Citat:
Precis! Man ska inte heller glömma hur inresan mellan olika länder och kontinenter såg ut. I den moderna historieskrivningen framhålls det ofta hur judar tvingades leva i utlänningsghetton i Europa under lång tid. Vad man dock väljer att inte belysa är att samma sak gällde för en europé som valde att bosätta sig i exempelvis Mellanöstern eller Ryssland. Speciella ghetton för utlänningar har inte bara existerat i Europa, även om judarnas långa bosättning i dylika läger nog tar priset i både längd och omfattning.
En lite närmre studie av historien leder väldigt snabbt fram till slutsatsen att människor alltid präglats av ett visst mått av främlingsfientlighet/försiktighet och lojalitet till den egna etniska gruppen. Sverige av idag och delar av den moderna världen är det historiska undantaget, inte det historiska normaltillståndet.
Och det är väl trots allt inte så märkligt med ett visst mått av försiktighet inför främmande bosättningar om man studerar historien. Eller varför inte det svenska mångkulturella projektet? Det räcker gott och väl för att förstå hur man resonerade under exempelvis medeltiden.
Givetvis kan rädslan gå till överdrift och bli manisk, men den kan också vara obefintlig. Total avsaknad av misstänksamhet mot främlingar är också en total avsaknad av självbevarelsedrift och omsorg om den egna gruppen. Inte så märkligt då att denna sjuka är som starkast i det fredsskadade och barnsligt godtrogna Sverige. Det räcker att passera Öresundsbron för att stöta på människor som fortfarande har ett historiskt medvetande kring hur det känns när utlänningar kommer in och tar över landet.
En lite närmre studie av historien leder väldigt snabbt fram till slutsatsen att människor alltid präglats av ett visst mått av främlingsfientlighet/försiktighet och lojalitet till den egna etniska gruppen. Sverige av idag och delar av den moderna världen är det historiska undantaget, inte det historiska normaltillståndet.
Och det är väl trots allt inte så märkligt med ett visst mått av försiktighet inför främmande bosättningar om man studerar historien. Eller varför inte det svenska mångkulturella projektet? Det räcker gott och väl för att förstå hur man resonerade under exempelvis medeltiden.
Givetvis kan rädslan gå till överdrift och bli manisk, men den kan också vara obefintlig. Total avsaknad av misstänksamhet mot främlingar är också en total avsaknad av självbevarelsedrift och omsorg om den egna gruppen. Inte så märkligt då att denna sjuka är som starkast i det fredsskadade och barnsligt godtrogna Sverige. Det räcker att passera Öresundsbron för att stöta på människor som fortfarande har ett historiskt medvetande kring hur det känns när utlänningar kommer in och tar över landet.
Det är inte heller så att "värdfolket" nödvändigtvis tvingar minoriteter in i "ghetton" (som i det judiska fallet). Kineser lever i kolonier i hur många länder som helst. Nu även i Sverige. Ärvinge i stadsdelen Kista i Stockholm har ett enormt inflöde med kineser pga Huaweis etablering.
I mer generella termer så är det helt trivialt att människor från samma folk bildar just små kolonier, när de lever i exil. Och här blir det intressant m.a.p. svensk media. För beskrivningen av just anrikningen av ett främmande folk i en stadsdel, är en historia som aldrig berättas. Rinkeby blev dominant somaliskt under radarn, så att säga. Det arabiska inslaget i Malmö växte i tysthet och syrianerna i S-tälje är knappast en väl känd affär i relation till hur länge kolonin funnits. Slutsatsen måste bli: I ett land där man först ältat assimilation, sedan integration, finns inget utrymme för berättelsen om kolonierna.
__________________
Senast redigerad av sjalvebastedrang 2015-07-27 kl. 11:21.
Senast redigerad av sjalvebastedrang 2015-07-27 kl. 11:21.
