Citat:
Ursprungligen postat av
gObbo
Detta är väl ungefär vad en tro ger förutom att man spänner upp en värld där människan inte själv kan ändra på vad som är rättigheter och skyldigheter. När jag började undersöka det hela så kom jag fram till att en behöver, i varje fall i mitt tänk, en mer objektiv form av det hela.
Min poäng med detta inlägg är att visa på att man inte behöver en tro på gud för att acceptera underliggande axiom som humanism vilar på. Det räcker med empati och medkänsla med tänkande och kännande individer.
En hypotetisk guds existens löser inte per se frågan om vad som är ”objektiv” moral. För att kunna tala om ”objektiv” moral, måste vi vara överens om ett eller flera axiom om vad som utgör normen för att kunna utvärdera huruvida X är moraliskt/omoraliskt.
Ett annat sätt att uttrycka det hela är att vi måste vara överens om målet med etik och moral, för att kunna diskutera ”objektiv” moral. Är t.ex. målet att skapa ett trivsammare och mänskligare samhälle (en form av teleologisk normativ etik) ? Är t.ex. målet att lyda en hypotetisk gud, oavsett vad gud begär av oss (lydnadsmoral, d.v.s. normativ etik som baserar sig på lydnaden av en auktoritet)? Vi måste vara överens om målet med etik och moral, innan vi kan diskutera en ”objektiv” moral som överskrider mänsklig kultur eller vad en majoritet människor tycker och tänker.
Och för mig är det inte självklart att en hypotetisk gud eller lydnadav en hypotetisk gud skulle utgöra normen för moral. Det är ett axiom som man måste acceptera utan logosargument (d.v.s. argument som grundar sig i fakta, bevisföring och logisk slutledning). Och för en individ (t.ex. qbit) som inte accepterar detta axiom, utgör inte gud per se normen för en ”objektiv” moral, även om gud hypotetisk skulle existera.
Humanismen har som mål att skapa ett trivsammare och mänskligare samhälle, och att maximera den individuella människans välbefinnande. Och jag accepterar de underliggande axiomen för humanism p.g.a. empati och medkänsla med tänkande och kännande varelser. Rent grovhugget skulle man kunna argumentera för humanism på följande sätt:
A. Den individuella människan är en tänkande och kännande varelse som kan uppleva välbefinnande och lidande.
B. Den individuella människans upplevelser av välbefinnande eller lidande beror bla.a. på hur vi eller samhället behandlar henne.
C. Eftersom den individuella människan kan uppleva välbefinnande och lidande, har hon ett egenvärde, och därför bör den individuella människans välbefinnande vara överordnad allting annat och räknas som ett självändamål, så länge det inte sker på bekostnad av andra individers välbefinnande. Människan har med andra ord fri- och rättigheter.
D. Därför bör våra handlingar och samhälle ha som högsta prioritet att maximera den individuella människans välbefinnande och minska hennes lidande, så länge det inte sker på bekostnad av andra individers välbefinnande.
Premiss C kan inte argumenteras för med hjälp av logosargument, det kan enbart argumenteras för med hjälp av patos-argument, d.v.s. argument som vädjar till empati och medkänsla. Med andra ord kan C intuitivt accepteras som axiom, baserat på vår empati och medkänsla. D är en logisk slutsats, givet att A-C är sanna.
Och att acceptera C som axiom grundat på empati och medkänsla med tänkande och kännande varelser är inte mera godtyckligt än att accpetera det metafysiska antagandet att gud är normen för etik och moral. (Dessutom kan man argumentera för att empati och medkänsla är en bättre grund för etik och moral än metafysiska antaganden, i alla fall om man vill att skapa ett trivsammare och mänskligare samhälle (vill man inte det så är det naturligtvis en annan fråga). Baserar man sin etik och moral på metafysiska antaganden är det inte nödvändigtvis så att ett trivsammare och mänskligare samhälle är det primära målet. )
Det fina med empati och medkänsla är att man kan ha dem utan att behöva göra metafysiska antaganden eller föra ett filosofiskt resonemang. Som väl är så tycks de flesta människor ha en empatisk förmåga i varierande grad, och kan därför intuitivt acceptera C som axiom, därför har människan på senare tid kunnat kodifiera humanism i form av FN’s deklaration av de mänskliga rättigheterna, och de flesta kan intuitivt acceptera dessa som moraliskt sunda. Därför fungerar för det mesta även den gyllene regeln (att behandla andra såsom man själv vill bli behandlad) som en grov tumregel, eftersom den vädjar till en empati som de flesta människor har.
Om man accepterar C som axiom, är inte etik och moral godtycklig längre, och inte beroende av religion, gudstro/icke gudstro, en kulturell kontext eller vad en majoritet av männskor tycker och tänker. Man kan börja diskutera etik och moral ur ett ”objektivt” perspektiv. Man kan jämföra etik och moral mellan olika kulturer, och göra en moralisk värdeding. Man kan utvärdera moralisk progress/regress i ett samhälle, även om det ofta inte är enkelt att utvärdera (det finns t.ex. konflikter mellan det individuella välbefinnandet och välbefinnandet av kollektivet, det finns konflikter mellan kortsiktigt och långsiktigt välbefinnande etc, som måste balanseras, som jag inte kommer att hinna utveckla här, om detta skulle jag kunna skriva en hel bok).
Jag har kompisar som både är kristna och humanister. Det innebär att de inte bygger sin etik och moral på bibelns regler, utan humanism, och tolkar bibeln utifrån det. De sorterar bort de mindre empatiska delarna av NT (t.ex. NT’s påstående att homosexuella är förtjänta av döden och kvinnan ska tiga i församlingen), och betonar de mera empatiska delarna (t.ex. behandla andra såsom du själv vlill bli behandlad, eller ”gud är kärlek”). Och de accepterar premiss C p.g.a. det metafysiska antagandet att gud har skapat människan i sin likhet (ett påstående som än så länge inte kan verifieras), och p.g.a. detta så har människan ett egenvärde (någonting som inte följer av det metafysiska antagandet utan måste accepteras som ett axiom).
Men för mig spelar det ingen roll av vilken anlending man accepterar C som axiom. Det viktiga är att verka för ett humanistiskt samhälle (oavsett om man är troende eller icke troende), eftersom det skapar ett mänskligare samhälle som människor i allmänhet kan trivas i. Men min poäng med detta inlägg är att man kan acceptera C som axiom utan att behöva en tro på gud.
Däremot finner jag det problematiskt då människor baserar sina etiska bedömningar på en lydnadsmoral, där deras lydnad för en aukoritet (t.ex. tolkning av en bibeltext eller en tolkning av en hypotetisk guds vilja) får högre prioritet än deras medmänniskors välbefinnande. Det är farligt då man låter en ideologi (t.ex. religiös eller politisk) överrida sin empati och medkänsla med andra medmännsikor, eftersom det kan potentiellt få människor att att orsaka onödigt lidande för sina medmänniskor och även begå fruktansvärda handlingar. Extrema exempel är Nazityskland. Men andra exempel kan vara kristna som skulle hellre låta sitt barn dö än att ta emot blodtransfusion (detta har debatterats med en sådan kristen i en annan tråd), och detta enbart för att de tror att deras gud förbjuder använding av blodtransfusion baserat på deras bibeltolkning.
