Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Ungefär. Med emfas på liten. "Bästa Beatrice" fick 100K delningar inom ett dygn för att det var en speciell text som berörde. Den här texten berörde uppenbarligen ingen alls förutom de 16K som pliktskyldigt skrivit under (de hade skrivit under vad som helst, även om texten varit författad av Socker-Conny).

För en tid sedan skrev en modig person en artikel i Affärsvärlden om problematiken kring för hög invandring kontra för lite resurser ("Det står en elefant i rummet" var rubriken) En enkel logik säger att man inte bör ta emot fler än det finns möjlighet att ta hand om på ett bra sätt. Problemen kring integrationen visar att dagens resurser inte räcker. Skatter måste höjas. Äldres, sjukas, barns och arbetslösas behov måste stå tillbaka. Samtidigt fortsätter experimentet "behovet av en högre befolkningstillväxt genom invandring för att säkra den svenska välfärden" paradoxalt att leda till ett dyrt förfall av våra välfärdssystem. Svenska politiker borde se mer på hur våra grannländer arbetar och löser dessa frågor.

Då kunde näringslivet börja med att anställa invandrare med goda kvalifikationer till nytta för skattebetalarna genom färre "kunder" på socialkontoret.

Det står en elefant i rummet. Men ingen pratar om den, trots att rummet är fyllt av folk, inklusive journalister och politiker och andra snacksaliga typer som normalt hetsar upp sig både fort och mycket över ganska lite. De enda som pratar om elefanten är snabelsjursfobikerna – låt oss kalla dem SD – men inte många vill lyssna på dem. Vilket är begripligt. För SD har ideologiska rötter i en rent fientlig hållning till snabeldjur – ja, faktiskt mot vartenda upptänkligt väsen med minsta antydan till snabel. Näbbmöss. Myrslokar. Näsapor. Trumpetfiskar. Till och med vanliga fjällmyggor anses av inbitna SD-anhängare ha snabel och därför hota sammanhållningen i rummet. Deras attityd är delvis byggd på märklig historieskrivning, grumliga fakta och en allmän rädsla för det främmande. Men icke desto mindre: det står en stor elefant mitt i rummet. Och det är hög tid att andra än SD talar om den.

Lägg till detta ett ständigt puttrande tjatter om integrationen. Vilka nya förslag kan politikerna snickra ihop för att låtsas förbättra den? Jag skriver ”låtsas”, eftersom de innerst inne vet, att integrationen fungerade hyggligt så länge som den stavades Jobb och vi ännu inte hade kommit på att vi behövde någon integrationspolitik, och att sådan politik i bästa fall har kosmetisk effekt. Problem sminkas över med concealer.

Under åren 1980–1989 beviljades runt 200 000 människor permanent uppehållstillstånd i ett land med en genomsnittlig arbetslöshet på cirka 2 procent. Under det senaste decenniet har mer än fyra gånger så många – cirka 830 000 – fått uppehållstillstånd. Och det i en ekonomi med ungefär fyra gånger så hög arbetslöshet.

Dessutom: relativt fler kommer från områden där ”kulturavståndet” (inklusive läs- och skrivförmåga) till en modern västerländsk arbetsmarknad är långt. Norges motsvarighet till SCB beräknar att dagens utomeuropeiska invandrare på grund av bland annat lågt arbetskraftsdeltagande genererar en ”livnettokostnad” på 5 miljoner kronor per individ.

Vem gillar olika?

Minns ni ”Vi gillar olika”– kampanjen efter valet 2010? Den var grundfalsk. Vårt ”konsensus-centralistiska” samhälle avskyr pluralism, när det bränner till. Som när invandringsskeptiker frånkänns allt inflytande, trots plats i parlamentet.

Inte heller invandrarna förväntas påverka politiken: muslimsk socialkonservatism (respekt för det heliga, rollfördelning mellan könen, inte låta gamla dö ensamma) väcker mest genans. För i de etniskt rensade vita enklaver där våra eliter huserar, låtsas vi att invandrarna vill bli kulturradikala, surdegsbakande, individualistiska, autonoma löneslavar precis som vi.