Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Frågan är vad som gagnar långsiktigt. Så länge man kan belägga sina ståndpunkter så är man rätt ute, sen en annan fråga hur det tas emot. Den sannfärdige kommer i längden att få rätt. Priset till dess är en annan fråga. För självrespektens skull kan det vara viktigt att tala klarspråk. Förutom att det handlar om ödesfrågor som bokstavligen kan ta död på nationen, om de inte så att säga adresseras.

Jag brukar dela nästan alla dina analyser, Crispy, men här måste jag invända! Visst, på (jätte)kort sikt får Danielssons artikel eventuellt en större direkt påverkan, men på medel- och lång sikt (och faktiskt även på ganska kort sikt) så får den rakryggade, modiga linjen en oändligt mycket större påverkan. Kolla bara vad det är Farage sysslar med i Storbritannien, han är på väg att kanske helt omkullkasta ett månghundraårigt tvåpartisystem på ett sätt som deras stundtals väldigt starka liberala parti inte förmådde. Skedde det genom att Farage tassade försiktigt kring den heta gröten? Nej, Farage är underhållande rak och påstridande. Han viker inte sig och han ber inte om ursäkt. Nu anpassar sig Tories och Labour efter honom och det är Farage som har öppnat dörren för det paradigmskifte som nu står för dörren i landet. Detsamma kommer att ske i Sverige - men det är inte Danielsson-typerna som kommer att öppna porten, det är Skyttedal.

Ja, vad är "den svenska modellen"? Bidrag, "generös flyktingpolitik" och "värdegrund"? Mer av samma således.

Det här säregna, skavande konstgjorda pratade Jenny Madestam om i Expressen nyligen:


Det jag tror många regimkritiker lider av är en slags internaliserad bild av de egna åsikterna som suspekta, som något att vara snar att distansera sig från. Genomgående är att de möjligen accepterar och försvarar sin egen position, men omedelbart fördömer varje åsikt som känns mer "radikal".

Till vänster fungerar det inte så. Där är den demokratiskt sinnade socialisten helt trygg i sin egen uppfattning och har inget behov att rabbla sitt avståndstagande till den mer radikala ungdomen eller partifalangen.

Uppfattningar kan ju modereras, växas ifrån och slipas ned av livserfarenheten - därför är en Che-tröja, en kastad förortssten eller att kalla sig leninist inte bevis på att man är en FÖRTAPPAD SJÄL, på samma sätt som ett förfluget ord kan vara inom SD.

Ett annat svenskt trauma är Fälldin/Palme. Att Palme körde över Fälldin så briljant att svenska folket tyckte synd om Torbjörn och belönade honom vid valurnan är en idé som också verkar hämmande. Rädslan för att verka aggressiv är panisk - och då är ju Åkesson rätt man.

För mig är det dels så att Palme trots allt är en helt annan portalfigur an Fälldin, in the final analysis. Men framför allt är det en helt annan tid, en helt annan nerv i dagens politik. På 60-80-talen var problemen triviala och präglade av materiellt överflöd och social trygghet. Palme var tvungen att skapa nerven själv, skapa dynamiken som passade hans kynne och begåvning.

Palme idag - på den Sverigevänliga sidan - hade haft så ofantligt mycket större känslor att bearbeta, realiteter att storma mot och hade inte duckat för uppgiften. Han hade sett sig själv som en JFK, en MLK i det lilla svenska folkets tjänst och med en mission lika helig som Dalai Lamas. Nationalisten Palme 2014 hade kommit mycket mer till sin historiska rätt än socialisten Palme på 70-talet.

Nu är ju Jimmie den han är och hans stoiska lugn och sympatiska framtoning - får duga. Men att låtsas som att Le Pen eller någon av de nordiska partiledarna med mer skinn på näsan skulle vara ett nedköp och ses som mer rassar än Åkesson gör - det är nonsens.

Jo, Farage har lyckats bra men på en annan typ av bana. I de flesta länder är åsiktsskillnader vardagsmat. Som Hakelius träffande beskrev Sverige i Danmarks Röst så är vår konsensusinstinkt så stark att när någon avviker i mening tillsätter man en utredning för att ta reda på vad som gått fel. Att utgå från att det finns en universell naturlag som säger att den mest rakryggade alltid vinner i längden är som att säga att den som springer snabbast alltid kommer först i mål. På vilket underlag? Om det är blankis och alla har hala skor, kommer den som springer snabbast att bryta benen och den som går försiktigt kommer först i mål. Farage skulle ha halkat omkull direkt efter start på svensk bana. Här gäller baby steps om man ska behålla fästet.

Vilka är det som mest rakryggat står upp för marknadsliberalism i Sverige? Antagligen C. De fick 6%. Vilka är det som mest rakryggat stått för vänsterpolitik och stopp för vinster i välfärden? V. De fick 6%.
FI kom inte ens in. Den kompromisslösa stå-för-sina-värderingar-stilen lockar en liten grupp entusiaster, resten ryggar tillbaka. Ängsliga Sverige är inte mottagligt för någon som vill vrida diskursen snabbt åt ett nytt håll. Triangulering mot mitten var alliansens enda väg till makten. SD har fått fila ner många skarpa kanter för att nå 13%.

Så vad landade det madestamska inlägget i för bedömning (karaktärsmord?) av Åkessons karaktär? Lågt inpass att alludera på (antar jag) Matt Damons gestaltning av den fiktive seriemördaren Ripley. Skulle det stämma med John Malkovichs gestaltning? Vilken analys...

Om så Åkesson ger ett obekvämt intryck, så vad då? Han är den ende partiledaren i riksdagen som säger obekväma sanningar i en galen ankdammen. Han har fått utstå mångåriga drev och hatkampanjer där liknandet vid kackerlackor och ständiga anspelningar om nazism tillåtits fortgå från övriga partier och i ett unisont korrupt medieklimat. Han ska ha alla heder för att trots denna giftiga kultur ha behållit fattningen, fortsatt leverera sanningar i en fullkomligt förljugen hegemoni.

En verklig psykopat av Ripleys natur skulle knappast vara nervös, mer narcissistiskt furiös och manipulativ. Matt Damon gjorde en vekare, mer borderline approach än den gängse Ripley-gestaltningen. Tvärtemot denna störde fantasifigur är Åkesson av allt att döma en mycket autentisk, ärlig person. Till skillnad till resten av partiledarna, som mer intuitivt och utan skrupler "spelar spelet" eller antar en yta (möjligen Löfven undantagen, som inte är ringtränad ännu).

Du utgår ifrån att det är journalisterna som är kungamakare, vilket inte stämmer, och då kanske din teori är korrekt. Men det är inte så det fungerar. Självfallet är det skillnad på att stå rakryggat för å ena sidan verklighetsfrämmande åsikter (F!,C, mfl) som går i otakt med vanligt folks upplevelser eller att som Farage tala inte bara till vanligt folk utan också föra deras talan - vilket är synnerligen ovanligt bland politiker idag.

Minns inte hela diskussionen med Hakelius i Danmarks Röst annat än att jag tyckte hans resonemang haltade betänkligt. Ska lyssna på det igen för att friska upp minnet och återkomma med min analys.

Hennes poäng var väl att Åkesson döljer något och saknar substans och kanske själ - och att det kommer att sluta illa för The Talented Mr Åkesson när han väl genomskådas. En from förhoppning i mängden, alltså.

Det centrala här är väl att många SD:are och partiets sympatisörer blandar samman att deras åsikter inte anses vara rumsrena i nuvarande (OHÅLLBARA!) politiska klimat och att de inte är rumsrena.

Om man menar att det är fel på paradigmet så verkar man ju för att välta det överända. Om man istället hela tiden närmar sig paradigmet och söker dess välsignelse - ja, då saknar ens åsikter uppenbarligen substans. Eller så är det en fråga om svag karaktär.

Jag menar ju att en genväg till tolkningsföreträde är att offensivt undergräva motståndarens moraliska anspråk, hellre än att aldrig så tålmodigt och föredömligt försvara de egna. Istället för att alls bemöta anklagelserna om att vara rasist är det bättre att anklaga motståndaren för att vara det.

Det är ju dessutom sant. Ett bärande fundament för PK är ju att svensken inte är som andra människor. Kanske är han en föraktlig träl utan rätt eller en lysande övermänniska vars noblesse oblige. Men en alldeles vanlig människa, med människans universella anspråk, svagheter och behov är han inte.

Sparka undan den rasistiska stöttan och allt rasar samman.

Åkesson och Bylund är naturligtvis inte rasister eller psykopater. Däremot är det nog en poäng att de kan framstå som icke-genuina och smygrasistiska på grund av sin ängslighet och ständiga vilja att vara till lags. Madestams beskrivning av Jimmies nervösa kroppsspråk är träffande. En Jimmie som stannat kvar hos moderaterna skulle garanterat ha framträtt med en helt annan självsäkerhet. Som oyto skriver verkar många sverigedemokrater lida av en internaliserad bild av de egna åsikterna som suspekta. De övertar gärna motståndarnas terminologi och stämplar folk som är snäppet mer radikala än dem själva som neofascister. Sedan hoppas de på en klapp på huvudet från etablissemanget, vilket de naturligtvis inte får. På senare tid har man dock sett en mer frimodig Jimmie - t.ex. i Almedalstalet - och det verkar inte ha skrämt bort väljarna precis.

Menar absolut inte att racka ner på Jimmie med detta. Inte många skulle klara av vad han har fått utstå, och särskilt beundransvärt är det med tanke på att han är omvittnat konflikträdd.

Dick Erixon återkommer till frågan om Samhällskontrakt i sin Söndagskrönika.

Blir mest förbannad att skribenten blir "svarslös". Han borde själv ha ställt den uppenbara frågan. Kanske han har, men gav ett exempel mest för att bereda en berättelse som poängterade den bondförnuftiga invändningen till att illegala invandrare ("papperslösa") har förmåner som inte tillkommer dem som finansierar dem. I "svarslös" uppfattar iallafall jag ett inslag av överraskning eller bristande beredskap inför en så självklar invändning.

Jag tror det är ett retoriskt grepp av Erixon och att det här samtalet aldrig ägt rum. Erixon var nämligen den hårdaste kritikern utanför SD redan när uppgörelsen klubbades, och han argumenterade emot den på samma sätt som nu, med tal om samhällskontraktet.