R (2010)
Citat:
Vi följer Rune när han anländer ny till ett fängelse. Väl inne hamnar han tidigt i onåd bland medfångarna och tvingas göra avdelningens skitjobb, vilket inkluderar allt från att spöa upp störande element till att städa toaletterna. När han finner ett smart sätt att distribuera knark på fängelset, stiger han i graderna men blir samtidigt tvingad att ta större risker.
Jag som cineast har ju sett min beskärda del utav fängelsefilmer ifrån olika länder och olika delar av världen, något som jag däremot är rätt svältfödd på är nordiska fängelsefilmer och i synnerhet danska, då Danmark allt som oftast levererar kvalité. R är tillsammans med Vägen ut och Goltuppen den enda nordiska fängelsevistelsen jag upplevt hittills och visst fan är det bra! Jämfört med amerikanska varianter är det alltid ett hårt och rått klimat vilket är fullt förståeligt då USA är uppbyggt på våld i grunden medan R i egenskap av ett nordiskt dito är mer fokuserad på realism och vardagen innanför murarna, något jag själv inte hittills sett så mycket av förutom just Goltuppen med Thorsten Flinck på Österåkeranstalten.
Från en av de allra första scenerna då filmens protagonist Rune kliver in känner man verkligen av slöjan av högspänning i luften, doften av våld och konflikter som internerna utsöndrar ur sina porer. Det blir inte bättre av att Rune från början hamnar i kant med Ariska brödraskapet och kort efter det i sin desperation börjar smuggla droger för gruppen interner vars hot hänger över axeln på Rune. Trots att filmen tar sig ett par vändningar och man tror, och hoppas lite att det ska gå vägen för huvudpersonen så växlar filmen om, tar nya grepp om tittaren för att sen till slut ge upp hoppet om ett lyckligt slut.
En sak som slog mig medan jag såg R är realismen och den autentiska ådran som filmen andas, spontant slog det mig att en hel del av scenerna måste vara improviserade, vilket leder mina tankar till danska regissörer som Thomas Vinterberg och Lars von Trier med sitt Dogme 95-manifest. Om nu inte dessa scener är på någorlunda vis så pass autentiska och spontana som det känns har verkligen filmens två regissörer gjort ett kanonjobb med att få med fängelsevistelsen och slentrianen innanför muren i blickfånget. Våldet är också en annan sak som jag hade svårt för under filmens gång, det är brutalt och skitigt, här inne slåss man för sin egen överlevnad vilket Rune märker tidigt då han misshandlar en annan intern. Kameran blickar inte bort och för min egen del blev just misshandeln tillsammans med ett par andra scener väldigt svåra att se, även om jag själv precis som kameran inte tittade bort.
På det hela taget ännu ett ypperligt bevis för vad danskarna går för i och med sina filmer, R andas våldsam råhet och syrka i berättandet, visar upp den innerliga slentrian som råder såväl gängmentaliteten och de socialdarwinistiska försvarsmekanismerna om att den svaga dukar under för den starkare. En bra filmupplevelse som är den bästa filmen sedan Felon jag sett, som är en annan fängelsefilm jag kan varmt rekommendera.
4/5
