Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Jag håller inte med henne men det är inte det saken rör. Saken rör hennes möjligheter att få uttrycka det hon gör. Det finns nämligen en anledning till att hon varit anonym tror jag. Hon är rädd. Och vad värre är, hon har rätt som är rädd. Jag vet. Jag har alltid stått med mitt ansikte och med mitt namn i mitt skrivande och se vad det har givit mig. Se vad det har kostat mig.

Ni som älskar att älska olika. Ni som skryter om demokratins stora och viktiga spelrum. Var är ni? Domen kommer bli hård mot alla er som skryter om ert rättspatos men beter er som blinda bestialiska gangsters i ert hat och ert förakt. Det finns två sidor av det som sker… Dels har vi den tjocka, gamla svarta skogen som stått där så länge folk kan minnas. Den ser ljus och fridfull ut på dagen, den ser närmast solidarisk och välkomnande ut, men så fort skymningen faller så tätnar buskagen, trollen hittar ut ur sina hålor och det dryper av fukt överallt. I den där svarta djupa skogen sitter de korrupta, de inavlade, de som ljuger om hur de älskar olika men hatar dem som verkligen tycker och tänker olika, de självutnämnda påvarna, eliten och makten. Där sitter de sanktionerade hatarna. I den skogen rivs och frodas det goda hatet.

Jag har varit där, i den skogen. Jag var en vit giftig flugsvamp tills de ryckte upp mig och kastade ut mig. Men jag är ju inte ensam… Det är det vackra i kråksången… Trots att trollen och de andra försöker minera skogsbrynen, riva upp de små broarna över vattendragen, trots att de har sina mäktiga grindväktare vid varje vändkors, vid varje ingång till den där skogen, och trots att de gör allt de kan för att få vara ifred ifrån allt och alla så sjuder de av liv och ljus strax bakom…

För se där borta! Vilka är det där? Som kommer gåendes längs den snirkliga stigen i skymningen. Som ett väldigt vattenfall reser sig en varsam våg av människor och de kommer åt mitt håll, de kommer åt rätt håll… Tusentals vanliga människor med demokratins facklor kommer traskande längs vägen. Ett långt led av alla sorters människor med eldar i händerna… Tålmodiga, ärliga och varsamma steg, tätt, tätt, tillsammans kommer de upp för slänten och snart står de på elitens dörrmatta och knackar på. Vilken befrielse det ska bli att sätta eld på den här förljugna skogen och se den brinna. Så att vi kan skapa något nytt sedan, något ljust, gott, andligt, värdigt och sanningsenligt