Citat:
Ursprungligen postat av Bergakungen
(1) Många brott begås och hanteras i samband med yrkesutövning utan att polisen blandas in. HSAN är ett exempel. Nu handlar det om en mordmisstanke. Vad som är fel i utredningen är inte fakta, utan en partsinlaga, än så länge. (Påståendet om mord är också det, än så länge). Men jag är allmänt skeptisk till att utan vidare avfärda RM analys som felaktig eller missvisande.
Jag förstår det. Men också en biomedicinskt oskolad jurist bör se att det är lite skillnad på om den kände rättshaveristen A.Q. Foliehatt ifrågasätter ett resultat från RMV, och om ett antal personer med hög akademisk auktoritet gör det, just i ett sammanhang där RMV har väldigt liten erfarenhet, och deras egen akademiska erfarenhet är relevant.
Citat:
Nu skall analysen granskas och kontrolleras, och det tycker man ju att den skall kunna hålla för, om den har tillräcklig kvalitet.
(2)Argumentationen kan jämföras med den ofta ifrågasatta modellen för att utreda polisbrottslighet. Den kritiseras (med rätta) för att inte hantera explicita eller implicita korruptionsfaktorer mellan sk kollegor. Tror du att man skulle kunna helt bortse från att läkare, eller militärer, eller politiker (som grupp) är fria från den typen av ställningstaganden när det gäller kollegial brottslighet?
Ja, faktiskt, för det första. Läkare kan visst förenas i ett visst förakt gentemot den olärda oskolade hopen, men annars finns det ingen yrkesgrupp jag känner till som är såpass benägen att sparka varandra på smalbenen som just läkarkåren. För det andra gäller det helt andra situationer för poliser och läkare. Polisens uppgift, grovt förenklat, är att skydda oss hederliga människor genom att på olika sätt jävlas med buset. Läkarnas uppgift är, lika förenklat, att återställa hälsa och rädda liv. Det säger sig självt att en yrkeskår vars uppgifter de facto till stor del består i att jävlas med folk har en mycket större gråzonsproblematik mellan tillåtlig yrkesutövning och brottslig verksamhet än vad en yrkeskår vars uppgift är att befordra hälsa och rädda liv har, där sådan kåranda som du anspelar på kan spela roll. Men för det tredje hävdar jag inte att läkarkåren ska utreda alla brott som begås i sjukhusmiljö själva. Jag hävdar bara att relevant medicinsk kompetens behövs för att utreda brott begångna i tjänsten av medicinsk personal - olika kompetens beroende på specialiseringsmiljö och typ avbrott - och att de rättsmedicinska specialister som RMV tillhandahåller
inte besitter hela den medicinska kompetensen.
Citat:
Speciellt som vi i detta fall hörde tämligen tvärsäkra uttalanden från läkare som emfatiskt hävdade att inga fel hade begåtts eller "sådär gör vi hela tiden". Det var ju tydligen läkare av facket som trodde att åtalet gällde att ha satt ut respiratorn - de borde veta bättre.
Nej, det var
ingen som trodde att åtalet gällde att ha satt ut respiratorn. De trodde att åtalet gällde att ha använt sedvanlig smärtlindring och sedation efter utsättandet av respiratorn. Denna sedvanepraxis finns det ju jurister i tråden som har hävdat vara olaglig och innebära mord med likgiltighetsuppsåt, till exempel StefanD13 och den tidige Bananchoklad - före dennes upptäckande av den sociala adekvansens betydelse i sammanhanget. Båda dessa hävdade dessutom emfatiskt att det stora flertalet jurister som hade brytt som om att sätta sig in i frågan delade deras uppfattning. Det finns alltså inte särskilt mycket utrymme för att hävda att läkarna "borde vetat bättre" -
allt pekade på att det rörde sig om ett försök från åklagarna att lagföra etablerad medicinsk praxis. Att de inte kunde gissa att åklagaren i själva verket ansåg att läkaren hade haft ihjäl en ändå döende patient med sedativa mängder hundra gånger större än de som hade behövts för att ta livet av patienten, har jag den djupaste förståelse för - det är nämligen inget rimligt handlingssätt för en läkare,
vare sig h*n är ute efter att ta livet av någon eller ej.
Citat:
(3) Det finns inte så många yrkeskategorier vid sidan av läkare som dagligdags handskas med liv och död, det är korrekt. Men även vardagsmänniskor måste på det viset lägga sitt rättsliga väl och ve i händerna på utredning emellanåt - det räcker ju med en trafikolycka eller ett enkelt gräl på en parkeringsplats. Det vore ju på sin plats att tänka på att i andra ändan av det här fallet kan det finnas ett brottsoffer. Rättssäkerhet är ju en smula mer än att ge den den misstänkte gärningsmannen fördelen av rimligt tvivel.
Visst. Men om rättsväsendet visar sig inte vara kapabelt att hantera sakmaterian,
trots att det finns andra som är kapabla att hantera den, då har vi ett alldeles påtagligt problem. Inrättandet av inte bara speciella vårddomstolar - inte nödvändigtvis som separata fysiska enheter, utan lika gärna på samma sätt som fastighetsdomstolarna - utan också speciella åklagarenheter för vårdfall, båda med en tydlig roll för medicinsk expertis, förefaller mig vara den lämpligaste vägen att gå isåfall. För det är aldrig någonsin acceptabelt om rättsäkerheten minskar bara för att rättväsendet saknar personell och organisatorisk förmåga att ta till sig viss typ av kunskap från samhället.
Citat:
Därmed inte sagt att det här fallet i sak är väl skött, sannolikt inte. Men att ta ett dåligt skött fall som intäkt för att rättssystemet är dysfunktionellt blir ju inte heller bra.
Rättssystemet kan som helhet fungera ganska bra och ändå vara dysfunktionellt för hela specifika kategorier av mål. Jurister kan förväntas ha dålig kunskap om och förståelse av vetenskap rent allmänt - juristutbildningen är den längre utbildning som har den i särklass svagaste forskningsanknytningen - och de kan mer specifikt förväntas ha dålig kunskap om och förståelse för medicin, naturvetenskap och teknik. I den mån den kompetensprofilen hos jurister leder till påvisbara problem vad gäller hanteringen av vissa specifika typer av fall, bör det rimligen åtgärdas, och det rimliga sättet att åtgärda juristers problem med kompetens i sakmateria på är att man lägger dessa specifika typer av fall på¨specialiserade jurister som är försedda med en stödkorsett av fackkompetens. Det är inget konstigt rent allmänt, och det borde inte vara konstigt just specifikt när det gäller rättsfall i vården heller.
