Tacky medelklassfenomen (jmf WT-tråden)

När jag bodde i England fanns det ett reellt problem bland studerande britter - nämligen att man köpte hela verk av uppslagsböcker och så vidare för lånade pengar. Inte för att läsa dem, utan för att ha dem i bokhyllan. Som en accessoar helt enkelt...

För att återkoppla till whisky, vin, matlagning etc... Visst har man träffat folk som "vägrar" dricka någonting annat än "rätt" saker, och som inte är sena med att nästan hånfullt kommentera andras val. Men samtidigt känner jag även personer som är precis lika måna om att "vara rätt", fast av ett genuint intresse. Ta Ronnie Juhlin som exempel, det är ju användandet av kunskaperna han besitter samt anledningen till varför han besitter dem som avgör om han blir tacky eller inte.

Jag tror mer och mer på att man inte kan tala om tacky medelklassfenomen, utan snarare om en wannabe-attityd. Denna attityd återfinns nog dessutom över hela samhällsstegen - från prinsen som tror att han står över lagen och behandlar folk som skit till gruvarbetaren som reser till Champagne för att han vill kunna sitta på Stadshotellet och glänsa när han kommer hem, inte för att han är särskilt intresserad av champagne i sig.

Ja, det var väl det jag sa, att det blir patetiskt i sitt sammanhang.

Sen vill jag nog även påstå att själva produkterna i sig i många fall är gjorda just för den målgruppen. Dvs det är inte så att medelklassen köper det som överklassen köper men gör det med ängslighet, utan produkterna är framtagna enbart för (och av?!) medelklass som vill vara överklass. Men överklassen använder inte dessa grejer och fenomen. medelklassen liksom bara tror det.
Tex alla dessa livsstilskokböcker. De skulle inte finnas om inte ängsligheten fanns där. Riktig överklass läser inte sånt. Lika med bilmodellerna, kläderna, resorna och möblerna.
Det är tacky rakt igenom. Vad jag menar är att det går inte att ha samma grejer utan att vara tacky. Möjligen som hyper ironi där man använder grilltermometer och skrattar åt det.

Vill du utveckla på vilket sätt du menar att det som medelklass inte går att äga eller göra saker som överklassen gör utan att det blir tacky?

Så en bonusfråga; förstår du att hur man har det ställt ekonomiskt inte avgör om man är medel- eller överklass? Jag skulle vilja hävda att det är mer skitnödigt att som fattig överklass bränna all sin deg på att försöka upprätthålla en fasad utåt än att som medelklass vara intresserad av jaktsafari i Kenya eller liknande.

För det första menar jag att de inte gör samma saker som överklassen. Jag kanske uttryckte mig oklart. De köper och gör saker de tror är överklass. Produkterna är utformade just så att de ser ut att vara saker som överklassen köper, men är designade direkt för medelklassen.

I de fall de är så att de gör och konsumerar samma saker som överklassen så är det tacky. Varför? För att de inte är överklass utan ängsliga wannabees. Läs tråden så förstår du.

Det verkar som flera av de senare kommentarerna i den här tråden kommer av just tacky medelklass, som vill omdefiniera begreppet och ifrågasätta den nedvärderande tonen.
Som om ni känner er påkomna, och vill rättfärdiga er. Ännu ett skitnödigt ängsligt patetiskt försök att passa in överallt.

PS - Du behöver inte försöka lära mig vad överklass resp. medelklass är.

Du satter fingret pa nagot viktigt: kan konsumtionen i sig separeras fran uppsatet? Gar det overhuvudtaget att kopa till exempel Johnnie Walker Blue Label och njuta av den eller ar det too much redan i sig sjalvt, oavsett varfor personen koper den? (Inom parentes ar det for ovrigt en fantastisk marknadsforingsstory - Johnnie Walker har verkligen absurda marginaler pa den.)

Sjalvklart finns det produkter som ar gjorda for medelklassen, den ovre medelklassen, den pretentiosa medelklassen &cet. - segmentering ar Marketing 101. Jag tror att du har en poang i att en del av dessa har en tackystampel i sig. Mina pet peeves inkluderar Burberry (framforallt med synligt tartanmonster), de minsta Louis Vuitton-vaskorna, Breitlingklockor, vitvaror / brunvaror av medelmattig kvalitet med tredubbel prislapp (Smeg comes to mind...) och sa vidare. Det tror jag att manga ar beredda att halla med dig om och det ska definitivt drivas med!

Sedan finns det annat dar jag anser att uppsatet ar viktigare. Killen som har kopt 10 flaskor XO-cognac, har dem pa paradplats men inte kanner skillnad pa dem och en VO ar i mina ogon annorlunda an killen med samma flaskor undanstoppade och ett genuint, lagmalt intresse for det flytande guldet. Paret som lagger en halv miljon pa sitt kok och sparsamt anvander det for att fa one up pa sina vanner ar ocksa annorlunda an paret som lagger samma pengar pa ett dubbelt sa funktionellt kok, lagar mat dar de flesta kvallar i veckan samt laser pa, tranar och forkovrar sig for att matlagning ar deras storsta hobby snarare an for att imponera pa nagon.
- Aterigen, tillgjordhet och brackiga ambitioner far garna hanas men det vore ju lojligt att se ned pa medelklassen nar den pa ett vettigt satt utnyttjar de mojligheter att njuta av livet som dess inkomster och bildning mojliggor – om man inte sjalv ar en annu osakrare parveny nagonstans i limbo mellan den ovre medelklassen och overklassen med ett starkt behov av att distansera sig till den forstnamnda, forstas .

(For ovrigt rekommenderas starkt och helt utan ironi en grilltermometer nar du gor radjursstek i ugnen. For en biff pa grillen funkar daremot ogonmatt, klocka med sekundvisare och kansliga fingertoppar lika bra.)

Vilka är dessa saker och produkter?

Jag förstår inte vad du menar.

Menar du mig? Utveckla gärna.

Så bra(?) Det verkade som att du antog att överklass är rikare än medelklass, det var därför jag frågade.

Definitivt. Jag känner en hel del sommeliers, varav vissa till och med placerat sig på medaljplats så långt ut som i EM (vågar inte säga någonting om placeringar i VM). Endast en av dessa kommer (så vitt jag vet) från vad som skulle kunna klassas som överklass. Men det skulle vara dumt om jag struntade i att nämna den ungtupp som sa att han började studera det enbart på grund av den image han kopplade till fina viner, högklassig mat och så vidare (dricksen är ju brutal på finare vinbarer t ex).

På samma sätt känner jag cocktailbartenders som är så snobbiga och kunniga att det är helt jävla sjukt, men de flesta är det på grund av ett gediget intresse. De privata barskåpen är fyllda av fin årgångssprit och special editions och allt vad det är. De som är mer intresserade av den "flashiga" livsstilen droppar oftast av efter några år.

Dessa saker marknadsförs väl till ängsliga personer med pengar, oavsett klasstillhörighet? Jag har svårt att tro att "överklass" har något slags medfött skydd mot att vara osäkra.

Det är lite den känslan jag får väldigt ofta på Flashback, att det ofta handlar om projicering och - i många fall - "den som sa't han va't"...

Nja, den renodlade arbetarklassen koper inte "snobbklader" - da far de stryk av sina egna! Chavs och Burberry ar ett undantag men det ar ett specialfall som har att gora med en brittisk subkultur. De saker jag raknade upp ar solitt positionerade mot the aspirational middle classes.


Dar far jag faktiskt ratta dig. Om det ar nagot overklassen har ett medfott skydd mot sa ar det social osakerhet. "Jag ar redan har - vad skulle jag strava emot?" ar en sa god sammanfattning som nagon (eller som en viss salig greve Morner pa 60-talet svarade pa fragan fran en journalist "spelar greven golf? - Tack, jag behover inte."). Jag har lovat att utveckla detta i lamplig trad nar jag far tid men idag ar tiden en bristvara.

Så de "bönder" som flyttar in till t ex Stockholm och London och gör allt i sin makt för att försöka vara rätt och perfekta (jag vågar nästan lova att personerna i "vindsvåningsreportaget" är inflyttade Stockholmare) är aldrig renodlad arbetsklass? Visst kan man resonera som så att de gjort en vertikal klassresa och bytt referensgrupp, men kommer man egentligen någonsin ifrån sitt ursprung?

Tänk dig nittonåringen från Varberg som läst skvallertidningar hela sin uppväxt och klär sig som modereportagen (du vet vilka jag talar om), de flyttar till storsta'n, arbetar bort dialekten och hamnar genast i "innegängen" och syns flitigt på stureplan.se...

Vad beror då saker som alkoholism, ätstörningar och så vidare på, om inte en ångest över att hela tiden behöva "vara rätt"? Som jag nämnt tidigare har jag mycket liten insyn i överklassen, men man kan ju ta min vän som inte fick välja flickvän själv som exempel... Jag lyssnade på en intressant dokumentär på P1 för ett tag sedan som heter någonting i stil med "bara pigor är lyckliga" som gav en intressant bild av hur "äkta" känslor till stor del, enligt intervjuobjektet som tillhörde överklassen då, trycktes undan för att man skulle visa "rätt" humör vid rätt tillfälle, hur den fattiga delen av släkten hade panik över att upprätthålla fasaden och så vidare.

Att overklassen generellt är mer säkra i sig själv än medelklassen har jag inga problem att tro på, då "ni" är fostrade på ett helt annat sätt än "vi". Jag vet t ex inte om jag någonsin kommer känna mig bekväm på finare restauranger då jag, tyvärr, alltid har en oro för att "göra fel" i bakhuvudet. Inte för att jag vill vara finare än jag är, utan för att jag inte vill sticka ut. På samma sätt som jag kände mig helt fel när jag bad om bestick när jag åt pizza i USA alltså Denna "oro" minskar visserligen för varje år som går (eller för varje besök jag gör, osäker på om det handlar om vana eller mental mognad). Men poängen är att jag ställer mig frågande till att man skulle känna sig immun mot att behöva vara rätt, se rätt ut, göra rätt och så vidare bara för att man tillhör överklassen.

Med renodlad arbetarklass menar jag manniskor med arbetarklassbakgrund som lever ett arbetarklassliv. Klassresenarer ar en annan femma - de tenderar ofta att uppfora sig som nervos medelklass, vilket oftast ar vad de till slut blir iallafall.

Att en hel del av dem som ses pa stureplan.se och andra mingelsidor ar bos och pack ar knappast nagon nyhet. Visst har de gjort och fortsatter gora en resa, fran smastad eller forort till storstad samt fran foraldrahemmets arbetarklass- och medelklassbakgrund till nagon form av bratkultur. Huruvida man nagonsin kan komma ifran sitt ursprung ar en mycket intressant fraga. Jag tror att den stora majoriteten av manskligheten inte kan komma sarskilt langt fran utgangspunkten (enstaka undantag finns alltid). Man kan kla sig annorlunda, forstalla sig, fake-it-till-you-make-it men nagonstans langt darinne finns ens historia och ursprung kvar. Det ar inte for inte som engelsmannen anser att "it takes three generations to make a gentleman".



Det finns roliga forestallningar inom alla klasser! Med en grov generalisering skulle jag saga att arbetarklassen ar forbannade pa narmaste chefen (en medelklasskille) och "kapitalet" men egentligen kommer bra overens med patron, medelklassen tycker att arbetarklassen ar WT och stravar efter forkovring och forfining mot overklassen (som de troligen aldrig kommer att na), trots att de tycker att overklassen bestar av bortskamda goddagspiltar och till sist overklassen foraktar den ovre medelklassens falska uppkomlingar men tycker att hederliga arbetare ar rediga manniskor och avundas i hemlighet deras okomplicerade tillvaro. Den roda traden ar att klasshatet pa det personliga planet (alltsa inte i politisk retorik) alltid ar skarpare ju mindre skillnaderna ar.

Min poang var inte att det saknas krav att leva upp till inom overklassen utan snarare att den som redan befinner sig dar inte behover kanna oro over sin klasstillhorighet i sig (de ar fodda in i overklassen och kanner till skillad fran den aspirerande medelklassen sallan ett behov av att forandra detta). De kan koderna, vet hur man for sig och ar framforallt redan accepterade av andra i overklassen - de hor hemma. Den ekonomiska aspekten ar inget nytt - tank pa hur aldste sonen brukade fa arva allt, yngre soner fick bli riddare / gora karriar och dottrarna fick gifta sig val. Fattigare overklass har samma utgangslage idag och det ar sjalvklart att pa nagra generationers sikt maste pengar finnas for att kunna uppratthalla livsstilen.

Sedan finns det sa klart andra krav inom overklassen pa att vara "lyckad", smal (framforallt for kvinnor), glad men beharskad &cet. som kan upplevas som pressande av dem som inte klarar av att leva upp till dessa, vilket du mycket riktigt papekade. Skillnaden mellan den aspirerande medelklassens angest och den underperformande overklassens angest ar att den aspirerande medelklassen inte vet spelreglerna och inte kanner att de hor hemma pa samma satt medan den underperformande overklassen (i brist pa battre ord) mycket val vet vad som galler, bara att de har svart att na malen.

Om du ar i en socialt jobbig situation, slapp oron, gor inte for mycket vasen av dig, var charmig utan att vara paflugen och anvand vanlig god uppfostran sa brukar saker och ting losa sig till det basta! Da kan du forhoppningsvis fa ut maximal njutning av varje situation, vare sig det ar en trestjarnig avsmakningsmeny eller Domino's-pizza

Samma samma, men ändå annorlunda helt enkelt. Det är ju som man säger, ignorance is bliss.

En vän jobbade på Monte Cristo i London och berättade om araber och ryssar som ständigt kom in och frågade efter det dyraste. Rådet att ta något billigare, men mycket bättre blev avfärdat som skitsnack; "dyrast är bäst" tyckte man tydligen. De trodde nog att de var högst upp på samhällsstegen, men på grund av okunskap stod de långt ner... Det måste ju vara ett lättare liv än att veta att man står långt ner om man vill vara högst upp

Nej du verkar inte greppa. Prova läs tråden från början.
Eller så är du helt enkelt en dålig människokännare.