Den stora tråden om överklass [sammanslagen tråd /Mod]

Utmärkt, tack tantalus. Med tanke på att den här tråden på vissa ställen uppmäter osäkerhet kring ämnet behövdes det något som visar på vad definitionen är. På pricken!

Ytterligare lasning som tangerar din fraga om du vill forkovra dig:

https://www.flashback.org/p26413672#p26413672
https://www.flashback.org/p26757417#p26757417
https://www.flashback.org/p26759052#p26759052
https://www.flashback.org/p27072716#p27072716
https://www.flashback.org/p28221188#p28221188
https://www.flashback.org/p32851236#p32851236

Tack! Alltid roligt med någon som har insikt i ämnet.

Är det någon som har tänkt på att överklassens sociolekt ofta kan vara väldigt ointuitiv?? Om man ser på filmer så talar överklassen akademiskt, avancerat och artigt men i själva verket kan överklassen använda diverse lite smått naivt låtande uttryck, t.ex.??

På 1950-talet gjordes en undersökning där man upptäckte att den engelska överklassen använde en massa ord som lät bra mycket mindre förfinade än de som (övre)medelklassen använde sig av:
http://en.wikipedia.org/wiki/U_and_non-U_English

Orden till vänster är de som "U English" (Upper-class English) använder sig av:

Bike or Bicycle - Cycle
Dinner Jacket - Dress Suit
Knave - Jack (cards)
Vegetables - Greens
Ice - Ice Cream
Scent - Perfume
They've a very nice house. - They have (got) a lovely home.
Ill (in bed) - Sick (in bed)
I was sick on the boat. - I was ill on the boat.
Looking-glass - Mirror
Chimneypiece - Mantelpiece
Graveyard - Cemetery
Spectacles - Glasses
False Teeth - Dentures
Die - Pass on
Mad - Mental
Jam - Preserve
Napkin - Serviette
Sofa - Settee or Couch
Lavatory or Loo - Toilet
Rich - Wealthy
What? - Pardon?
Good health - Cheers
Lunch - Dinner (for midday meal)
Pudding - Sweet
Drawing-room - Lounge
Writing-paper - Note-paper
How d'you do? - Pleased to meet you
(School)master, mistress - Teacher

Detta är i min mening en väldigt intressant fråga som egentligen förtjänar en egen tråd i Flashbacks forum för språk, men jag kan ju alltid testa att ställa frågan ("finns det någon svensk motsvarighet till U English??") här först och försöka där sen ifall ingen ger mig något vettigt svar (hoppas att detta inte räknas som korstpostande)...

Ett annat exempel på konstigheter i överklassens språkbruk måste kungar som talar franska istället för det språk som råder i landet... Frederick den Store lär ha tyckt att franska lät finare än tyska, vilket han faktiskt tyckte lät barbariskt... Gustaf III av Sverige skall ha varit så frankofil att han ropade att han var sårad och förbjöd operabesökarna att lämna lokalen på franska då han blev skjuten! Ja, och så lär Rickard III Lejonhjärta hellre ha talat franska än engelska han med... Sådant tycker jag är väldigt underligt... Visst, Rickard III tillhörde väl kanske något franskt kungahus men det gör ju Sveriges nuvarande monark också, utan att hellre tala franska än svenska... Och huset Windsor som i skrivandes stund "styr" England är väl tyskt utan att de talar tyska vid hovet... Men Gustaf III/Rickard III/Frederik I var alltså alla frankofiler av stora mått... Man kan förstås tänka sig att franska var "de lärdes språk" på den tiden men så var det ju inte... Teologer, medicinare, jurister, naturfilosofer, etc var ju faktiskt mer förtjusta i latin och kanske i viss mån grekiska, men så detta är nog snarare ett exempel på att "de ädle" inte talar likadant som "de lärde"... Jag tror t.o.m. jag läst något citat gällande kungar/högadliga som skulle reste på en turné genom Europa för att lära sig hovhyfs för ett par sekel sen.... Då skulle de lära sig tala på hovets sätt och vis och detta var "inte som en doctus"...

Förresten! På tal om mördade härskares påstådda sista ord och latinets påstådda status som "de lärdes språk" så lär Julius Caesar INTE ha sagt "Et tu, Brutus" ("du också, Brutus")... Han lär faktiskt ha talat grekiska och inte latin eftersom han ansåg att grekiska var det lärda språket medan latin var mer barbariskt... Om inte ens självaste Julius Caesar ansåg latin vara de lärdes språk, hur kan man då argumentera för saken?? Själv tycker jag också grekiska känns mer bildat än latin, samtidigt som latin känns bra mycket mindre barbariskt än franska... Jag tror faktiskt att överklassen också är väl medveten om att de låter barbariska då de pratar franska och det finns ju även en stereotyp som associerar fransktalande överklassmänniskor med diverse barbariska företéelser som dueller, otro, konkubiner, hedersvåld inom familjer, korruption, lättja, etc, etc - och dessa laster idealiseras t.o.m.! Är man en dekadent, adlig frankofil är det är FINT att vara lat och ha en konkubin! Så jag tror att överklassen VILL associeras med sådana saker... Trohet till Gud, till hustru/man samt till vetenskapen är sådant som grekiska och latin förknippas med och jag tror överklasskulturen har ett komplex som innebär att överklassarna måste hävda sin suveränitet från äktenskapliga, vetenskapliga och religiösa trohetsplikter... Vad tror ni andra?!

Slutligen skulle jag vilja ta upp överklassens smeknamn... Jag är själv inte bekant med detta fenomen i verkligheten, givetvis vet jag att överklassare kan ha lustiga namn men det kan ju folk av alla klasser ha; däremot har jag sett det diskuterat på Flashback och jag har även sett exempel på detta i skönlitterära böcker... I boken Snabba Cash är det en sliskig stekare som heter Nippe eller Noppe och känner kungen och i samma bokserie fanns det även en överklasskvinna som heter Tintin - samma som den manlige seriefiguren... Varför har överklassen sådana namn?? Min personliga teori är att även detta symboliserar suveränitet... Överklassens klass är så självklar att man kan lalla runt i söta små bebisnamn medan en nyrik streber visar sin osäkerhet genom att döpa sin förste son till något "svenskt, rättstavat och klassiskt" som Konrad och sin dotter till något "rättstavat, svenskt och så långt ifrån en porrpseudonym som möjligt" i stil med "Edna"... Överklassaren kan däremot köra med vad som helst som "låter festligt" - Totte, Lalla, Bambi, etc... Precis som överklassens avståndstagande från grekiska/latin till förmån för frankofilt hovbarbari och småbarnsligt språkbruk vill man som överklassare ge sina barn privilegiet att gå genom livet blåögdt... Kan det vara så att en naiv inställning till namn, språk och vanor hör till det allra lyxigaste ett barn kan få med modersmöjlken?? Enbart det barn med den allrba mest självklara självkänslan och det bäst självskrivna självförtroendet kan döpas som en mobbningsmåltavla och enbart ett föräldrapar i ett grannskap där NOLL rån/våldtäkter/etc per år äger rum kan vara så galet att de STOLTSERAR med att de "uppfostrar" sina barn till världsfrånvänd naivitet!


Vad tror ni andra om min teori?? Finns det någon sanning i min misstanke om att överklassen lär ut sårbarhet och blåögdhet till sina barn för att visa för världen att deras gullungar har den ovanliga lyxen att faktiskt stå över de konsekvenser som drabbar vanliga dödliga??

"Min grabb heter Knase och talar som en blandning mellan en gubbe, en fransk fjolla och en seriefigur... "Fy fasiken!" och "Fy farao!" är hans favoritsvordomar! Han går klädd i rosa hängselbyxor... Han är 13 år och han har redan legat med fler tjejer än du kommer att göra under hela din livstid! MUAHAHAHAHAHAHAHAH!"

Just smeknamnet Noppe har även jag stött på i mina väldigt få möten med överklassen, dock har jag ingen aning om vad han egentligen hette. Tänkte direkt på han slisket i snabba cash som blir avsugen på krogtoaletterna.

Andra typiska överklassnamn jag stött på:

Pierre
Carl-"insert vanligt svenskt förnamn här" Magnus/Johan/Fredrik

Testa Carl Adam Gostasson Lewenhaupt.

Hur fan lyckas man få Carl-Adam till att bli noppe? Eller är noppe en intern överklassbenämning för slyngel?

Familjens hund hette Noppe. Unge Lewenhaupts mor tyckte sig se en likhet mellan avkomman och hunden, sa Noppe fick det bli.

Någon som skulle våga sig på att kommentera mitt inlägg om U- and non-U-English??

http://en.wikipedia.org/wiki/U_and_non-U_English

Är överklassfolk mindre många om att uttrycka sig akademiskt och medelkassfolk, eftersom det finns någon sorts oskriven status att att verka som en streber inom överklassen?? Åtminstone jag har ibland fått bilden av att det kanske är den övre medelklassen som är mest välrepresenterad i intellektuella och kulturella kretsar medan den högsta överklassen kan ha någon sorts familjetradition av avskildhet från omvärlden och dess akademier, konstinrättningar, etc... Jag fattar ju givetvis själv att det där är väldigt individuellt och olikt från familj till familj, men om man jämför familjebakgrunder som feodalherrgårdsherrfolk med högre tjänstemän/borgarintelligentia så tycker jag det känns mer rimligt att det är borgarna som är mer kultiverade och bildade...
Varför använder överklassen sådana smeknamn?? Vad tror du om min teori (att man i överklassen "har råd" att ge sina barn lite "naiva"/"gulliga" namn eftersom de "har råd" med "lyxen" att ge sina barn namn som annars skulle göra det svårare i livet för ett barn ur en annan samhällsklass?? Ett medelklassbarn med "pluttenamn" skulle riskera problem med att bli av med oskulden medan ett ghettoförortsbarn med ett sådant namn riskerar rån - medan ett Överklass-Totto kan vara hur "töntig" som helst och ändå "få brudar" och gå tryggt i sitt trygga högstatusområde??

Det kommer men ett langt inlagg tarvar ett genomarbetat svar och jag har redan fatt det raderat tva ganger pga. inaktivitet.

Jag har inte tillräckligt många möten med överklassen för att kunna bekräfta din teori, men jag antar att de visar upp en helt annan bild utåt gentemot hur de umgås med varandra.

Om alla i din bekantskapskrets heter Carl-Fredrik von Renhufvud och Carl-Gösta af Lewenhaupt kanske det inte är en sån stor grej att kalla varandra noppe, nippe eller pirre? Som du säger så är det ju en extremt skyddad verkstad som få har insyn i och där försiggår nog en hel del skumma beteenden som skulle vara svårt att hosta sig ur i ett arbetar-/medelklass-umgänge.

Väldigt bra inlägg. Angående hävdandet av suveränitet... nja. Jag skulle vilja säga att det bara är uppkomlingar och snobbar som behöver hävda sig. Möjligtvis de som är adlade efter reduktionen. Om man är äkta i grund och botten, alltså har ett fundament av att veta vem man själv är, då behöver man inte hävda sig. Självklart finns det olika slags fundament om man ser till övriga marxistiska samhällsklasser, t.ex. arbetaren, som vet att hon är arbetare och därför inte behöver hävda sig. Det är verkligheten som jag upplevt den och vad TV och media gör med sina gissningar, stereotyper och fördomar angår endast dem och inte oss på Flashback.

Vidare har vi smeknamnen som faktiskt främst förekommer hos de yngre generationerna (jag är 59 år). Historien bakom dessa smeknamn har jag faktiskt kommit på själv, men om det finns någon som vill säga emot eller korrigera: Varsågod! Det började med att unga familjer började träffas och umgås. Okej? Dessa unga familjer hade söta smeknamn på sina barn. Okej? De andra familjerna började kalla utsatt människa för smeknamnet de biologiska föräldrarna givit honom eller henne. Bingo! Om två släkter håller ihop och umgås mycket under uppväxten och är grymt personliga med varandra, sätter barnen i samma skolor, låter barnen leka på eftermiddagarna, ja, då kanske man fortsätter kalla barnen för (sätt in gulligt babysmeknamn här!) under uppväxten vilket sedermera leder till att man fortsätter i vuxen ålder som ett etablerat smeknamn, "vänner emellan". Därefter får de barn och så får barnen lustiga smeknamn och de umgås med likasinnade och så börjar det om igen. I alla fall, förmodligen höjer många på ögonbrynen när de hör namn som "Bebbe" eller "Nalle", men om man ser det med andra ögon har det bara att göra med modern tradition.