Black- och Death metal: den stora rekommendationstråden

Visst fan är det konstigt, står inlistan att albumet ska ha 6 låtar men det finns bara 4, de som fanns var överlag bra men det hade varit gött med de två som saknas. Plattan kändes lite tunn för att den blev så kort, kanske nåt strul på Spotify helt enkelt, vi får hoppas de dyker upp helt enkelt.
Några av spåren som fanns påminner om Fields of Nephilims senare verk, plattan "Ceromonies" framförallt, vackert, ockult, mörkt och hårt.

Jag lyssnade lite på Gontyna Kry och gillade vissa av idéerna. Det som stod ut var dock de fruktansvärda trumspelet. Riktigt dåligt som gör resten olyssningsbart också tyvärr :-/

Vet att trummorna inte går hem hos många men tänkte mer på de folknusikinfluerade bitarna.

Ett mer poppigt exempel är ju gamla In Flames, typ Subterranean. Fjärran får de moderna östeuropeiska fjanterierna.

LIK/Lönndom gjorde faktiskt bra folkrockblack eller vad fan man ska kalla det. Jag kommer nog inte på ett enda svenskt band som gjort något liknande. Som tidigare nämnts så finns det ju självklart alla polkaliknande upptempoband som försöker blanda folk och black, men just konsten att göra det mörkt men att behålla det folkliga och kulturella i musiken är tydligen svårt.

Helvete.

Carved in stone or pissed in snow!

https://www.youtube.com/watch?v=6yzSYFRDS_E

Det är så konstigt egentligen. Jag lyssnar en del på vanlig folkmusik och på modernare varianter (typ neofolk och relaterade genrer) och där finns ett överflöd av mörker och melankoli. Men när metalband vill blanda in folkmusik blir det ofta "humpa humpa". Jag förstår inte varför.

De begriper sig kanske inte på folkmusik då, eller väljer helt enkelt humpahumpa? Se på De Lyckliga Kompisarnas låt "CIV polka", den är väl humpahumpa på precis samma vis.

Jag måste erkänna att jag var lite dum i huvudet när jag lyssnade på Exuvia i början och tyckte den var en besvikelse. Jag hade helt jävla fel förstås för den är den bästa han släppt sedan Rain. Jävlar vad låtmaterialet är bra och välskrivet. Det som avskräckte mig först var nog att det väl nästan händer lite för mycket hela tiden. Nu har jag förstås kommit på bättre tankar när man lärt sig vad som komma skall i musiken.

Hatten av igen.

Jag var inne på samma spår i början men efter att ha lyssnat 3-4 gånger så kände jag bara att det här är jävligt bra. Tyckte säckpipan var otroligt löjlig först, vilken jag nu uppskattar mycket. Den bryter av lite i allt vemod och ångest utan att ta ta bort känslan helt. Kanske bara är jag men men.

Fick nyss hem Nokturnal mortum - Verity. Den var faktiskt över förväntan. Knappt lyssnat på något annat av dom än Goat horns. Kan rekommenderas!

Det är inte bara du utan jag kände precis likadant. Tyckte just den låten stack ut och var alldeles för mycket i början men efter några genomlyssningar växer den rejält och säckpipan är inget annat än mäktig så in i helvete. Produktionen har också vuxit. Läste att det var första skivan i en professionell studio och med bandets livegitarrist bakom spakarna och han har gjort ett jävla bra jobb. Mycket mycket bättre ljud än på Blood Vaults.

Det som främst saknas från att nå Rain upon the Impure-nivå är de där riffen som är så jävla otroliga att man fan kräks rakt ut varje gång man hör dem.

Ruins of Beverast och Rebirth of Nefast släppte inom loppet av en månad två plattor som jag aldrig kommer tröttna på. Det här har inte hänt på evigheter, det blir error i skallen på mig.

Har lyssnat intensivt på Exuvia nu ett tag och plattan har växt och växt. Grejen är att de första två spåren är så vansinnigt bra att det är löjligt, och i sammanhanget ganska lättlyssnade också. Surtur barbaar maritime kan nog vara en en de tre bästa låtarna karljäveln gjort. Hade ganska svårt att komma in i The pythias pale wolves.
Men nu när en tid gått och man börjar begripa helheten så är den sjukt mäktig. Hade lite svårt för indian/inföding-temat i början. Men det sitter som ett smäck nu också.
Exuvia känns också mindre doomig än de två tidigare plattorna. Helt rätt väg att gå! Den lyckas bitvis fan också förmedla samma kolsvarta hopplöshet som Rain upon the impure. Trots helt olika produktioner, men känslan är bitvis samma. En död jord och människan snudd på utrotad, men i sanning degraderad.

Orkar inte skriva asmycket om Rebirth of nefast nu. Men det är alltid lika givande att bli tipsad om ett band man varken hört eller hört talas om innan, för att sen insé att bandet i fråga är något av det bästa man hört på senare år.
von_S