Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Det här är en viktig observation.

Det är andra gången nu som det blir så där mystiskt tyst efter en händelse, den första var motdemonstrationen mot SD. Jag vill rent av säga pinsam tystnad, motsvarande den som kan uppstå i sociala sammanhang ibland när ingen vet vad de ska säga. För jag tror det är det som pågår. Politikerna har fortsatt med sitt mångkultur-vurmande skitsnack ända tills de nu märker att ingen applåderar. Det är nästan så man förväntar sig att nästa uttalande från politikerna blir det där nervösa harklandet eller ett "jomensåatt", hur nu det ser ut i den här skalan.

Vi befinner oss kanske precis i ögonblicket då den lille SD-pojken utbrustit att kejsaren är naken och hovmännens hyllningar plötsligt tystnat. Awkward.

Jag lyssnade på detta nyss, dvs litet sent. Det är uppenbart att Svend Dahl inspirerats av denna tråd. Han läser tydligen på FB och oroas av det han ser, dvs han oroar sig för att hans mångkulturutopi är på väg att överges, först hos folkets flertal, sedan hos ledarsidorna och småningom hos politikerna.

Anna Dahlberg gjorde en intressant insats och lyckas tämligen väl med att normalisera en realistisk debatt om en nationell ödesfråga. Också intressant att journalisten Dahlberg gav ett analytiskt intryck, medan statsvetaren Dahl gav ett politiserat ideologiskt intryck.

Det finns inga skäl att ifrågasätta att mediekriget nu är igång. Man kan väl säga att detta radioinslag var en form av frontreportage.

Det uppenbara motdraget från Dahlberg m fl torde i så fall blir "Titta som det går när Ni mörkar sanningen och vägrar hantera för medborgarna avgörande samhällsfrågor". Just kring detta politiska terrängavsnitt finns det möjligheter till många mindre och större strider under mediekrigets gång.

Nja. Dahlberg har en hel del att leva upp till om hon nu verkligen anser att invandringen är den ödesfråga som hon påstår att den är. Visst, hon har skrivit några alster som avviker från den normala diskursen inom den svenska invandringsdebatten, men det räcker liksom inte. Det är nu som fältet har mognat tillräckligt för en storskalig sanningsoffensiv med faktabombning om invandringskostnader, havererad skola i utsatta förorter, invandrarkriminalitet, hedersförtryck, havererad välfärd, IS-rekrytering, osv osv.

Denna offensiv behöver ett välutbyggt intellektuellt eldunderstöd för att klara av den självfallna motoffensiv från de sedvanliga PK-hjonen, och då är det bara att börja mata referenser till Tino Sanandajis blogg, Assar Lindbecks föredrag inför Svenskt Näringsliv, Magnus Ranstorps forskning, m.m. Nu är det upp till borgerligheten att visa att de kan agera som en tydlig opposition och övertyga folk om att de har Sveriges främsta som politisk målsättning. Annars är de inget värda.

Nej, givetvis räcker det inte. Inte på långa vägar och särskilt inte för någon som jobbar åt Expressen, som gått i bräschen för att motverka yttrande frihet och anonymitet på nätet.

Emellertid hade hon rätt, inte bara i migrationspolitikens oerhörda problem, i att det kostar på att vara avvikare i dessa sammanhang, om än aldrig så litet. Vi får inte låta de rättmätiga kraven hindra att erkännande ges åt de som i alla fall gör något. Dahlberg har vågat och även om det är med försiktighet, viss rädsla och med insikt om den mäktige fiende hon får, och det bör hon mer hedras för ändå. Sedan har hon förstås sin del av lik i lasten, som det finns skäl att både påminna om och hålla emot henne.

Men, icke desto mindre...

Viktigt att komma ihåg är att de vanartiga borgerliga protodissidenterna INTE är råttfångare från Hameln, vilket man kan få för sig att deras uppläxare menar.

Visst, de rör sig flöjtspelande i samma riktning som flocken av gnagare och spelar melodier som ibland väcker gillande. Men de leder inte utan följer. Det står inte i deras makt att ändra destination, att leda rätt eller fel, bara att vinna relevans som talesmän och ombud för en redan fullt utvecklad folkvilja och tvingande verklighet.

Först tappade etablissemanget kontrollen över opinionsbildningen så till den grad att ett passivt, demoniserat SD närmade sig 20% även i de svenska opinionsinstituten. Den enskilt viktigaste händelsen var att SD etablerade sig som ett stort parti i valet, trots ett enat tyckarskrås ovilja.

Detta gav en hastigt uppsnabbad växandets normalisering åt åsikter, rädslor och sympatier som sedan många år ändå spritt sig via organisk, horisontell opinionsbildning utan annan avsändare än folket självt. Överallt samma funktion: Etablerad medias makt att vertikalt styra åsikter och sätta tabun är mycket stor - men bara där den råder. När en gång medborgarnas lokalt överenskomna verklighetsbeskrivning i skolan, grannskapet, arbetsplatsen, familjen kommer i konflikt med det offentliga samtalets narrativ - då vinner alltid närhetsprincipen.

Det är därför SD aldrig kunnat tryckas tillbaka uppifrån ned, hur stark repressionen och indoktrineringen än varit - växtkraften och erosionen av åsiktshegemonin var aldrig deras förtjänst. Inte ens alternativmedia som FT och AP eller Flashback var orsak så mycket som en verkan, som dem förutan skulle tagit sig andra former. När överheten en gång förkastats och till och med ses som fienden, kan inga förmaningar i världen lura tillbaka till åsiktsfållan - och då vinner SD per automatik, i kraft av utskälld opposition och paria.

Sedan denna kritiska massa väl uppnåtts har delar av den borgerliga tyckarklassen ändrat position. De har inte skapat opinionen, de har följt i dess släptåg. Om de gör det motvilligt eller väntat på tillfälle, principfast eller opportunistiskt spelar mindre roll.

Tills den dag kommer då man förstår och bejakar de krafter som skapats i reaktion till det mångkulturella Sveriges påtvingade födelse, så för man en reaktiv, defensiv linje. Om man i grund och botten önskar bort verkligheten är det svårt att se den klart. Även den förnuftigt anpasslige, sökaren blir då en åsiktsmigrant på väg mot ett okänt mål.

Då är det bra att göra en dygd av nödvändigheten, att ödmjuka sig i en nyfunnen, sympatisk roll som medborgarnas tjänare, som förespråkare för en ny demokratisk beredvillighet att lyssna in det svenska folkets intresse. Demos-populus-folk-nation. Den goda populismen och nationalismen, nedifrån-upp, landskapet före kartan - det är framtidens säkra högland.

Mycket bra skrivet. Två gånger har denna tystnad uppstått, precis som du skriver. Den första i och med demonstrationerna mot SD-reklamen och nu efter IKEA.

Jag skrev ett inlägg om den första tystnaden: (FB) Början på ett mediakrig om mångkulturen?

För att sammanfatta: det ligger ingen vinst i att kritisera SD:s politik eftersom den i de flesta fall har majoritetens stöd, och för det andra därför att man vill kopiera den politiken. Extremvänstern skäl till att demonstrera mot SD-reklamen var just att skrämma sjuklövern från att anamma SD:s politik, och kanske var SD:s skäl för att sätta upp reklamen densamma. Man vill inte att något parti ska kopiera deras politik.

Nu ser vi för andra gången denna tystnad och nu är den inte svår att förklara: en blandning av skam och panik. Man hoppas att det ska komma något nytt som twitter ska samlas kring, men jag tror IKEA kommer vara med oss en lång tid. Det är en vattendelare.

Jerzy sa visserligen att morden har minskat i Sverige på SVT ikväll, men han var även tydlig med att morden har minskat i hela västvärlden och att Sverige minskar sina mord betydligt långsamare än tillexempel jämfört med USA. Så en tänkande människa kan läsa mellan raderna. Sedan så tycker jag det är väldigt syniskt av MSM att säga att Sverige tjänar på att det kommer hit läkare och forskare från MENA, för det betyder ju samtidigt att MENA förlorar på att läkare lämnar dom. Vem behöver igentligen flest läkare, Syrien eller Skövde?

Tillbaks till det nationalistiska kurdspåret, om än från en något förvirrad avsändare:


Nationalistiska föreställningar om ett folk, ett språk och en stat ett hinder för kurdiskt självstyre. Vad annat är då syftet med ett kurdiskt självstyre, undrar vän av ordning?

Annars är artikelns glada titel och budskap att ett Uppsving för kurdisk kultur i Syrien pågår under den av kurdiska nationalister tillkämpade autonomin.

Inte "kurdisk" kultur, alltså - utan kurdisk utan citationstecken. Jag säger inte att en Sakine Madon i anständighetens namn och för framtidens svenska solidaritet med kurderna bör påtala detta apartheidbeteende att enbart sätta dessa markörer kring den påstått accepterade svenskheten - men det bör en Sakine Madon faktiskt göra.

För övrigt intressant att nationalismen inte bara håller på att rehabiliteras i Mellanöstern genom kurder och assyrier - utan att SD:s "öppna syrisk/turkisk/svenskhet" också problematiseras. En normerande, uppifrånkommande och assimilatorisk statsnationalism gör Erdogan och Assad till möjliga kandidater för en ny, originell guilt by association att pröva på Åkesson.

Det absolut dummaste är väl att tala om hur många läkare som kommer hit utan att samtidigt nämna hur många patienter som kommer.

"Var åttonde läkare är invandrare, hur ska vi klara oss utan dom", brukar den självhatande Twitter-vänstern utropa när bekräftelsemätaren har sjunkit lite och de snabbt behöver en retweet för att veta att de existerar.

Bara det att var femte patient är invandrare.

Egentligen är det lika korkat av invandringskritiker att säga att de jobb vi har inte ens räcker åt oss själva. Yrkestillfällen är inte statiskt, de växer med befolkningen. Liksom inte så att varje land har fått en viss mängd jobb tilldelade sig, och dessa ska man hushålla med.

En mer korrekt invändning är att de som kommer hit i lägre grad än svenskar kan eller vill jobba. Med resultat att överskottet från vårt jobb går till att föda dem istället för att bygga vårt eget välstånd. Och nu är det till och med så många att föda att vi faktiskt fått börja montera ned vårt välstånd. Det vill säga, vårt eget arbete räcker inte längre för att ens mätta oss och dem för dagen. Vi måste börja ta av tidigare upparbetade reserver för att föda invandrare som i grupp äter mer än de som grupp producerar.

MSM motivering till att ta emot flyktingar är att rädda liv, samtidigt är MSM väldigt noga med att påpeka att många flyktingar är läkare. Var räddar en läkare flest liv, i Sverige eller i en konfliktzon. MSM vill inte rädda så många som möjligt, det hela är ideologiskt betingat. Socialister tycker att nationalstaten ska avregleras baserat på ideologi, medans liberaler vill att arbetsmarknaden (och arbetskraften) ska avregleras baserat på ideologi. Olika anledningar, liknande resultat.

Ja,

Och nu glider vi lämpligt nog tillbaka in i topic. Självhatar-vänstern har mycket riktigt alltid haft krossandet av nationalstaten som mål. Mer exakt de västerländska nationerna.

Men detta mål har tidigare alltid döljts bakom mer tilltalande slagord om att hjälpa utsatta, visa solidaritet, öppenhet, tolerans.

Men numera har man blivit mycket mer ärlig i sitt egentliga motiv. Som exempelvis detta utspel om att det inte ska få finnas några vita kommuner, som någon politiker sa. Inte "alla kommuner måste ta sitt ansvar" eller "invandrare måste in bland svenskar för att hitta in i samhället".

Utspelet handlade inte något alls om invandrare. Det fanns inget omtanke om dem där. Det väsentliga var bara att det inte till något pris får finnas områden med vita.

Innan har självhatarväntern i sin retorik antingen talat om invandring som något som ska berika oss. Alternativt försöka tona ner eller ursäkta de negativa konsekvenserna. Men nu lyft själva förstörelsen av det vita fram som ett självändamål. Inte ett pris för att hjälpa andra, utan som ett mål i sig självt. Det här förklarar också varför argumentet "vi kan hjälpa fler och de mest nödställda om vi lägger resurserna i närområderna".

Det biter inte. Efterssom det inte handlar om att rädda utslagna, kvinnor, åldringar, barn. Det är inte en felkalkylering att Sverige, istället för att hjälpa dem, öser miljarder på unga, friska, lyckosökande män. Det är just dessa man vill ha, i massor. Efterssom de gör mest skada. Är mest effektiva i att kräva, utnyttja, omstöpa, förändra och krossa det västerländska som är fokus för kulturmarxisternas hat.

Jag vet inte varför de blivit mer öppna med sitt verkliga motiv.

En pessimistisk tolkning är att de fått självförtroende att öka i intensivitet och tala allt mer klarspråk.

Själv tror jag på den mer optimistiska förklaringen. Att självhatarna är på dekis. De tappar tolkningsföreträde och makt på allt fler områden. Till följd därav har de retirerat rent mentalt. De bunkrar in sig allt mer bland likasinnade. Klämmer ihop sig ängsligt på tidningsredaktionerna och ser det krympande upplagan.

Ju mer de avskärmar sig, desto mer liknar de en sekt som blivit så inavlade att de inte ens längre förmår kommunicera med folk utanför. Deras enda liv består av sekten och allt mäts i hur andra i sekten uppfattar dem. I synnerhet som besparingskrav riskerar att tvinga dem ut ur kollektivet, ut i den där vanliga världen som de inte längre förstår.

Därmed inträder krympandets radikalisering. Det handlar om att överträffa varandra, imponera på den krympande skaran om vem som är värst, tydligast mest övertygad i det västerländska självhatet. Därmed talar och skriver de numer bara för varandra. Budskapet packas inte längre in i folklig dräkt.