Citat:
Ursprungligen postat av
Andraandningen
När man läser följande av Tino i hans senaste artikel för National Review, så måste man nästan tro att läst sin oyto:
Artikeln avslutas med genuin systemkritik från höger.
Marika Formgren har för övrigt varit inne på liknande spår. Maktens legitimitet kan ifrågasättas av flera andra skäl än just invandringsfrågan.
http://www.tino.us/2015/01/open-hearts-open-borders/
Både Tino och i ännu högre grad Marika är något så ovanligt bland "rumsrena" debattörer som
fullgångna. Deras hållning är tydlig, absolut och kommer inte behöva justeras i takt med ett fortskridande paradigmskifte. Det finns inget
relativt med Tinos sanningssökande och Marikas demokratisyn. De är färdiga, helgjutna.
Har jag kunnat tillhandahålla någon av dem argument eller tankar så känns den tid jag lagt här väl spenderad. (Marika refererade ju till den här tråden och berörde ett antal teman vi diskuterat uttömmande här).
Tino framstår som hederlig och sympatisk. Han kan mycket väl känna en genuin tacksamhet och skyddsinstinkt mot den svenska befolkning som hjälp honom och hans familj.
Men - och det här är viktigt: Han är också stridbar och smart. Han verkar ha insett att det faktiskt korrekta också bör paras med det
hjärtligt kända för att bära i dagens debattklimat. Om han vill vinna en diskussion baserad på statistik och akademisk stringens måste han också värja sig mot att kallas
Onkel Tom.
Sådana moraliskt värderande angrepp bör bara bemötas av - än skarpare moralisk kritik.
Det moraliska höglandet måste vinnas - annars är varje taktisk möda spilld. En person som lämnar moralisk walk over har inget att hämta i saklighet och sanningsnit.
Den svalt
neutrala ton som många systemkritiker försiktigtvis brukar är inte bara svag - den inbjuder till angrepp. Många gånger är kompromissen mer svårförsvarad och anstötlig än det otvetydiga, oprutade anspråket. SD:s öppna svenskhet luktar mer suspekt i sitt exkluderande godtycke än mitt
ett folk som alla andra, en försiktig diskussion om volymer är mer osmaklig än ett kategoriskt krav att svenska politiker ska arbeta för det folk som betalar deras lön, inte jordens alla hjälpbehövande.
Ta som exempel det här med
invandrares tacksamhet, som jag varit inne på:
Citat:
Ursprungligen postat av
oyto
Nyckelordet är tacksamhet.
Det jag kräver av Adam, Alice, Sakine, Paula och Dilsa i deras texter är det ordet - och ett synliggörande av svensk etnicitet som ett fullvärdigt subjekt i mångkulturen. Inte bara som stumma scenarbetare i kulisserna som gör det möjligt för deras etniciteter att förverkliga sina självbejakande drömmar i strålkastarskenet.
Vi vet ju att de vet. De vet alla precis vad det är att tillhöra en gemenskap bortom medborgarskapets, att ha ett sammanhang, en tradition, en trygghet och kontinuitet som sträcker sig bakåt och framåt i tiden, över individen från den föregående generationen till den efterföljande.
Vi vet att de vet vad det är de unnar sig själva och därmed vad som missunnas oss när vår grupp "problematiseras" och dekonstrueras. Vi vet genom deras tystnad att de inte återgäldar skyddsinstinkt och omsorg med samma mynt, fastän tacksamhetsskulden är odiskutabel.
Jag besvärar mig inte med att förklara svensk etnicitet eller vädja om acceptans för den - jag tar steget fullt ut och
kräver ett bejakande, vilket är en mycket starkare utgångspunkt än att hjälplöst försöka definiera svenskhet.
Det är inte min uppgift att beskriva svenskhetens unika drag och skyddsvärde - det är snarare invandrarnas plikt och anständighetens bottenkrav.
Riktigt så långt går ju inte Alice Teodorescu, som jag nämnde, men hon skriver i en
krönika i Aftonbladet om just
tacksamhet.
Citat:
Jag är tacksam. Tacksam över att min familj och jag fick lämna kommunismens Rumänien och finna en fristad i Sverige, precis som *tusentals andra migranter gjort och även fortsättningsvis kommer att göra.
Jag är tacksam över den avgiftsfria utbildning jag fått, över att det med mycket ansträngning gått att etablera sig här och bli en del av ett samhälle vars värderingar jag med stolthet värnar.
Visserligen landar Alice väl i att invandrarna OCKSÅ ska vara tacksamma över möjligheterna i Sverige, liksom de infödda svenskarna. Inte den fullgångna tanken att ett mångkulturellt Sverige snarare måste bygga på invandrarnas tacksamhet och kärlek än svenskarnas evigt uppoffrande välvilja. Vi har redan gjort vårt - nu är det deras tur att få relationen att fungera.
Så vinner ju Tino diskussionen mot sina motståndare på Twitter: Om alla människor är lika värda och inga rashierarkier föreligger så åvilar det ju invandrarna att bete sig som anständiga, fullvärdiga människor. Inte under-/överordna sig i ett ständigt klandrande kravförhållande baserat på en förljugen amerikaniserad mytologi.
Det finns inga slavättlingar i Sverige, bara hjälpsökande som kom frivilligt. Inte nog med att vi inte är skyldiga invandrarna ett jävla dugg - de har en tacksamhetsskuld till oss som bara bortses från av den som samtidigt skyr sitt vuxna, fullvärdiga
ansvar. Som förringar sig själv och oss.
