Citat:
Ja men den där analysen är ju dessutom bara en av länkarna i kedjan. SpProvtagningsklanterierna låter sig inte bortförklaras med hur långa textmassor som helst.
Dessutom, det är lektion 1A i analytisk kemi, får man ett prov med en anmärkningsvärd halt tar man ett prov till; Man kan inte förlita sig på endast 3 ml prov om man med någon större precision vill uttala sig om halterna på det sätt du påskiner.
Det är troligt, av vad vi nu vet, att det verkligen fanns tiopental i kroppen (det har ju sköterskor vittnat om) men de förutsättningar som gavs, i form av en starkt förruttnad kropp och ett ganska underligt provtagningsförfarande säger ju inget med säkerhet om hur mycket tiopental som fanns ens i det blod som fanns i, exempelvis, hjärtat som fortfarande var visköst (enligt obduktionprotokollet) .
Då man tog provet i den starkt nedbrutna kroppen säger provets halt ganska litet om den halt som fanns i blodet på flickan medan hon ännu levde.
Ursprungligen postat av NurseRatched
Citat:
Del 2
/FORTS
Problemet var dock att med den spädning på provet man hade så skulle fenobarbitalhalten understiga utskriftsgränsen 10 mikrogram/gram i Finland. Man skulle alltså inte få något exakt värde på fenobarbitalhalten. Däremot skulle man kunna fastställa ett väldigt grovt max för felspädningen genom att förväntad halt i det spädda provet var ca 2 mikrogram/gram. Med en utskriftsgräns på 10 mikrogram/gram skulle alltså den teoretiska, maximala överdrivningen av tiopentalhalten blir 5 ggr (genom att man spätt provet mindre än man sagt). Om man hade spätt mer än man sagt och därmed hamnat under 2 mikrogram/gram för fenobarbital så hade den tiopentalhalt man kommit fram till underdrivits och inte överdrivits (och detta har man hittills, vad jag sett, inte ansett utgöra något problem).
Jag noterar att man i domen inte anser att det ackrediterade finska RMV-labbets mätning (som bekräftade svenska RMV:s tiopentalvärde) i sig är felaktig. Jag antar att det skulle få konsekvenser om en svensk domstol plötsligt skulle underkänna själva mätningen i sig om den bekräftats av ett ackrediterat labb. Med en prejudicerande dom skulle det då bli väldigt knepigt att fälla vanliga bovar. Det skulle räcka med litet bjäbbande som låter allmänt vederhäftigt i princip. Ungefär som din postning ovan. Så den väg man fick gå var väl att ifrågasätta spädningen i det prov finska RMV fick. Men i stället för att utnyttja det teoretiska maxvärdet på spädningsfelet på ca 5 ggr så såg man sig tvungen att använda en mer svepande formulering om att avsaknaden av ett fenobarbitalvärde "pekade åt ett annat håll" än att finska RMV:s bekräftelse av svenska RMV:s värde skulle vara riktig. Man låtsades heller inte om spädningen i det finska provet. Med denna formulering indikerade man att något kunde vara verkligt galet och låtsades inte om att det förväntade resultatet var just att fenobarbitalhalten skulle hamna under utskriftsgränsen 10 mikrogram/gram.
Anledningen till att man gjorde så är sannolikt att om man hade utgått ifrån det teoretiska, maximala spädningfelet 5 ggr och dividerat Mörlands teoretiska absoluta minimidos av tiopental om motsvarande 2,857 g för en vuxen på 80 kg man så hade man ändå hamnat på nivån 0,5714 g, d v s över den lagliga maxdosen tiopental samtidigt som det inte borde ha varit kvar mer än typ max 0,1 gram i babyns blod. Dessutom torde sannolikheten för maximalt teoretiskt spädningsfel kombinerat med Mörlands teoretiskt absoluta lägsta värda om motsvarande 2,857 g vara snarast mikroskopisk. Min gissning är att om en matematiker specialiserad på sannolikhetslära hade fått komma med ett utlåtande om vad som borde hålla sig inom 95-procentig sannolikhet så skulle han hamna på en nivå typ Mörlands teoretiska lägstavärde strax under 3 gram. I alla fall framstår väl maxfel när det gäller spädning i kombination absolut, teoretiskt minimivärde ojusterat för eventuellt spädningsfel som ytterst osannolikt. Så jag förstår varför man valde den svepande men missvisande formuleringen i stället.
Ursprungligen postat av PCuri
Del 2
/FORTS
Problemet var dock att med den spädning på provet man hade så skulle fenobarbitalhalten understiga utskriftsgränsen 10 mikrogram/gram i Finland. Man skulle alltså inte få något exakt värde på fenobarbitalhalten. Däremot skulle man kunna fastställa ett väldigt grovt max för felspädningen genom att förväntad halt i det spädda provet var ca 2 mikrogram/gram. Med en utskriftsgräns på 10 mikrogram/gram skulle alltså den teoretiska, maximala överdrivningen av tiopentalhalten blir 5 ggr (genom att man spätt provet mindre än man sagt). Om man hade spätt mer än man sagt och därmed hamnat under 2 mikrogram/gram för fenobarbital så hade den tiopentalhalt man kommit fram till underdrivits och inte överdrivits (och detta har man hittills, vad jag sett, inte ansett utgöra något problem).
Jag noterar att man i domen inte anser att det ackrediterade finska RMV-labbets mätning (som bekräftade svenska RMV:s tiopentalvärde) i sig är felaktig. Jag antar att det skulle få konsekvenser om en svensk domstol plötsligt skulle underkänna själva mätningen i sig om den bekräftats av ett ackrediterat labb. Med en prejudicerande dom skulle det då bli väldigt knepigt att fälla vanliga bovar. Det skulle räcka med litet bjäbbande som låter allmänt vederhäftigt i princip. Ungefär som din postning ovan. Så den väg man fick gå var väl att ifrågasätta spädningen i det prov finska RMV fick. Men i stället för att utnyttja det teoretiska maxvärdet på spädningsfelet på ca 5 ggr så såg man sig tvungen att använda en mer svepande formulering om att avsaknaden av ett fenobarbitalvärde "pekade åt ett annat håll" än att finska RMV:s bekräftelse av svenska RMV:s värde skulle vara riktig. Man låtsades heller inte om spädningen i det finska provet. Med denna formulering indikerade man att något kunde vara verkligt galet och låtsades inte om att det förväntade resultatet var just att fenobarbitalhalten skulle hamna under utskriftsgränsen 10 mikrogram/gram.
Anledningen till att man gjorde så är sannolikt att om man hade utgått ifrån det teoretiska, maximala spädningfelet 5 ggr och dividerat Mörlands teoretiska absoluta minimidos av tiopental om motsvarande 2,857 g för en vuxen på 80 kg man så hade man ändå hamnat på nivån 0,5714 g, d v s över den lagliga maxdosen tiopental samtidigt som det inte borde ha varit kvar mer än typ max 0,1 gram i babyns blod. Dessutom torde sannolikheten för maximalt teoretiskt spädningsfel kombinerat med Mörlands teoretiskt absoluta lägsta värda om motsvarande 2,857 g vara snarast mikroskopisk. Min gissning är att om en matematiker specialiserad på sannolikhetslära hade fått komma med ett utlåtande om vad som borde hålla sig inom 95-procentig sannolikhet så skulle han hamna på en nivå typ Mörlands teoretiska lägstavärde strax under 3 gram. I alla fall framstår väl maxfel när det gäller spädning i kombination absolut, teoretiskt minimivärde ojusterat för eventuellt spädningsfel som ytterst osannolikt. Så jag förstår varför man valde den svepande men missvisande formuleringen i stället.
Ja men den där analysen är ju dessutom bara en av länkarna i kedjan. SpProvtagningsklanterierna låter sig inte bortförklaras med hur långa textmassor som helst.
Dessutom, det är lektion 1A i analytisk kemi, får man ett prov med en anmärkningsvärd halt tar man ett prov till; Man kan inte förlita sig på endast 3 ml prov om man med någon större precision vill uttala sig om halterna på det sätt du påskiner.
Det är troligt, av vad vi nu vet, att det verkligen fanns tiopental i kroppen (det har ju sköterskor vittnat om) men de förutsättningar som gavs, i form av en starkt förruttnad kropp och ett ganska underligt provtagningsförfarande säger ju inget med säkerhet om hur mycket tiopental som fanns ens i det blod som fanns i, exempelvis, hjärtat som fortfarande var visköst (enligt obduktionprotokollet) .
Då man tog provet i den starkt nedbrutna kroppen säger provets halt ganska litet om den halt som fanns i blodet på flickan medan hon ännu levde.
Alltså, man verkar inte ha följt några andra provtagningsrutiner i det här fallet än i andra fall. Och det är inte dylika argument man använt sig av i den friande domen. Inte heller verkar man ha siktat in sig på förruttnelseargumentet eller provstorleksargumentet. Anledningen till att man inte siktat in sig på dessa argument är att en friande dom på dessa grunder som sedan eventuellt skulle bli prejudicerande i högre instans sannolikt generellt skulle försvåra betydligt när det gäller att fälla vanliga bovar.
När det gäller frågan om var man tog proverna så verkar detta heller inte avvika från någon slags etablerad praxis, vad jag förstår. Men kanske hade det funnits en poäng i att ta prover även från andra delar av kroppen än venerna i nedre delen av kroppen. Rättens oberoende expert Mörland försökte ju uppskatta vilka effekter en sannolik snedfördelning av tiopental i blodsystemet maximalt skulle kunna få. Om man hade kunnat plocka fram litet artärblod från övre delen av kroppen med litet tiopental i hade man kunnat utesluta Mörlands lägsta dos-alternativ om motsvarande 2,857 g för en 80 kilos vuxen man. Och det hade väl i alla fall inte jag haft något emot.
Jag hade också tyckt att det varit bra om man tagit ett B-prov som hade kunnat göra en ny undersökning på när man nu lyckades hitta ursäkter och svepskäl för att underkänna mätningarna på det enda prov som fanns.
Jag har t o m föreslagit obligatoriska blodprov på avlidna så att man skall slippa ifrågasättanden av prov tagna på äldre lik. Detta skulle väl också kunna ha en allmänpreventiv effekt när det gäller att ta kål på folk med överdoser. Vet man att Socialstyrelsen brukar göra stickprov bland de prov som tagits passar man sig kanske. Undrar just varför läkargänget i tråden var mot obligatorisk provtagning när jag framförde det förslaget.
Även om jag med tanke på vad man anförde i domen och med tanke på att det i brottsutredningar avseende mord och dråp är rätt vanligt att ta prov på gamla lik tycker att frågan om graden av förruttnelse förefaller rätt oviktig så vill jag påpeka att man kan ha fläskkotletter i kylen några dagar utan att de påverkats märkbart. Jag vet inte om någon som farit på semester någon gång och då glömt en köttbit i kylen vet hur långt nedbrytningsprocesserna gått efter drygt 3 veckor. Men det går kanske att experimentera hemma i det egna kylskåpet. Frågan är då vilken temperatur man hade i kylrummet. Har för mig att det nämnts tidigare i tråden. En sak till: Jordbegravningar skall visst helst ske inom 4 veckor eftersom kroppen annars kan ha börjat lukta. Så det stadiet i nedbrytningen bör inte ha påbörjats för babyliket. Men i vilket fall som helst verkar nedbrytnings-/förruttnelsefaktorn inte vara så viktig i det här fallet med tanke på de motiveringar man anförde i domen.
När det gäller mina långa textmassor så är min ambition att försöka göra så mycket som möjligt begripligt för nytillkomna läsare och läsare som har begränsat med tid att sätta sig in i ämnet. Dina inlägg och läkargängets inlägg tycker jag för det mesta verkar gå ut på att blanda bort korten och använda facktermer för att intala folk att de inte kan förstå eller sätta sig in i det här fallet. Detta visar vilka motiv ni har. Ni är inte ute efter ädla rättsprinciper eller liknande. Det ni är ute efter är att det skall vara så fritt fram som möjligt för läkare och sjuksköterskor att ta kål på hjärnskadade bebisar och svårt sjuka gamlingar. Detta visar ni ibland rätt öppet ibland, som när ni raljerar över katolikers och ”återfödda kristnas” motstånd mot att avsluta livet för svårt sjuka patienter.
. Kommer här osökt att tänka på vad letsdoit skrev i slutet på det här inlägget: