Citat:
Härligt att läsa.Idag för exakt 9 år sedan vaknade jag upp första dagen på avgiftningen. Dagen innan kom jag dit i bedrövligt skick, över 2,5 promille och andra diverse substanser i blodet. Detta var ändå på förmiddagen. Jag hade inte ätit något ordentligt på ett par veckor utan bara supit dygnet runt. Supit för att dö kändes det som.
Satte mig upp i sängen och kände för första gången helt ärligt att nu är jag klar. Done! Grät en skvätt, skakade och försökte ta mig upp till frukosten och morgonmötet. Kroppen kändes som att den var på väg att stänga av, hjärtat höll på att bulta sin väg ut ur bröstkorgen, organen värkte och ångesten var oerhörd. Ändå kände jag innerst inne ett litet lugn någonstans att nu är det slut, nu kommer det bli bra. Jag slutar göra detta på mitt sätt och börjar lyssna på de som faktiskt bara vill hjälpa mig.
De senaste 10 åren hade varit en kraftig nedåtspiral i missbruk och beroende och de sista åren drack jag dagligen, mer och mer. Halvhjärtade försök på öppenvård, psykakuten och behandlingshem. Dagliga självmordstankar.
Idag 9 år senare är jag fortfarande nykter. Speciellt de första åren var oerhört jobbiga men jag gav inte upp, lyssnade på de som hade gått i mina skor och sakta men säkert började bitarna trilla på plats. Livet kom tillbaka och mycket mer till det. Mer än vad jag någonsin kunnat drömma om.
Jag sätter idag fortfarande nykterheten först i mitt liv egentligen. Utan den skulle alkoholen ta allt ifrån mig igen och förmodligen mitt liv med, så illa som det var den sista tiden var det bara en tidsfråga.
Tack till er och ryggdunkar på er alla som skriver här i tråden. Är inne och läser ibland, påminns om hur det var och ger ibland något uppmuntrande svar. Får även en del PM som jag försöker svara på, kul att andra ibland ser mig som någon att fråga om råd och följa, precis som jag gjorde då i början på skakiga ben.
Sköt om er alla och ge inte upp. Kan en person som jag finna varaktig nykterhet så kan nog alla det förr eller senare. Fungerar inte ett sätt så prova nästa och framförallt, våga ärligt be om hjälp.
Satte mig upp i sängen och kände för första gången helt ärligt att nu är jag klar. Done! Grät en skvätt, skakade och försökte ta mig upp till frukosten och morgonmötet. Kroppen kändes som att den var på väg att stänga av, hjärtat höll på att bulta sin väg ut ur bröstkorgen, organen värkte och ångesten var oerhörd. Ändå kände jag innerst inne ett litet lugn någonstans att nu är det slut, nu kommer det bli bra. Jag slutar göra detta på mitt sätt och börjar lyssna på de som faktiskt bara vill hjälpa mig.
De senaste 10 åren hade varit en kraftig nedåtspiral i missbruk och beroende och de sista åren drack jag dagligen, mer och mer. Halvhjärtade försök på öppenvård, psykakuten och behandlingshem. Dagliga självmordstankar.
Idag 9 år senare är jag fortfarande nykter. Speciellt de första åren var oerhört jobbiga men jag gav inte upp, lyssnade på de som hade gått i mina skor och sakta men säkert började bitarna trilla på plats. Livet kom tillbaka och mycket mer till det. Mer än vad jag någonsin kunnat drömma om.
Jag sätter idag fortfarande nykterheten först i mitt liv egentligen. Utan den skulle alkoholen ta allt ifrån mig igen och förmodligen mitt liv med, så illa som det var den sista tiden var det bara en tidsfråga.
Tack till er och ryggdunkar på er alla som skriver här i tråden. Är inne och läser ibland, påminns om hur det var och ger ibland något uppmuntrande svar. Får även en del PM som jag försöker svara på, kul att andra ibland ser mig som någon att fråga om råd och följa, precis som jag gjorde då i början på skakiga ben.
Sköt om er alla och ge inte upp. Kan en person som jag finna varaktig nykterhet så kan nog alla det förr eller senare. Fungerar inte ett sätt så prova nästa och framförallt, våga ärligt be om hjälp.
Gjort i princip samma resa fortfarande drogfri nu i drygt 7 år.
Som du skrev, det viktiga är att få känslan nu är det slut. Slut för gott, samt ta den hjälp du får. Skit i dina egna miserabla och odugliga försök att bli fri.