Har just "blädderläst" i några diktsamlingar av Hjalmar Gullberg. Har läst honom förut.
Nu när jag läser om honom reflekterar jag mera över personen Gullberg. "Kyssande vind" t ex. Tyckte den var så vacker. När jag nu läser om den smyger sig ett intryck på av en nöjd Hjalmar som har fått sin vilja fram: "Från din mun har han kysst, det sista av motstånd som fanns, din mun ligger tyst med halvöppna läppar mot hans..." (Ja, där vann jag!)
Men men, han tänker inte behålla henne: "Du var ju en annans, blott lånad, en kväll i syrenernas tid, i gullregnets månad". Lite beräknande sådär men med syrenerna och gullregnet blir det så hisnande vackert och ljuvt vemodigt.
Förresten måste han vara bra. De här raderna fastnade nu: "Svart är mitt hår och benat över pannan. Svart är mitt hår men vid tinningarna vitt." Känns som om jag identifierar mig med de raderna. Trots att jag inte är svarthårig och inte har någon bena eller vitt vid tinningarna. Jag är ju inte ens man för guds skull!