Vilken film såg du senast?

Only God Forgives (2013)
Har snackats en del om den här filmen och även här på FB också. En del tyckte om den, andra sa att den var katastrofal. Vad tycker jag då?
Jag har aldrig sett en film av denne Refn tidigare, men det kändes som han satsat lite för mycket här eller hur man ska säga. Denna konstanta tystnad och dessa långdragna scener, som kändes rätt substanslösa faktiskt. Filmen var egentligen bara intressant när det hände något och när det väl gjorde det var det bara våld som gällde.
Karaktärerna då? Svårt att säga förutom att Kristin Scott Thomas spelade osympatisk jävel. Defintivt bland dem elakaste kvinnorna jag sett i en film (dock har inte så många att jämföra med direkt) Annars kändes det som det var lite lite att ta på. Men Gosling kör väl rätt bra ifrån sig ändå.
Vithaya Pansringarm kändes mest tråkig.
2/6

The Hunt for Red October (1990)

Kan börja med att nämna att jag egentligen är helt ointresserad av ubåtsfilmer men i och med författaren Tom Clancys död kom jag på att jag inte hade sett Red October och med både Sean Connery och Alec Baldwin i rollistan borde det inte gå fel? Jo tyvärr tyckte jag det. Insatsmässigt var det inget fel på varken Connery eller Baldwins rollprestationer med filmens stora problem för mig var att den var mördande tråkig med sin tekniska jargong och segare än sirap. Jag brydde mig heller inte ett dugg om karaktärerna, för trots den digra längden på 135 min, gick man aldrig in på djupet och lärde känna dem. Baldwins Jack Ryan svajade in som någon James Bond vilket inte kändes trovärdigt i ett kalla krigsscenario.

Men jag får tillstå att den regninga början när Baldwin får reda på sitt uppdrag tillsammans med James Earl Jones och den begynnande ubåtsfärden med Connery och besättning (middagsscenen är mästerligt spelad) var synnerligen stämningsfull, synd att inte resten av filmen hade fortsatt på det spåret.

Betyg: 1/5

Jag gav den måhända 'bara' 2 av 5 men det finns mycket i filmen som gör den sevärd; det är tempot jag hade störst problem med, samt att populärkulturskritiken ang. kändisskap var lite för vag, vilket underminerade filmen. Har skrivit ett längre omdöme av den här; https://www.flashback.org/sp44893189

Jag tycker att man bör se den ändå, trots sina svagheter. Definitivt en debut som ger mersmak och en av scenerna gav mig gåshud, jag tror du kommer förstå vilken. Den faller kanske på tempot men har tillräckligt med goda ingredienser för att man ska 'filtrera' bort hur långsam den var när man ser tillbaka på den. Definivt en väldigt stark 2:a, jag tror inte du kommer ångra att du såg den!

Jag tycker denna är överskattad men inte så dålig faktiskt. Men föredrar Das Boot alla dagar i veckan när det gäller ubåtsfilmer.

Såg This is the end med Seth Rogen och hans polare. Bra, som i meningen att den satte ett spår i filmhistorien är väl att ta i. Men filmen var kul, underhållande och urflippad så i den meningen var den bra. Sannolikt kom såväl ide som huvuddelen av manuset fram under en kväll med mycket öl och röka.

Var kanske i hårdaste laget att ge den så dåligt betyg men om jag jämför vilka jag filmer jag har gett betyget 2/5 så hamnar den under dessa. Början var fantastiskt men sen gav den mig ingenting. Dock en väldigt stark 1:a om man säger så. Gav även The Dictator, en riktig pissfilm, en 1:a men det är på den lägsta skalan.

Hoppas att Brandon kommer göra nå mer, han potential att göra något riktigt bra!

Antiviral (2012) - http://www.imdb.com/title/tt2099556/

Igår publicerade jag en recension på en ny body horror som kom 2012,Thanatomorphose i ungefär samma veva som Brandon Cronenbergs debutfilm Antiviral visades på filmfestivaler runt om i världen, bland annat på Monsters of Film här i Stockholm. Det är på förhand ganska lätt att vara kritisk och döma ut sonen till David Cronenberg som gjort sig ett namn för sig som regissören som påbörjade själva body horror-genren, sen kommer sonen med sin debutfilm som går i samma spår som faderns och ska fylla hans skor. Klart att man då är ganska fördomsfull emot att det inte riktigt kommer att fungera i och med att subgenren är död, som jag skrev igår, men tydligen uppstått och fått nytt liv. Antiviral visades som sagt på filmfestivaler och Isabella som jobbar i kassan på SubDVD inne i Stockholm har talat mycket och gott om filmen, således bestämde sig min vän att köpa filmen på Blu-Ray och se den, han gillade den också och igår kom turen till mig att ta mig an den. Och med resultatet i hand, lyckas sonen Brandon fylla tomrummet i genren, och kanske rentav skapa nytt, ont blod i den med dödsvirus och kändisfixering?

Antiviral kretsar som jag skrev kring kändisfixering i någonting som skulle antingen vara en dystopisk framtidsvision om människorna som blivit helt uppslukade kring att vara så pass lika sina idoler som de ser som övermänniskor, enbart för att dom har pengar och besitter en del makt och att mediadrevet enbart kretsar kring dessa människor. Samtidigt skulle filmen kunna utspela sig, likt Another Earth i ett parallelt universum som är likt Jorden och har människor som lever där, bara det att denna parallela version av Jorden är skruvad till max. I handlingen som lyder är huvudpersonen Syd March en säljare och kontorsslav på sätt och vis på en klinik som säljer reproduktioner av kändisars sjukdomar. I inledningen kommer en kund till Syd på Lucaskliniken och önskar att bli smittad av samma herpesvirus som superkändisen Hannah Geist själv har. Sagt och gjort injiceras viruset i överläppen, samtidigt som Syd börjar att smuggla ut virus ifrån jobbet och smittar sig själv med, trots att det är högst olagligt och dumt. När man hittar Hannah Geist i en mystisk virusinfektion efter att ha varit i Kina i adoptivplaner börjar tiden rinna ut för Syd som innan Geist's död smittade sig själv med samma virus genom att injicera hennes sjuka blod i sitt eget blodomlopp.

Brandon Cronenberg fyller upp luckorna med sin egen unika vision av body horror och dagens utseende och kändisfixering, trots att just kändisfixeringsaspekten känns väldigt överväldigande och övertydlig i sin framtoning fungerar den bra, trots att man kunde ha skurit ned på ett par aspekter av fixeringen. Det hela når sin kulmen i filmen då man ser i en av de tidiga scenerna att man odlar stamsceller i laboratorium efter b.la Hannah Geist celler för att äta dom. Likt kannibaler och kannibalism bland dömda seriemördare som har gått till historien så blir det en ganska så unik inblick i hur långt dessa karaktärer och människor är villiga att gå för att bli ett med sina idoler och förebilder. På tal om laboratoriemiljöer är hela filmen väldigt klinisk och i avsaknad av riktiga färger, förutom blommor som är på väg att vissna och dö, blommorna är bland de enda färgklickarna i en palett som består av svart, vitt och grått. Just detta med de kliniska och sterila färgvalen bidrar rätt mycket till en känsla av sjukdom, sjukhus och död. Allt medan Syd blir mer och mera sjuk i sitt Hannah Geist-virus så känner jag som tittare mig samtidigt febrig, oren och sjuk. I ett par scener ligger huvudpersonen svettandes i frossa med en termometer i munnen, känslan av vakna feberdrömmar hänger verkligen i filmens atmosfär, jag har nog aldrig känt mig lika "sjuk" utav en film som denna, bortsett ifrån Repulsion och Eraserhead som jag vittnade under pågående psykos.

Med facit i hand så är Antiviral en frisk fläkt i body horror-genren om än inte lika bra som just Thanatomorphose som vittnade mera om kreativitet och skaparglädje i skräckelementen och förruttnelsen. Trots det gör Brandon Cronenberg någonting bra och samtidigt någonting som hans pappa inte har gjort sedan Deadringers, en obehaglig och delvis ett stycke motbjudande film i sjukhusmiljö där man verkligen inte känner sympati för någon. Filmen är ett manifest och en spark i skrevet på ungdomen som slaviskt twittrar, följer Instagram på kändisar och som sitter framför MTV och vill vara som de hjärndöda slavarna i Jersey Shore.

Stark trea.

Kill Bill


Eftersom det var flera år sedan jag såg dem sist, så var det dags nu. Har bara sett den första än ikväll men vilken jävla bra film! hade glömt av rätt mycket men jag blev inte besviken efter omtitten direkt.
Det bästa är att jag har för mig att jag tyckte 2an var ännu bättre så den ska jag ta nu också.

4/5

Ja, jag gillar båda volymerna men tvåan är vassare!

Tycker om ettan mest, den har allt en film ska ha, fan i mig. Finner tvåan för långsam och tråkig, fast några scener (allt med Bill) är geniala.

Ettan går för fort fram för min egen del, för mycket våldsonani och Tohei, Bruce Lee och pinku eiga-runkeri för att den ska helt falla mig i smaken som tvåan, fortfarande en bra film och Tarantinos fjärde bästa film. Tvåan är förjävla bra, Tarantinos tredje bästa och gillar allting i den, nästan i alla fall. David Carradine är underbar, Uma Thurman är stentuff som The Bride och Bo Svenson gör en liten cameo i kyrkan under bröllopet. Älskar dock referensen i ettan till Snobben, med han som ser ut som Charlie Brown!