Jordskott, ny serie på SVT

Låt mig först klargöra att jag sällan ser på svenska filmer eller TV-serier och endast i undantagsfall konsumerar underhållningsprogram från public service. Jag har dock förstått att det finns grader i helvetet och att svenska TV- och filmproduktioner bör jämföras mot en tämligen låg genomsnittsnivå rent generellt. För min del är det dock tyvärr ingen tröst att Jordskott är ett snäppet bättre drama än Beck, inte ens om man försöker ursäkta de stela skådespelarinsatserna och det taffliga manuset genom att tidvis brassa på med vackra scener i trollska skogsmiljöer (som jag gärna hade sett mer av för övrigt; varför envisades man egentligen med att väga upp dem med dubbelt så många scener från trista kommunala lokaler?)

Nåväl. Det är enkelt att hacka på den slappa regin som verkar ha banat väg för den ytterst krystade dialogen som följer som en (den enda?) röd tråd genom den första säsongen av Jordskott. Detta har påpekats i tidigare inlägg och jag kommer därför inte att behandla det i större detalj. Istället skall jag störa mig på bristen på karaktärsutveckling och manuset i allmänhet.

Vi kan börja med Eva, som utgör det mest onaturliga väsendet i serien. På tio timmar förlorar hon sin dotter, återfinner henne med en mystisk åkomma, blir varse att hennes far blev mördad, får veta att 100% av alla folksagor är sanna och stiftar därtill permanent bekantskap med en hittills okänd parasit. Undertecknad hade genomlidit minst ett nervsammanbrott vid varje händelse som här radats upp, men Eva tycks vara precis samma person när hon kommer till Silverhöjd som när hon kör därifrån i slutet på det tionde avsnittet. Till råga på allt skall hon dessutom vara polis, vilket är ett av få mysterium som Jordskott undgår att förklara. Hon visar nämligen inga som helst tecken på polisiära instinkter eller egenskaper! Varför går hon inte igenom alla inspelningar som hennes pappa har lämnat efter sig när hon får den första signalen om att han kände till vad som är i rörelse i skogen? Hallå! Research! Varför rusar hon jämt in i farliga scenarion utan att kall på förstärkning? Varför låter polisen i Silverhöjd henne delta i en utredning där det finns uppenbara grunder för jäv? Varför byter hon aldrig jacka?

Kanske för att polisen i Silverhöjd leds av Göran Wass vars primära polisegenskap är att prata långsamt och sluddrigt med uppspärrade ögon. Det största förvandlingsnumret som denne kommissarie genomgår är när han på samma makliga vis röjer mystiken om parasiten jordskott, vilket säger mer om manus och regi än om den annars kompetente skådespelaren Göran Ragnerstam. I övrigt verkar ingenting känslomässigt hända med kommissarie Wass, inte heller med den förvirrade Tom, den besvärade Esmeralda eller Nour El-Refai (vars jobb under inspelningen tycks ha varit att spela just Nour El-Refai). Desto större anledning till att applådera den av SVT karaktäristiska gestaltningen av en sann kapitalist som återfinns i Gustaf Borén, som åtminstone ger viss vittring av ett inre känsloliv när hans fru väl har lämnat honom.

Vad beträffar manus blir jag inte klok på om Jordskott siktar mot Twin Peaks eller Wallander. Om det var det förra så lyckas man bringa många goda försök till en vettig ansats om intet genom att skriva oss på näsan om det mesta som sker både i- och utanför bild. Esmeralda är ett skogsrå, barnkidnapparen är trollet Muns(?) och i bäcken simmar näcken. Om mystik hade varit målet så hade det varit lämpligt att låta publiken dra dessa slutsatser själva, med lagom mycket fantasieggande ovisshet för att göra tanken på det övernaturliga ännu mer lockande. (Behöver man t.ex. upprepa orden zombie eller vampyr i Dawn of the dead och Låt den rätte komma in för att göra handlingen mer begriplig?) Om tanken istället var att låta allting få sin förklaring i slutet såsom brukligt är i slentrianmässiga deckarfilmer, - varför då bara förklara nästan allt i bild och dialog? Jag får känslan att manusförfattare och regissör här har slitits mellan att göra en bra stand-alone-säsong och samtidigt hålla dörren öppen för en eventuell efterföljare.

Jag hade kunnat gå in i mer detalj, men det finns en maxgräns för hur långa inläggen på flashback får vara och vid det här laget är min ståndpunkt förmodligen ganska tydlig. Låt mig avsluta med att påpeka att Jordskott tycks vara den första dramaproduktionen som reklammakaren Henrik Björn kan sätta till sitt namn och jag har givetvis sett betydligt sämre förstagångsproduktioner än det här. Att han är just reklammakare blir dock tydligt i Jordskott, när de tilltalande skogsscenerna (som gör mig törstig på Loka) möter tydligt konstruerade dialoger.

Jag hoppas att han i och med den första säsongen fått möjlighet att stifta nya bekantskaper med duktiga manus- och dialogförfattare, samt en och annan senior regissör som kan stötta honom i kommande projekt. Innan dess bör han hålla sig till reklambranschen och framför allt långt borta från en uppföljare på den första säsongen av Jordskott.