Citat:
Ursprungligen postat av
Kirk.Douglas
Är en 120 sidor in i American Psycho. Såklart är det en bok som frossar i yta, men jag tycker att det blir ganska tröttsamt i längden. Brett Easton Ellis blir väldigt repetitiv, även om jag kan förstå poängen då Batemans inrutade, materiella, empatilösa liv skildras. Slipsar, flamberande ostron. Slipsar, flamberande ostron. Etc etc. Vet inte om jag ska fortsätta. Fler som har problem med BEE:s böcker?
Citat:
Ursprungligen postat av
jimmyfingers
Jag la ner efter 100-200 sidor av samma anledning som du beskriver. Visst, repetitionen fyller en funktion i målandet av hans personlighet, men boken blir ju inte mindre långtråkig för det. Trodde inte det skulle bära frukt att släpa sig vidare genom hans pryl- och klädbeskrivningar så jag slutade läsa den.
Citat:
Ursprungligen postat av
gato12
Då ska du inte läsa Glamorama...minst lika mycket upprepande men mer inriktat på modevärlden.
Håller helt med om American Psycho, var riktigt seg att ta sig igenom (läser alltid ut böcker jag börjat på av någon anledning...). Kan förstå på en teoretisk nivå att det ska återspegla den yta och den tomma cynism som utvecklas i ett samhälle besatt av konsumtion och kapitalism men i praktiken är det nästan oläsbart.
Frågan är om inte BEE är en ganska överskattad författare som hjälptes fram av tidsandan under åttio och nittiotalet där han sågs som en gisslare av det ytliga när han i själva verket endast var en del av det...?
Själv tycker jag att American Psycho är en ganska missförstådd roman som är väldigt mycket mer än bara ytan (även om det naturligtvis är en stor del av bokens essens): boken är mångbottnad i den bemärkelsen att det läsaren först nås av är konsumtion- och det ytliga samhällets personifiering, Patrick Bateman. Läser man vidare slås man av hur verkligt självreflekterande huvudkaraktären är, hur han vill ta sig ut ur sin psykopatiska bubbla, hur han kämpar för att leva ett vanligare, ett mänskligare liv. Minns hans monolog om sin egna beskaffenhet i andra halvan av boken:
“
…there is an idea of a Patrick Bateman, some kind of abstraction, but there is no real me, only an entity, something illusory, and though I can hide my cold gaze and you can shake my hand and feel flesh gripping yours and maybe you can even sense our lifestyles are probably comparable: I simply am not there. It is hard for me to make sense on any given level. Myself is fabricated, an aberration. I am a noncontingent human being. My personality is sketchy and unformed, my heartlessness goes deep and is persistent. My conscience, my pity, my hopes disappeared a long time ago (probably at Harvard) if they ever did exist. There are no more barriers to cross. All I have in common with the uncontrollable and the insane, the vicious and the evil, all the mayhem I have caused and my utter indifference toward it, I have now surpassed. I still, though, hold on to one single bleak truth: no one is safe, nothing is redeemed. Yet I am blameless. Each model of human behavior must be assumed to have some validity. Is evil something you are? Or is it something you do? My pain is constant and sharp and I do not hope for a better world for anyone. In fact, I want my pain to be inflicted on others. I want no one to escape. But even after admitting this—and I have countless times, in just about every act I’ve committed—and coming face-to-face with these truths, there is no catharsis. I gain no deeper knowledge about myself, no new understanding can be extracted from my telling. There has been no reason for me to tell you any of this. This confession has meant nothing…”
Helt jävla briljant i min mening. Och det är den här viktiga kärnan, som förvisso inte alltid framträder med all önskvärd tydlighet, men som ändock finns där, hans frustration, hans självmedvetenhet, hans strävan efter att bli en människa. Hans alienation gentemot resten av samhället är inte bara psykopatisk, den är existentiell. Slå upp första sidan i boken och läs inledningsraden: "Abandon all hope ye who enter here..." och slå sedan upp Dantes "Den gudomliga komedin", första delen (helvetet), sång tre och läs inledningsraderna: "Lämna allt hopp, ni som går över tröskeln...". Med andra ord: American Psycho är visserligen en vulgär och äcklig samhällsskildring av ett ytligt konsumtionssamhälle, men det är också och kanske viktigast, ett porträtt av en oändligt psykologiskt plågad människa.
"
THIS IS NOT AN EXIT." (Sista sidan i American Psycho).
Det finns ingen väg ut, helvetet är evigt.
