Citat:
En handling kan vara brottslig eller icke och om icke så kan den vara "olämplig". Så långt har alla förstått.
Ursprungligen postat av KiaW
Du har intesvarat på mitt inlägg om att det inte handlar om brottsmisstanke när det gäller Daddys fall.
Man kan vara skyldig till en handling utan att handlingen är brottslig men ändå skadlig, men du fortsätter gå på om att Daddy är friad från brottsmisstankar...man säger att Daddy hanterat en situation på olämpligt sätt med tanke på barnets ålder, men inte att han han hanterat situationen på ett brottsligt sätt.
[...]
Man kan vara skyldig till en handling utan att handlingen är brottslig men ändå skadlig, men du fortsätter gå på om att Daddy är friad från brottsmisstankar...man säger att Daddy hanterat en situation på olämpligt sätt med tanke på barnets ålder, men inte att han han hanterat situationen på ett brottsligt sätt.
[...]
1) I Daddys fall är det inte alls klart vad det är han är oskyldig till.
2) Vi måste, för debatten, hålla isär två saker:
När han nu är oskyldig, är det då så att han
2a) har begått gärningen men att den inte är brottslig, eller
2b) har begått en brottsgärning men att brott inte kan styrkas på grund av bevissvårigheter, eller
2c) inte har begått någon gärning alls
Regeln om oskuldspresumtion utesluter ett rättsligt resonemang enl 2b.
Flera debattörer presumerar att han faktiskt har begått en gärning - okänt vilken. Det finns inget stöd för det antagandet. Vad många gjort är att "räkna baklänges": Eftersom umgänget ska ske med kontaktperson, så måste han begått en gärning enligt 2a eller 2b. Och detta måste sålunda ha bevisats.
Det är på den sista punkten - att det har bevisats - som det hela faller. Det har inte bevisats. Det var av den anledningen som rätten bad om förnyad utredning om hur sakerna stod till i familjen Daddy.
De jure skall sådan bevisning förebringas rätten. De facto tar sig rätten tämligen stora friheter i många fall.
Om en handling är skadlig för ett barn, så är den brottslig. Det är Misshandel.
En handling kan vara sådan att den inte gagnar barnets utveckling i något avseende. Och sådana gör vi lite till mans (troligen också till kvinns). Om det finns ett genomgripande mönster av sålunda mindre lämpade handlingar, så är det så som livet är. Dock kan det i somliga fall vara så illa ställt att barnet utvecklas riktigt illa. Då har vi att föra en bevisning enligt LVU. Annars inte.
I sådana fall - där ett barn separeras från en förälder - så är grunden att föräldern i framtiden sannolikt kommer agera på ett för barnen menligt vis. Då har man ett visst avancerat bevisföringsarbete framför sig.
Allt sådant kan man slippa undan i händelse av vårdnadstvist.
Det har sin grund i att socialtjänsten tenderar att helt missa sitt uppdrag: Soc. plägar söka avgöra vilken av två föräldrar som är den bättre. Eller sämre. Medan huvuduppdraget, även om socialnämnden fått utredningsuppdrag från domstolen, är att främja ett samarbete eller rimlig dialog mellan föräldrarna. Dels är det stipulerat i lag (SOL 5 kap 3§) och dels är osämja mellan föräldrar det värsta barn vet. Och om det nu var barnens bästa som vi skulle ha för ögonen så är uppdraget att komma till rätta med sådana mellanmänskliga (miss-)förhållanden.
Det kan vara svårt, men svårigheten i sig är ingen anledning till att strunta i det. Möjligen kan en sådan svårighet påvisa att det är ett angeläget område; både för barnet och för socialnämndens kompetensutveckling.
Men Ståltomten betänk om du nu efter att ha blivit stoppad av snuten istället för en brottsutredning där oskuldspresumtion tillämpas blivit utredd av Socialtjänsten. Då hade det kvittat om du hade rent mjöl i dina påsar i bakluckan eller ej för de bryr sig inte om, enligt vissa i denna tråden, ifall det begåtts brott eller inte utan bara om ditt beteende ger upphov till oro och kan verka skadligt för barn. 
: