Thanatomorphose (2012) -
http://www.imdb.com/title/tt2385074/
Den så kallade ”body horror”-genren har bokstavligen talat förruttnat under flertalet år trots tappra försök ifrån David Cronenberg som med sitt signum försökt att återuppfinna sig själv i och med sina senaste filmer och allt mera glidit ifrån sina rötter med filmer som Shivers, Scanners, Rabid och Crash. Allt eftersom åren gått och David Cronenberg, samt hans japanska motsvarighet Shinya Tsukamoto (regissören till Tetsuo – The Iron Man) sjunkit ned, så har andra regissörer försökt att föra stafettpinnen vidare och göra revolution inom genren, vilket jag skulle kalla body-horror v.2.0. Regissörer som Brandon Cronenberg (son till David) kom ut med sin debutfilm Antiviral förra året och den tillika kanadensiska själa-brodern Éric Falardeau kom ut med sin debutfilm Thanatomorphose förra året efter att ha gjort ett stycken par kortfilmer som dyker upp på Njutafilms DVD-utgåva av Thanatomorphose.
Jag har själv ett väldigt starkt förhållande till body horror, Cronenberg har varit en av mina stora husgudar sedan tidiga tonåren, ända sedan jag såg Scanners och The Fly tidigt på VHS. Således är det ju inte helt förvånande att man har en hel del förväntningar på en film som ska handla om det mänskliga köttets förfall i kombination med sex, våld och ond bråd död. Anslaget till filmen är väldigt snyggt för att börja med själva kärnan av recensionen, det påminner mycket om hallucinationer i bästa foto taget ifrån någon Gaspar Noé-film medan det ser ut som man betraktar ett samlag mellan två personer under ett pågående LSD-rus. Efter bilden av ruset har avdankats och titelbilden har rullat förbi går fotot till ett mer normalt och man följer efterspelet av samlaget som verkar väldigt mycket som att det råder slentrian och ångest i huvudpersonens förhållande till sitt one night stand.
Natten kommer och går i filmen, morgonen efter vaknar kvinnan som spelar huvudpersonen (något namn på karaktärerna framkommer aldrig, precis som i Antichrist) med början till hudutslag och blåmärken på kroppen. Med resten av filmen i huvudet nu efter att ha sett den så känns hela det här scenariot väldigt mycket inspirerat av Franz Kafka och hans kortroman Förvandlingen. Vad som sen sker är att kvinnans kropp börjar alltmera förfalla, gå sönder och ruttna bort. Det börjar med att naglarna lossnar, blod i urinen och avföringen samt att hudutslagen börjar mer och mera likna Stephen Johnsons-syndrom som man kan få om man äter medicinen Lamictal.
Just detta med hudutslagen känns inte direkt alls malplacerade då kvinnan under filmens gång äter tabletter, två eller tre gånger i individuella scener och i kombination med hennes lösaktiga sexliv så skulle hon kunna vara manodepressiv och äta just Lamictal. Huvudpersonens lösaktighet kan mycket väl också, förutom att det leder till ångest och misär för alla inblandade är att filmen gott och väl kan vara en allegori över könssjukdomar och i synnerhet HIV och AIDS. Förutom symptomen på just hudsjukdomen Stephen Johnson ser kvinnans hud och kropp just typisk ut som en person med just dessa sjukdomar och utsättningssymptomen är väldigt snarlika AIDS.
Förutom att filmen inspirerats och flörtar väldigt mycket med Franz Kafka så innehåller den även spår av stop-motion som påminner om Evil Dead's och Jan Svankmajers kortfilmer med just stop-motion. Filmen är dessutom otroligt snygg i sitt foto, atmosfären och stämningen är tät och tung, lukten av ruttet kött hängde bokstavligen i luften då det luktade sopor och förruttnelse i trapphuset samtidigt som jag och vännen såg filmen. Det gav en väldigt suggestiv känsla till filmen och jag försvann helt in i filmen efter en kort stund, det är ett bra tecken på att en film levererar och lyckas med sitt jobb, i detta fallet mera än att enbart äckla.
Thanatomorphose är verkligen en frisk fläkt i skräckfilmsvärlden, i synnerhet den nya och roligt samtidigt att Kanada fortsätter att leverera bra film. Denna var också ett bra bevis på att body horror-genren fått en nystart och lever igen, bästa filmen i subgenren sen Crash ifrån 1996 som jag har sett!
4/5
