssiffror, att i en så dåligt underbyggd artikel leverera citat blandat med rena argumentationsfel. Men, sedan är väl inte Annika Hamrud den skarpaste kniven i lådan.

Granskning Sverige ringer upp Niklas Orrenius, som bekräftar att han stirrar igenom Julia Caesars fönster och skriker åt henne - dvs gör sig skyldig till ofredande:
https://www.youtube.com/watch?v=3ZB1gIhZNgI

Är det bara jag som ser humorn i att Hamrud förfäras över att bli uthängd i sin egen uthängningsartikel?
Ironin är så extrem att man börjar misstänka att man befinner sig i någon slags LSD-psykos.

Att i en och samma text försöka psyksjukförklara föremålet för sin illvilja, samtidigt som man återger en rad klarsynta citat från vederbörande, är en lika grotesk som dålig strategi. Man väljer att inte gå i polemik i sak, utan hon ges rasiststämpeln (eller snarare högerstämpeln).

Det tål att tänkas på följande: Tror man att det då räcker att skriva amalgamsjuka, utan att argumentera i sak, för att omintetgöra Julia Ceasars politiska värde? Eller är man så självgod att man tror att Julia Ceasars citat skulle omkullkasta henne, utan vidare åtgärder s.a.s.? Svarar man ja på första frågan, så tyder det på ett otroligt dåligt omdöme hos media. Svarar man ja på den andra frågan, så kan inte outningen vara annat än ett försök att stärka de egna leden och ingjuta stridsmoral i de egna trupperna.

Jag tror svaret är ja på båda frågorna och vi har precis bevittnat en rejäl dos radikalkrympning på landets största tidningsredaktioner. Mycket vatten i vattenhålet har ångat bort och kattfiskarna börjar bli lätt irriterade. Snart börjar det verkliga sprattlandet.

Sidbyte i mediekriget?


http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=185&artikel=6245025

Helt plötsligt öppnar Fredrik Virtanen, av alla dörren för etnicitetens betydelse!
Men i första steget tydligen bara för minoriteter. Till slut kanske polletten trillar ner att de också gäller etniska svenskar, ett folk som alla andra.

Detta kan bli en intressant resa, Virtanen. Det var oväntat......

Söte Jesus. Det är så galet att det gick mig förbi.

Inte bara amalgam, utan även elallergi. Det är så nära man kan komma att beskriva någon som en total foliehatt utan att bokstavligen göra det. (Nej, inte heller jag tror på att det finns någon elallergi, men för att man har tokiga uppfattningar på ett håll betyder det inte att man behöver ha det på alla.)

Bra dock att agendajournalisterna visar vilket ruttet och stinkande inre de har. Den här historien har inte klätt av och avslöjat Julia Caesar (som man inte behöver älska, men vars åsikter på det hela taget inte är särskilt kontroversiella) utan mest av allt hennes motståndare. Den verkliga hatsvansen ligger i öppen dager. Redaktörer, förläggare, kolumnister, ledarskribenter, kulturmänniskor sluter upp: ädla typer!

Lars Vilks har skrivit rätt kul om affären på sin blogg.