Bevisa att Gud existerar [Sammanfogad tråd /Mod]

Först vill jag tydliggöra vad som är grunden för min moralfilosofi (se länken i min signatur ”Vad är normen för min etik och moral?)”
Så, jag vill bara betona att min moralfilosofi utgår från att den individuella människan har ett självändamål (ett humanistiskt axiom, någonting som FN's declaration av de mänskliga rättigheterna är baserat på), och att den individuella människan ska ha fri- och rättigheten att leva det liv som de själva vill leva, så länge de inte skadar andra individer. Och som en generell tumregel anser jag inte att ett ökande av samhällets välbefinnande ska ske på bekostnad av att åsamka andra människor lidande. T.ex. anser jag inte att man kan förslava 5% av befolkningen för att 95% ska få ett ökat välbefinnande. Däremot kan det finnas ett fåtal undantag, men jag återkommer till dem då jag diskuterar dina moraliska dilemman.

Sen finns det naturligtvis ibland konflikter mellan den individuella människans välbefinnande och samhällets välbefinnande (detta syns i politiska debater), och dessa konflikter behöver bedömas från fall till fall istället för att hantera dem i en kategoriskt svart/vit generell ideologi. Där måste man använda sitt förnuft, empati och medkänsla då man gör denna bedömning.

Och ibland/ofta finns det inte ett uppenbart rätt svar, och olika intressen behöver förhandla och kompromissa för att nå så välmående samhälle som möjligt. Det är "facts of life" som vi alla måste acceptera och hantera. Men det är i alla fall bättre än att försöka tolka en ambivalent bronsålders-, järnålders- eller medeltida religiös text som t.ex. påstår att en gud som torterar i all oändlighet är en moraliskt god gud (när det gäller evig tortyr kan man kategoriskt klassificera detta som absolut ondska).

Angående dina moraliska dilemman anser jag inte att det går att definiera en enkelspårig generell regel att hantera dem, utan måste bedömas från fall till fall. Så istället för att diskutera i generella abstrakta termer, låt oss ta några konkreta exempel.

(1) Som en generell regel anser jag att det är fel att använda våld. Det behöver jag ingen religiös text att tala om för mig, det räcker med förnuft och medlidande med tänkande och kännande varelser. Men det finns ett undantag, och det är nödvärnssituation där det enda sättet att skydda sig själv eller andra är genom att ta till våld. Och i vissa fall kan det enda sättet att skydda sig och sina närstående vara att just döda förövaren. Men jag anser inte att man ska använda mer våld än nöden kräver, och kan man undvika att döda ska man göra det.

(2) Krigssituation är ett scenario där man måste kalkylera så som du beskriver. Kan man t.ex. offra livet på 100 soldater för att rädda 1000 människoliv? En krigssituation är egentligen en nödvärnssituation, men där man använder sig av organiserat våld för att försvara sitt och andras liv, eller sina mänskliga fri- och rättigheter. Och då krävs det systematiska och kalkylerande beslut, och sådana beslut måste tas från fall till fall under krigets gång, och bero helt på situationen.

(3) Svält. Låt oss anta att X har en familj bestående av 8 barn, och X har bara mat till att föda 6 av dessa barnen. Om X väljer att försöka föda alla 8, kommer till slut alla 8 barnen att dö en långsam och smärtsam död. Om X väljer att själv dö, kommer alla 8 barnen att dö. Om X låter två av barnen dö, kommer de övriga 6 barnen med större sannolikhet att överleva. Är det moraliskt/omoraliskt av X att döda de två svagaste barnen på ett barmhärtigt sätt, så att de slipper dö en kvalfull död av svält, i syfte att rädda livet på 6 av sina barn? Eller är det moraliskt/omoraliskt att istället låta sina 8 barn svälta ihjäl med en långsam och smärtsam död? (Jag känner några läkare utan gränser som hävdar att de varit till platser där sådana moraliska dilemman existerar i verkligheten, tack och lov slipper vi här i den här delen av världen ställas inför denna typ av moraliska dilemman).



På individnvå är jag alltid ansvarig för konsekvenserna av mina handlingar, jag kan inte gömma mig bakom en gud eller religiös text om mina handlingar leder till lidande för andra tänkande och kännande varelser. Därför är det jag på individnivå som måste göra den moraliska bedömningen även i knepiga situationer där det finns ett moraliskt dilemma. Och enligt min åsikt är det bättre att använda förnuft, empati och medkänsla med tänkande och kännande varelser, än att vända sig till en tolkning av en bronsålders-, järnålders- eller medeltida religiös text.

På samhällsnivå är jag en demokratifan, och anser därför att generella lagar som innefattar moraliska dilemman (t.ex. är aktiv dödshjälp tillåten eller inte) ska stiftas av en demokratiskt vald lagstiftande församling och ska föregås av en samhällsdebatt. Och för att undvika en "majoritetens förtryck" är det bra att det finns en FN-deklaration av de mänskliga rättigheterna som utgör en moralisk grund som t.ex. Sverige har förbundit sig att följa. Och de mänskliga rättigheterna baserar sig på humanistiska principer, d.v.s. att den individuella människan har ett egenvärde.

Men hur kan du med säkerhet veta att inte alla 8 kan räddas en annan dag? Du delar ju det du har idag och gör vad du kan imorgon också, eller hur?

Om du med säkerhet vet att du inte kan hitta mat så det räcker till fler än 6 under så lång tid som behövs så kan du ju istället skicka ut de två starkaste att hjälpa till eller klara sig på egen hand?

Helt sjukt och omoraliskt vore ju att döda 2 st.

Kan man verkligen ge BEVIS, uppenbara riktiga precisa, bevis, på att gud finns?
Jag själv ser mig inte som ateist. Jag ser mig som öppen, troende på någon form av Gud. Kanske som en existens mitt ibland oss alla. Ett varande.

Jag har svårt att sätta ord på vad jag egentligen tror. Något tror jag.
Men jag tror aldrig man kan få konkreta bevis. Något jag personligen finner otroligt frustrerande!

Testat gå till att veta istället för tro? Tänk inte på att bevisa för någon, var bara glad att du själv vet Så kanske frustrationen släpper.

Det är nu tills vidare säkrest att inte försöka blanda ihop (synkretisera) den planhalva där "bevis" har sin hemvist med tros/religions-planhalvan.

Däremot finns det inget som förhindrar en kreativ dialog mellan moderata versioner av teism och ateism.


Nja, "vi" mer vetenskapligt och logisk/epistemisk-rationalism orienterade har ju också "våra" besvärliga dikotomier som inte har "svar" (ex.: "Mikrokosmos" och "makrokosmos" metafysikerna). Något som jag inte finner särskild frustrerande.

Varför inte stanna vid att bara kalla det för TRO istället för att ta risken för att komme ut i ett semantisk träsk med konstruktionen: "Subjektivt VETANDE"?

Det handlar väl om vilja och vad egna intressen är.

Jag VILL att Gud finns och jag SÖKER och LÄSER om Gud. Inte bara bibeln utan all möjlig andlig läsning och för mig räcker subjektiva bevis gott och väl.

Det har nog inte med vilja att göra. Finns det någon gud så är det nog oberoende av vad man vill.

Så du anser att "vilja" skapar och/eller möjligen beskrivar verkligheten. Det låtar som ren solipsism eller "observer-created reality".

Men OK, försök att legitimera hur "bevis" passar in i detta.

Subjektiva bevis alltså, fås från Unto Kunnas bok om "Guds ord till Guds folk", pratade med Gud och lyckades med en hel del. Jag tänker inte citera ur den. Finns mycket andlig litteratur.

Det är svårt att se vitsen med den semantik-akrobatiska konstruktionen "subjektiva bevis". Kanske du kan förtydliga och komme med belägg för vad detta är och vilken funktion den fyllar ... när nu TROS-konceptet redan finns?