Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Det är sant, men de förenas alla i att det finns en ideologi bakom. För socialister (dit räknar jag mp) gäller idén om socialism och solidaritet och för Alliansen är det nyliberalismen, eller 100 % marknadsekonomi a la Thatcher.

Ideologins (såsom världslig religion) primära uppgift är att förneka, förringa eller förlöjliga de svårigheter som den egna politiken medför och omvänt anklaga den andre för dessa problem. Var och en kan studera 7-klöverns attacker mot sd för att förvissa sig om riktigheten i denna taktik.

Åkesson (tror jag?) frågade Annie Lööf om massinvandringen och därtill mångkulturprojekt var underordnad Sveriges möjligheter eller om det var tvärt om. Annie svarade det senare. Vilket är symptomatiskt för den som blint tror på marknadsekonomins principer som av Gud given. Välfärdsföretagen styr i dag svensk välfärd och företagen gynnas av detta och det måste vara en av borgerlighetens största politiska framgångar om man betänker alla dessa år av klagan på höga skatter och kostsam välfärd. Nu har man själv kontroll över systemet och har inget problem med att skruva på (de rätta) kranarna. Bara det gynnar företagen. Vänstern har inget egentligt problem med detta eftersom allt fler verkar hamna i välfärdens bidragssystem. Det är en ideologisk vinst även för dem.

Själv har jag intresse i privata aktörer inom välfärden. Erkänner att jag förordar privat före kommunalt (dock bör kommunalt alternativ finnas av stabiliserande orsaker). Men jag kan även ha distans och det är ingen överdrift om man påstår att det råder sektstämning i branschen. Det är förståeligt i dessa tider, men det känns inte bra om politiker rycks med i extasen och att all förnuft försvinner. Man tycker att tänkande människor som t.ex. Adam Cwejman borde stanna upp och undra om massinvandringen på sikt verkligen är förenlig med hållbar ekonomi och social stabilitet. Men nej! Istället liknar han dagens invandring med utvandringen till USA. Uppenbarligen låter han den ideologiska övertygelsen styra verklighetsuppfattningen. Gustav Fridolin får väl också anses som någorlunda intelligent, men han kommer alltid med känsloargument när det gäller invandring. På frågor om att massinvandringens kostnader försämrar välfärden är han ideologin trogen och förlöjligar, förnekar eller förringar fakta. Vi skulle kunna fråga samtliga av 7-klöverns politiker och få liknande ledsamma svar.

Kanske är det vi som inget förstått och att massinvandring bara berikar? Nej så är det inte. Makten har alltid som mål att dölja sina avsikter: det vill säga tillskansa sig kontroll över kollektiva ansträngningar till förmån för egna intressen. Vi skulle kunna säga att makten ytterst inte är politik, utan en aspekt av naturen. I det avseende skiljer sig vänstern och högern inte från varandra. Utan att ha förstått denna enkla regel kommer Tino Sanandaji genom empirisk forskning ändå fram till samma sak och menar att vi inte kan hemfalla oss till biologi och överge privat äganderätt. I detta ingår även kollektiv (folklig) äganderätt.

Någonstans är det här vi står. Kritiker till mångkulturprojektet återkommer ständigt till samma fråga: varför? Jag menar att det inte finns ett svar, vi ska heller inte söka efter någon logik, utan det handlar maktens och ideologins naturliga mekanismer. Förstår man inte dem är det omöjligt att kritisera etablissemangets oreserverade förtjusning över massinvandringen.

Det stämmer säkert, men det är inte det enda som händer. Stödet för SD ökar och våldsvänstern är inte tillräckligt stark för att skrämma tillräckligt många från att hålla sig neutrala till ett etablerat riksdagsparti. Jag tror att mycket av luften kommer att gå ur "motrörelsen" och dess förmåga att påverka efter höstens riksdagsval.

Någonting har uppenbarligen hänt det senaste halvåret. Våldsvänstern är plötsligt inte längre immuna mot kritik, inte ens från andra vänsterdebattörer, som tidigare höll tyst. Jag tror det var Jan Guillou som först "kom ut" med kritik i början på året.

Vänsterpartiet tvingas distansera sig & utesluter medlemmar i en rasande takt. Minst tre UV-distrikt har fått ledningen utesluten. Kanske splittras hela Vänsterns ungdomsrörelse över detta.

Tiderna & samhällsklimatet har uppenbarligen förändrats & de få intellektuella som finns kvar i vänstern begriper att detta skadar den egna rörelsen mer än vad det skadar fienden, därför slår man till reträtt. Fotfolket är långsammare på att uppfatta dessa signaler, därav den interna konflikten i frågan.

Men slutsatsen är att våldsvänstern är på reträtt & allt färre skräms till tystnad.

Jepp, det är en korrekt analys. För den som har brett nätverk av människor från alla möjliga typer av miljöer som jag, har upptäckt att bara under denna vecka att personer som rör sig inom medelklass-sfären biter ifrån och fördömer extremvänstern alltmer. Det är ej okej att försöka hindra folk få tala på torgmöten. Detta förstår ej Göran Greider, men den gubben har nog kapat trossarna till planeten verkligheten. Gissar att Anna Dahlberg(Expressen) och Per Gudmundson(Svenska Dagbladet) kommer rycka fram lite nu. Extremvänsterns "taktik" att förstöra SD:s torgmöten har ej givit extremvänstern någon vinst vad som istället har inträffat är att en baksug har skapats. SD har givits möjligheten att själva rycka fram och ta mer plats. Extremvänstern uppfattas som onda och farliga. Extremvänstern är Goliat. Jimmie Åkesson är David och SD är det synd om. Många människor förstår ej att det i Sverige finns stora sympatier för en David. Svenskar kan utan problem välja att stödja en David bara för att det ogillar förtryck och vill ge Goliat en knäpp på näsan. Fantastiskt att hela Sjuklövern, gammelmedia och extremvänstern springer runt Jimmie Åkesson och låter denne helt definiera agendan och dagordningen nu. Allt annat än frågan "För eller emot SD?" har hamnat i skugga nu. Bra jobbat jubelidioter!

Alldeles, helt, och fullständigt lysande analyserat. Janelagen är pudelns kärna, och det vi ser idag är dess fullständiga utblomning. Lite utbroderat står den för "Tro inte att du är något, tro inte att det du har är något värt, tro inte att du är bättre än någon annan". Det har på något sätt kommit att bli "Tro att du är värdelös, tro att alla andra än du har något som är värt att bevara, tro att alla andra är bättre än du. Och om du mot förmodan kommer någonvart här i livet: skäms, syndare, skäms!".

Om bara den där boken aldrig hade skrivits...

Nu är ju Jante en dansk småstad och författaren dansk/norsk - och dessa länder lider inte av samma neurotiska självskadebeteende som Sverige.

Jag tror snarare problemet är en svensk exceptionalism, en svensk hybris, en skitförnämhet och självförhävelse som är otroligt osympatisk och skadlig. "Du ska inte tro att du är något" är raka motsatsen till det svenska etablissemangets självbild.

Istället råder en rasistisk konsensus om att vi svenskar är annorlunda. Förmer i vårt världsansvar och vår tjänande självutplåning. Det är tropikhatt på i innerstäderna, det är the White man's burden genetemot alla andra stackars människosorter utan tvingande moraliskt ansvar för sin egen situation och de egna handlingarna.

Man ser det svenska folket som en sorts kulturellt och demografiskt osårbara amerikaner, kineser eller araber, vars hegemoni är så naturlig och omöjlig att tänka bort att varje reträtt, varje uppoffring, varje åtagande är en obetydlig utmaning och plikt för herrerasen.

Jag har en mer lågmäld uppfattning om svenskarnas ställning, mer modest och därmed också orolig: Vi är ett litet, duktigt folk på några miljoner som bidragit och presterat långt över vår viktklass. Men vi är fortfarande ett litet folk, med det lilla folkets sårbarhet. Vi är ester och tibetaner, inte ryssar eller kineser. Snart sagt varje "minoritet" är betydligt större folk än det svenska - deras ställning och kontinuitet är, till skillnad från vår, aldrig avhängig av rättigheter i Sverige.

Att "veta sin plats" är inte nödvändigtvis något dåligt och att förhäva sig inte något bra - det visar den lilla, lilla, galna stormakten Sverige. Så - leve Jantelagen, säger jag.

Relaterat, så vill jag ta upp Sanna Raymans senaste text igen, som exempel på hur långt från en normalisering även skärpta företrädare för etablissemanget är, trots att de kan misstänkas frekventera denna tråd (Sanna länkar t ex förtjust till Enoch.Thulins danska fynd, den nedvisslade visslerskan).

Sanna Rayman inleder nämligen sin text med:

Jag gissar att det handlar om en SD-affisch av två blonda barn på en somrig grusväg med texten "Ge oss Sverige tillbaka".

Sanna har alltså nått till insikten att affischen i en demokrati ska tolereras - hon sliter inte ned den. Bra, antar jag. Men är inte det märkliga att hon alls tycker den är "obehaglig"?

Vad är det med just lintottar som Sanna konnoterar till etniska rensning? Eller hade två söta tibetanska barn med liknande text väckt samma rysningar? Två palestinska barn med texten "Ge oss Palestina tillbaka"? Två kurdiska ungar?

Är inte det som avslöjas Sannas fördomar och känslomässiga triggers, istället för något farligt, hatiskt och hotfullt drag hos det svenska folket? Varför är det omöjligt att behandla det lilla svenska folket, svenska individer med samma empati som känns naturlig för andra små folk som hamnar i vägen för migrationstryck och omvälvningar?

Detta är något som saknas i svensk offentlig debatt: Behandlingen av svensken som ett likvärdigt subjekt - med samma rätt till oro, ilska, längtan till ett svunnet Sverige som alla andra människor hade haft i motsvarande situation. Om svensken är tjänare eller övermänniska är oklart och ombytligt, men hela tiden samma bärande, rasistiska tema: Vi behandlas och ses som annorlunda.

Faktum är att jag hörde två vänstermänniskor diskutera någon politisk fråga nyligen, oklart vilken då jag bara lyssnade med ett öra.
Som vanligt när vänsterfolk diskuterar, så handlar det snabbt om SD, vare sig det är relevant eller inte.
Mitt i alltihop säger den ene, som jag tolkar som vanlig sosse, något i stil med -"Du verkar ha en ohälsosam fixering vid SD"-
Att höra detta från en sosse är helt nytt för mig. Det verkar som om det tramsiga i att låta allt handla om SD börjar gå upp för folk nu på lite bredare front.

Man kan göra en annan tolkning... hon framhäver sin egen position - bo på söder och ha jobb på SR osv - och *dessutom* kryddar hon sitt snobberi med, att hon är så otroooligt nobel och samvetsöm... att hennes egen upphöjda position bekymrar henne.

Mao ett slags hyckleri och ja, HYCKLERI känns väldigt representativt för journalistkåren.

För att förstå svensken måste man nog förstå protestantismen-puritanismen. Protestanten vet inte om han eller hon står i nåd hos Gud. Om hans/hennes handlingar och kristna sinnelag varit tillräckligt. Duger jag? Nej, kanske inte, det är nog något fel på mig. Jag måste nog uppoffra mig mer. Inte kräva så mycket för egen del. Tvärtom offra mig mer för de övriga i byn och leva ännu mer puritanskt, fattigt och gudfruktigt. Så kanske jag duger.

Översatt till den nya politiska moralen så passar omsorger om svaga grupper som hand i handske med protestantismen. Självuppgivelsen och medvetenheten om den egna skulden (vara vit och privilegierad) ska tillsammans med omsorgen om svaga grupper ge en plats i himmelriket. Den som är mest vänster och har de extremaste åsikterna får det moraliska övertaget. Den som hyllar Valerie Solanas höstar in fler applåder än den som bara gillar Gudrun Schyman. Det gäller att vara renlärigare, kompromisslösare och mer puritansk än de övriga. Så får man komma till Gud. Eller få anställning på DN-Kultur.

Jag kan tycka att katoliker verkar tryggare och mer harmoniska än oss skuldtyngda svenskar. De vet att de står i nåd hos Gud eftersom de katolska sakramenten åstadkommer just det. Katolikerna är helt enkelt mer mänskliga. Och i det katolska sydeuropa verkar man också kunna distansera sig mer från pk-ideologin. Det civila samhället är robustare där. Jag är orolig för Sverige.

Inget fel i det egentligen. Det blir problem däremot när journalistklassen identifierar sig som globetrotters, lever ett kringflackande liv internationellt och har separerat sig från resten av landets befolkning. Världens problem är så mycket större, viktigare att man inte ser svensken längre. Det är globalismen som är problemet.

Jag råkar vara av diametralt motsatt uppfattning: den journalistiska klassen är extremt fastlåsta kring mycket små landarealer och saknar globalt perspektiv (New York och London undantaget). Hade de fått se misären på Brasilianska landsbygden, hur söndersliten tilliten och den samhälleliga gemenskapen är i Sydafrika eller hur urvalet för dagens arbete går till i en avkrok i Egypten så hade de fått en helt annan syn på världen.

Faktum är att de flesta journalister inte ens sett särdeles mycket av Sverige heller. Av den anledningen kommer det en hel del fullkomligt vanvettiga analyser från innerstadsjournalister som aldrig har satt sig in i hur livet ser ut i avfolkningsorter på landsbygden.

Nej, journalisterna hade verkligen behövt få komma ut i världen och få möjligheten att på riktigt få sakna (den visserligen minskande) tryggheten i moderlandet.

Jepp, det gäller att förstå att hatet och illviljan gentemot SD inte finns den stora gruppen som kallas för "vanligt folk" och där räknas "vanlig sosse" in. Hatet och illviljan finns hos gruppen som arbetar inom gammelmedia, som är uppväxa på landet och flyttat till huvudstaden. Det ingår i berättelsen om deras liv att denna grupp människor är lite förmer än oss andra, att alla som ej arbetar med media och bor utanför Södermalm, Kungsholmen, Vasastan, Norrmalm, Östermalm samt närfororterna Midsommarkransen, Årsta och Aspudden är komplett obildade White Trash som aldrig träffat en invandrare och tror att alla muslimer springer runt med en ryggsäck innehållandes apaterade bomber samt burqa på huvudet. Journalister anser sig därför vara dels självutnämnda expeter som ska lära alla icke-medie-Stockholmare att muslimer är precis som svenskar och integrationen fungerar utmärkt men också viktigare än alla andra. Dessa tror sig vara betydelsefulla makthavare. Vilket jävla skämt egentligen! Dessa personer måste ha ett SD för att kunna vidmakthålla denna vrångbild, för om den bilden ej stämmer vilken skillnad finns det då? Och i så fall varför då flytta till Stockholm, flytta runt hela tiden eller låna flera miljoner för en liten etta i innterstan och jobba hela tiden för att kunna betala av lånet? Dessa ser det som en revansch att flytta från landet till Stockholm. Man kan säga att det är mobbade lantisar som flyttat till Stockholm som hatar SD mest. Men denna grupp är också oerhört svag för trender, blir det en trend att ej ogilla SD då kan dessa ganska snabbt knipa käft. Positivt att paddan Marteus på Expressen har kommit insikt. Saker händer, men det är mycket arbete kvar att göra.