Citat:
Ursprungligen postat av
TakeYouOnACruise
Det är högst begripligt vad du skriver. Jag vet att psykologiska analyser inte tas emot väl på flashback (för vi är ju inga psykologer och kan därav inte uttala oss). Jag har själv ägnat mycket tid åt att förkovra mig inom profilering, har studerat främst seriemördare som oftast kallas psykopater, som i sig är en slaskdiagnos för diverse psykologiska defekter -däribland just narcissism.
Med det sagt, ser jag inga större hål i din analys av CW. Bristen självinsikt går hand i hand med bristen på empati. Saknar man empati förlorar man ju den känslomässiga aspekten som ju är en stor del av det mellanmänskliga samspelet. Det är ju lite som att vara blind - man upplever bara orsak/verkan samband. Ungefär som ett barn runt 3 år upplever världen (finns säkert 3 åringar med väl utvecklad empati) men jag tror du förstår poängen.
Sedan används nog neutraliseringstekniker rätt väl, för att ta trolla bort ev. skuldkänslor.
Speciellt; åberopande av en högre lojalitet: En brottslig gärning neutraliseras genom att se på sig själv som någon vars brottsliga gärning var en uppoffring för en högre lojalitet (Feminism/Systerskap)
En bok jag verkligen vill rekommendera dig att läsa är "The Mask of Sanity:An Attempt to Clarify Some Issues About the So-Called Psychopathic Personality " av Harvey M. Cleckley. Jag tror du skulle uppskatta detta verk. Det finns en hel del slående iakttagelser - däribland att "psykopaten" sällan begår brott som renderar i längre fängelsestraff, men ofta är förekommande i diverse tvister med rättsväsendet. Ett annat problem är att dessa sällan eller aldrig söker vård för sitt beteende, eftersom de helt enkelt inte är medvetna om att de har problem, vilket gör fenomenet väldigt svårt att studera.
Wow, låter otroligt spännande! Kan vi byta liv i nån vecka, så att en kvinna får leva lite
Välskriven analys, du satte ord på det bra mycket bättre än jag, men skönt att min poäng framgick. Tack för lästips, blir orimligt glad av sånt, speciellt när tipsen klickar! Har läst den som kurslitteratur för 100 år sedan, men den tål att läsas igen.
(Vill inflika att utvecklingspsykologi som verktyg är suveränt i de flesta situationer, jag förstår inte varför det är så underskattat ärligt talat. Gillar skarpt att du applicerar det på narcissism här för att illustrera "tappet" i det mellanmänskliga. )
Jag hade velat kommentera allt, men är svintrött. Så angående det sista stycket:
Det blir ju pga sjukdomsbilden svårt att studera dem även när de är tillgängliga som subjekt tänker jag? Eftersom bristen på sjukdomsinsikt och den grandiosa självbilden ställer till det; speciellt i intervju-situationer. Knivigt att tolka resultaten.