Henrik Arnstad ljög om examen

Den politiska retoriken är för tillfället uppskruvad. På sina håll till och med skruvad. I helgen gick statsministern till mångas förvåning ut och kallade Sverigedemokraterna för ett ”nyfascistiskt parti”. Uttalandet väckte frågor eftersom både historiker och statsvetare som sysslar med studier om fascism inte höll med om beskrivningen.

Sverigedemokraterna må enligt dem dela vissa egenskaper med äldre eller existerande fascistpartier. Nationalism är en sådan egenskap, att man inte accepterar vänster-högerskalan en annan. Men på nästan alla andra punkter skiljer SD sig från fascister. De är inte ideologiskt anti-demokratiska, de har inte stöd av institutioner som fack, kyrka eller militär, de drömmer inte om revolution, framtida modernistiska idealsamhällen eller någon ny människotyp. De verkar heller inte ha några ambitioner på att skaffa sig en förmåga till våldsanvändning.

... När Löfven i söndags pressades av SVT Agendas Camilla Kvarntofft att definiera fascistordet svarade Socialdemokraternas partiledare att fascister, till skillnad från nazister, accepterade demokratin. Det torde ett av de konstigaste uttalanden som undsluppit en svensk statsminister i modern tid. Om man skulle koka ned fascism till en enda åsikt skulle nog de flesta poängtera avvisandet av demokrati som både mål och medel.

Det är svårt att förstå var statsministern fick sin skruvade fascistdefinition ifrån. En ledtråd är att han i sammanhanget refererade till Henrik Arnstad, som han dessutom benämnde ”historiker”. Arnstad är i själva verket en ifrågasatt, och av seriösa forskare ofta avfärdad, debattör. De politiska åsikter som skymtar hos Arnstad står dessutom långt från dem som Stefan Löfven är satt att försvara som ledare för Socialdemokratiska arbetarpartiet.

... Då Jutta Ditfurths biografi över Ulrike Meinhof kom ut i Tyskland förra året brast hatbubblan. Även nu när Ulrike Meinhof, en biografi har kommit ut på svenska kommer känslor i svall. Jens Christian Brandt gör ett utfall i Expressen mot ett par recensenter för att skriva ”gripande kärleksbrev, nödtorftigt maskerade som bokrecensioner”, och menar att den orättvist anklagade är Västtyskland. En av de kritiserade är Åsa Linderborg, som menar att Jutta Ditfurths bok borde hjälpa oss att se intellektuellt och lidelsefritt på den tyska terrorismen.

Ursprungligen postat av Åsa Linderborg
Frågan är kanske inte varför Ulrike Meinhof gick över gränsen – och var går gränsen? – utan att inte fler tar steget från protest till motstånd.