fortsätter...
Khai′ro betydde att glädjas. (Lukas 10:20; Filipperna 3:1; 4:4) Det användes också som en hälsning, uttalad eller skriven. (Matteus 28:9; Apostlagärningarna 15:23; 23:26) A•spa′zo•mai betydde ”att omsluta med armarna, således att hälsa, att välkomna”. (Lukas 11:43; Apostlagärningarna 20:1, 37; 21:7, 19) Båda kunde ha varit en hälsning, men a•spa′zo•maikan ha inneburit mera än ett artigt ”hej” eller ”god dag”. Jesus uppmanade de 70 lärjungarna att inte a•spa′se•sthe någon. Han visade således att deras angelägna verk inte tillät någon tid för det österländska hälsningssättet med kyssar, famntag och långa samtal. (Lukas 10:4) Petrus och Paulus gav uppmaningen: ”Hälsa [a•spa′sa•sthe] varandra med en kärlekens kyss” eller ”en helig kyss”. — 1 Petrus 5:14; 2 Korintierna 13:12, 13; 1 Tessalonikerna 5:26.
Johannes kan alltså avsiktligt ha använt khai′ro i 2 Johannes, vers 10, 11, i stället för a•spa′zo•mai (vers 13). Om det förhöll sig så, då uppmanade Johannes inte de kristna att bara undvika att varmt hälsa(med famntag, kyss och samtal) en person som lärde ut det som var falskt eller som drog sig bort från församlingen (avföll). Johannes sade i stället att de inte ens borde hälsa på en sådan individ med khai′ro, ett vanligt ”god dag”.
Det allvarliga i detta råd framgår av Johannes’ ord: ”Den som uttalar en hälsning till honom, han är delaktig i hans onda gärningar.” Ingen sann kristen skulle önska att Gud betraktade honom som delaktig i onda gärningar genom att han skulle umgås med en utesluten överträdare eller med en som förkastade Hans församling. Hur mycket förträffligare är det inte att ha delaktighet med den kärleksrika kristna brödraskaran, som Johannes skrev: ”Det som vi har sett och hört berättar vi nu om också för er, för att ni också må ha delaktighet med oss. Denna vår delaktighet är dessutom med Fadern och med hans Son, Jesus Kristus.” — 1 Johannes 1:3.
Khai′ro betydde att glädjas. (Lukas 10:20; Filipperna 3:1; 4:4) Det användes också som en hälsning, uttalad eller skriven. (Matteus 28:9; Apostlagärningarna 15:23; 23:26) A•spa′zo•mai betydde ”att omsluta med armarna, således att hälsa, att välkomna”. (Lukas 11:43; Apostlagärningarna 20:1, 37; 21:7, 19) Båda kunde ha varit en hälsning, men a•spa′zo•maikan ha inneburit mera än ett artigt ”hej” eller ”god dag”. Jesus uppmanade de 70 lärjungarna att inte a•spa′se•sthe någon. Han visade således att deras angelägna verk inte tillät någon tid för det österländska hälsningssättet med kyssar, famntag och långa samtal. (Lukas 10:4) Petrus och Paulus gav uppmaningen: ”Hälsa [a•spa′sa•sthe] varandra med en kärlekens kyss” eller ”en helig kyss”. — 1 Petrus 5:14; 2 Korintierna 13:12, 13; 1 Tessalonikerna 5:26.
Johannes kan alltså avsiktligt ha använt khai′ro i 2 Johannes, vers 10, 11, i stället för a•spa′zo•mai (vers 13). Om det förhöll sig så, då uppmanade Johannes inte de kristna att bara undvika att varmt hälsa(med famntag, kyss och samtal) en person som lärde ut det som var falskt eller som drog sig bort från församlingen (avföll). Johannes sade i stället att de inte ens borde hälsa på en sådan individ med khai′ro, ett vanligt ”god dag”.
Det allvarliga i detta råd framgår av Johannes’ ord: ”Den som uttalar en hälsning till honom, han är delaktig i hans onda gärningar.” Ingen sann kristen skulle önska att Gud betraktade honom som delaktig i onda gärningar genom att han skulle umgås med en utesluten överträdare eller med en som förkastade Hans församling. Hur mycket förträffligare är det inte att ha delaktighet med den kärleksrika kristna brödraskaran, som Johannes skrev: ”Det som vi har sett och hört berättar vi nu om också för er, för att ni också må ha delaktighet med oss. Denna vår delaktighet är dessutom med Fadern och med hans Son, Jesus Kristus.” — 1 Johannes 1:3.
)
