Vi som tänker bli nyktra (alkohol)

Tack för dina ord. Starkt jobbat av dig!

Jag försöker få hjälp, och fick alltid det i Sverige, men nu är det jävligt långa köer där jag bor så jag måste klara mig själv ett tag.

Lördagens självterapi: (hoppas det är okej att skriva av mig här, annars tar jag det någon annanstans)

Jag måste sluta tänka ”allt eller inget”, ”bäst eller värdelös”.

Jag kör alltid 110% på något och antingen så skadar jag mig fysiskt för att kroppen inte pallar eller så tröttnar jag. Jag måste lära mig att göra saker lagom, ha en lagom rutin. Som en vanlig människa..

Förutom alkohol. Än så länge har jag inte lyckats ta en drink utan att det förr eller senare slutat med sjukhus eller, i bästa fall, flera sömnlösa, svettiga och skakande nätter.
Det finns ingen anledning att tro att nästa drink inte skulle leda dit igen.

Allt eller inget. Det kan vara att vara vaken i flera dygn framför Excel för att göra MER, när arbetsuppgiften jag fått var klar på 2 timmar. Det kan vara en cykeltur på 20 mil en lördag istället för 10st på 20km utspridda på två månader. Det kan vara att gå ut och springa kl 6 varje morgon och ALLTID känna att jag bara måste slå personbästa istället för att jogga två gånger i veckan. Det kan vara att avstå allt socker helt istället för att bara äta varierat och ta en kebab då och då.

Självklart kan jag inte gå från donken i sängen i 8 år till att träna och ha samma rutiner som proffs bara så där, bara för att jag bestämt mig. Det tar tid och jag måste lära mig att ta det lugnt. Jag måste sluta sätta extrema mål, sluta ta tid på allt jag gör, sluta räkna allt och sluta låta siffror betygsätta mina framsteg.

Den enda siffran som har någon som helst betydelse är antalet droppar alkohol och den bara måste vara 0 om jag någonsin ska lyckas. Resten löser sig om antalet droppar förblir 0.

Eftersom jag omöjligt kan hålla dessa rutiner längre än några veckor åt gången så tappar jag hoppet. En morgon när jag har för ont för att ta på mig springskorna så känns allt hopplöst igen. Efter 2-3 dagar utan aktivitet så är jag tillbaka till min välbekanta rutin.

Lika snabbt som mitt bankkort godkänns i kassan på Systemet så har jag glömt hur nöjd, stolt, stark, lycklig, kärleksfull, ambitiös, ansvarsfull, modig, motiverad, ärlig, empatisk, sympatisk och hoppfull jag var 96 timmar tidigare.

”Jag är värdelös. Lika bra att dricka vodka och få sparken igen. Har jag tur kanske jag dör ikväll. Annars så flyr jag till något varmt land där jag kan sova ute på någon bänk tills kroppen inte pallar mer och jag dör”

En vanlig person tar en paus på några dagar när de känner smärta.

Jag går från 0 till 100 så förbannat jävla snabbt att lite smärta i högra foten leder till att jag vill dö i min egna spya i Thailand.
Det är helt orimligt och jag kan ju inte annat än att skratta och skaka på huvudet (frivilligt för en gångs skull) åt hur vrickade mina tankar är vid sådana tillfällen.


Detta tänkande leder till att jag måste sluta fly.

Jag mår inte bra när jag är full, jag glömmer bara att jag mår dåligt och att anledningen till all ångest, alla misslyckanden och alla mina, och andras, tårar är mitt alkoholmissbruk.

När det blivit för jobbigt så har jag bokstavligen flytt staden eller landet. Men, Det är inte min omgivning det är fel på, det är mig.

Jag kommer alltid att ha möjligheten att dricka och min uppgift för resten av mitt liv är att stå emot något som är lika tillgängligt, och stundtals känns viktigare än, luft.

Jag har velat fly från, och aldrig mer se, den där restaurangen där tjejen och jag alltid åt innan hon dumpade den värdelösa alkholisten jag faktiskt var, den där baren som jag går förbi på väg till jobbet där jag blev nedslagen för att jag är ett outhärdligt svin när jag är full och tror att mina 80 spinkiga kilon kan säga vad som helst utan konsekvenser.

Jag har inte velat somna en enda gång till i den där äckliga sängen jag spytt i hundra gånger. Jag har inte velat ligga där en enda dag till och stirra på vad som är kvar av ett gammalt klistermärke i taket.

Jag har velat vakna någonstans där det första jag ser när jag reser mig på morgonen inte är den där stora fläcken från spyan jag tog så lång tid på mig att torka bort att rödvinet och trägolvet blivit ett. Jag hatar den där röda fläcken!

När jag ligger där i min säng så finns ingen omvärld, konsekvenser, ansvar, eller ens människor. Jag kan ju inte må dåligt av något som inte finns, tänker jag. Jag kan ligga så i flera dagar och inte må bra eller dåligt. Det är som att jag själv knappt finns så länge jag tankar med sprit då och då. Jag är i min egna värld och det är den enda som finns. Alla mobiler, tabletter, datorer på Stör-ej och ingen kan nå mig på veckor.

Om grannen för oväsen bredvid, eller om en ambulans kör förbi huset så får jag så jävla mycket ångest. Det finns visst något utanför mitt mörka rum... Jag höjer volymen i lurarna och tar några klunkar för att försvinna i några timmar till. Repeat.

Sedan jag började dricka så har jag aldrig mått så bra som när jag var på Psyk i flera veckor, av samma anledning. Inga ansvar, ingen förväntar sig något. Om jag inte bad om att få gå ut på stan så fanns ingen omvärld där heller. Så fort jag gick ut så kom all ångest tillbaka och jag skyndade mig in i tryggheten igen.

Detta har lett till 8 städer i 4 länder på 8 år och jag hört att en bra definition av en idiot är ”någon som gör samma sak om och om igen men förväntar sig olika resultat”. Jag är en idiot.

Jag ta mer från andra än vad jag ger tillbaka och det är dags att jag ser till att bli den som ger. Jag har så himla mycket att ge.

Det är dags att, för första gången i mitt liv, inte fly verkligheten. Alla år som gått, alla bortkastade pengar, underbara tjejer, jobb och utbildningar kommer jag aldrig att få tillbaka ändå.



Det enda jag kan göra är att inte dricka idag för att ge mig själv förutsättningarna för att bli den jag alltid drömt om att vara imorgon.

Imorgon kommer jag att vakna upp i mitt fräscha och nystädade rum, i min säng som luktar jävla Ariel Actilift-tvättmedel.
Imorgon kommer jag kunna gå ner från mitt rum och mötas av en ren lägenhet utan smutsiga tallrikar, utan soppåsar jag aldrig gått ner med, utan oöppnade brev som jag låtit ligga pga ångesten och rädslan att det skulle stå något farligt.
Imorgon kommer jag kunna rota i min garderob utan att höra klingandet av tomma flaskor.
Imorgon kommer jag kunna öppna lådan bredvid min säng utan att se gamla cigaretter, haschsmulor från den där gången jag rökte i mars 2019, tändare och ett trettiotal vinkorkar.
Imorgon kommer jag kunna packa mina nytvättade kläder i min stora resväska som enbart innehållit tomma flaskor i några år.
Imorgon kommer jag kunna se fram emot att besöka min familj utan att vara så bakfull och ångestfylld att jag slösar 2000kr på alkohol innan första flyget, på första flyget, på flygplatsen där jag mellanlandar, på andra flyget, på flygplatsen i Sverige och till slut på tågstationen där jag hoppar på tåget innan jag blir upphämtad av min älskande familj.
Imorgon kommer jag kunna hjälpa min gravida kompis att handla mat, kanske shoppa lite och bära påsar.
Imorgon kan jag dra till kontoret om någon behöver min hjälp med något.
Imorgon kommer jag inte undvika att se andra i ögonen för att imorgon så kommer inte hälften av allt jag säger vara lögner.

Imorgon, om mamma ringer, så kommer jag kunna, och framför allt, vilja svara.

Nästa gång jag bokar flyg så kommer jag inte att försöka få så många timmar som möjligt vid mellanlandning för att hinna supa så mycket som möjligt mellan flyg.
Nästa gång jag tar ett tåg så kommer jag besöka toaletten för att göra annat än att spy vodkan jag så diskret (yea, right) sitter och dricker ur en Fantaflaska framför andra resenärer.
Nästa gång jag köper Fanta så kommer jag att dricka den istället för att hälla ut den på närmsta betaltoalett för att hälla i min nyinköpta vodka.

På måndag kommer jag inte behöva lukta på mina smutsiga och skrynkliga skjortor för att veta vilken jag kan ha på mig till jobbet.
Nästa vecka kommer jag att slippa hitta på en ursäkt när min bästa vän frågar om jag vill ta en promenad med min guddotter och hennes nyfödda syster.
Nästa vecka så kommer jag kunna fokusera på mitt jobb utan att vilja spy och kolla på klockan varannan minut för att se när den blir VodkO`clock.
Nästa vecka kommer jag kunna köra bil på morgonen.
Nästa vecka kommer jag kunna gå på kollegans födelsedagsfest och gå hem tidigt om de andra blir för fulla.
Nästa vecka kan jag äntligen dra och spela fotboll med polarna, efter att ha undvikit det varje tisdag i flera månader för att kunna börja dricka tidigare.
Nästa vecka kommer jag kunna planera in jobbmöten innan kl 15, vilket jag undvikit för att hjärnan knappt fungerar innan dess.
Nästa helg kommer jag kunna gå ut och gå, kanske shoppa och städa lite, och bara slappa!

Jag vill inte att min mamma ska gråta pga mig en enda gång till. Det räcker nu. Jag måste ge, inte bara ta energi från henne. Hon förtjänar inte att någonsin må dåligt pga mig och gå runt och undra om hennes son lever eller inte.

Imorgon när jag vaknar och sätter mig på sängen så kommer jag att se den där jävla rödvinsfläcken som min hjärna så gärna vill fly, men imorgon så ska jag inte se den som ett misslyckande utan en motivationskälla. Från och med nu så ska den påminna mig om vad jag måste undvika om jag vill leva den dröm jag haft sedan liten och som, än, inte är bortom räckhåll.

Jag har hittils inte lyckats, men jag har heller aldrig känt mig så medveten som nu. Jag tror på mig själv för första gången på länge. Vi får se hur långt det tar mig denna gång...

Du skriver oerhört bra och har för länge sedan insett ditt problem. När jag läser din träffande text så inser jag att du förmodligen är en sån som "är för smart för sitt eget bästa" - har du någon gång gjort ett IQ-test?

Jag tror att nyckeln för dig är det fetade ovan - Allt eller inget. Som du själv är inne på så behöver du tvinga dig själv att begränsa alla nya aktiviteter du startar. T.ex. så räcker det med att jogga en gång i veckan i 1 månad.

Alkohol kan du inte starta igen - då det gör dig sjuk. Så enkelt är det, du har en sjukdom och din medicin är att inte dricka alkohol. Du är huvudperson i ditt eget liv och samtidigt som det ibland är tufft så är det enkelt också, om du aldrig tar första glaset.

Skulle vilja skriva kämpa, men i ditt fall så gäller släpp taget och inse att du förtjänar ett liv med färre toppar och färre dalar. Allt blir bättre utan alkohol - det tar bara olika lång tid för olika personer.

Inte ofta jag citerar inlägg här på FB trots den gamla inventarie jag är här. men det här var så jävla bra skrivet. Du har redan gjort halva jobbet vännen, du har kommit till insikt, du är självmedveten och du har viljan att förändra. Sen att du är begåvad och klok kan man läsa mellan raderna, men du du kommer aldrig att kunna överlista din fiende, alkoholen. Försök inte ens det...

Föressten är själv en "allt eller inget" missbrukare haha, det går att jobba ner faktiskt. Det kräver bara tålamod...

All lycka till dig!

Tack för din kommentar och tack för att du läste. Det var härligt att se så här på morgonen.


Tack!! Det ger ännu en liten push i rätt riktning att läsa det du skriver.

Svårt att sova, drömmer mardrömmar och vaknar upp i en pöl av svett. Inga direkt skakningar men lite ostabil på handen. Är det alkohol abs eller jag som inbillar mig?

Förutom alkohol. Än så länge har jag inte lyckats ta en drink utan att det förr eller senare slutat med sjukhus eller, i bästa fall, flera sömnlösa, svettiga och skakande nätter.
Det finns ingen anledning att tro att nästa drink inte skulle leda dit igen.

Allt eller inget. Det kan vara att vara vaken i flera dygn framför Excel för att göra MER, när arbetsuppgiften jag fått var klar på 2 timmar. Det kan vara en cykeltur på 20 mil en lördag istället för 10st på 20km utspridda på två månader. Det kan vara att gå ut och springa kl 6 varje morgon och ALLTID känna att jag bara måste slå personbästa istället för att jogga två gånger i veckan. Det kan vara att avstå allt socker helt istället för att bara äta varierat och ta en kebab då och då.

Självklart kan jag inte gå från donken i sängen i 8 år till att träna och ha samma rutiner som proffs bara så där, bara för att jag bestämt mig. Det tar tid och jag måste lära mig att ta det lugnt. Jag måste sluta sätta extrema mål, sluta ta tid på allt jag gör, sluta räkna allt och sluta låta siffror betygsätta mina framsteg.

Den enda siffran som har någon som helst betydelse är antalet droppar alkohol och den bara måste vara 0 om jag någonsin ska lyckas. Resten löser sig om antalet droppar förblir 0.

Eftersom jag omöjligt kan hålla dessa rutiner längre än några veckor åt gången så tappar jag hoppet. En morgon när jag har för ont för att ta på mig springskorna så känns allt hopplöst igen. Efter 2-3 dagar utan aktivitet så är jag tillbaka till min välbekanta rutin.

Lika snabbt som mitt bankkort godkänns i kassan på Systemet så har jag glömt hur nöjd, stolt, stark, lycklig, kärleksfull, ambitiös, ansvarsfull, modig, motiverad, ärlig, empatisk, sympatisk och hoppfull jag var 96 timmar tidigare.

”Jag är värdelös. Lika bra att dricka vodka och få sparken igen. Har jag tur kanske jag dör ikväll. Annars så flyr jag till något varmt land där jag kan sova ute på någon bänk tills kroppen inte pallar mer och jag dör”

En vanlig person tar en paus på några dagar när de känner smärta.

Jag går från 0 till 100 så förbannat jävla snabbt att lite smärta i högra foten leder till att jag vill dö i min egna spya i Thailand.
Det är helt orimligt och jag kan ju inte annat än att skratta och skaka på huvudet (frivilligt för en gångs skull) åt hur vrickade mina tankar är vid sådana tillfällen.


Detta tänkande leder till att jag måste sluta fly.

Jag mår inte bra när jag är full, jag glömmer bara att jag mår dåligt och att anledningen till all ångest, alla misslyckanden och alla mina, och andras, tårar är mitt alkoholmissbruk.

När det blivit för jobbigt så har jag bokstavligen flytt staden eller landet. Men, Det är inte min omgivning det är fel på, det är mig.

Jag kommer alltid att ha möjligheten att dricka och min uppgift för resten av mitt liv är att stå emot något som är lika tillgängligt, och stundtals känns viktigare än, luft.

Jag har velat fly från, och aldrig mer se, den där restaurangen där tjejen och jag alltid åt innan hon dumpade den värdelösa alkholisten jag faktiskt var, den där baren som jag går förbi på väg till jobbet där jag blev nedslagen för att jag är ett outhärdligt svin när jag är full och tror att mina 80 spinkiga kilon kan säga vad som helst utan konsekvenser.

Jag har inte velat somna en enda gång till i den där äckliga sängen jag spytt i hundra gånger. Jag har inte velat ligga där en enda dag till och stirra på vad som är kvar av ett gammalt klistermärke i taket.

Jag har velat vakna någonstans där det första jag ser när jag reser mig på morgonen inte är den där stora fläcken från spyan jag tog så lång tid på mig att torka bort att rödvinet och trägolvet blivit ett. Jag hatar den där röda fläcken!

När jag ligger där i min säng så finns ingen omvärld, konsekvenser, ansvar, eller ens människor. Jag kan ju inte må dåligt av något som inte finns, tänker jag. Jag kan ligga så i flera dagar och inte må bra eller dåligt. Det är som att jag själv knappt finns så länge jag tankar med sprit då och då. Jag är i min egna värld och det är den enda som finns. Alla mobiler, tabletter, datorer på Stör-ej och ingen kan nå mig på veckor.

Om grannen för oväsen bredvid, eller om en ambulans kör förbi huset så får jag så jävla mycket ångest. Det finns visst något utanför mitt mörka rum... Jag höjer volymen i lurarna och tar några klunkar för att försvinna i några timmar till. Repeat.

Sedan jag började dricka så har jag aldrig mått så bra som när jag var på Psyk i flera veckor, av samma anledning. Inga ansvar, ingen förväntar sig något. Om jag inte bad om att få gå ut på stan så fanns ingen omvärld där heller. Så fort jag gick ut så kom all ångest tillbaka och jag skyndade mig in i tryggheten igen.

Detta har lett till 8 städer i 4 länder på 8 år och jag hört att en bra definition av en idiot är ”någon som gör samma sak om och om igen men förväntar sig olika resultat”. Jag är en idiot.

Jag ta mer från andra än vad jag ger tillbaka och det är dags att jag ser till att bli den som ger. Jag har så himla mycket att ge.

Det är dags att, för första gången i mitt liv, inte fly verkligheten. Alla år som gått, alla bortkastade pengar, underbara tjejer, jobb och utbildningar kommer jag aldrig att få tillbaka ändå.



Det enda jag kan göra är att inte dricka idag för att ge mig själv förutsättningarna för att bli den jag alltid drömt om att vara imorgon.

Imorgon kommer jag att vakna upp i mitt fräscha och nystädade rum, i min säng som luktar jävla Ariel Actilift-tvättmedel.
Imorgon kommer jag kunna gå ner från mitt rum och mötas av en ren lägenhet utan smutsiga tallrikar, utan soppåsar jag aldrig gått ner med, utan oöppnade brev som jag låtit ligga pga ångesten och rädslan att det skulle stå något farligt.
Imorgon kommer jag kunna rota i min garderob utan att höra klingandet av tomma flaskor.
Imorgon kommer jag kunna öppna lådan bredvid min säng utan att se gamla cigaretter, haschsmulor från den där gången jag rökte i mars 2019, tändare och ett trettiotal vinkorkar.
Imorgon kommer jag kunna packa mina nytvättade kläder i min stora resväska som enbart innehållit tomma flaskor i några år.
Imorgon kommer jag kunna se fram emot att besöka min familj utan att vara så bakfull och ångestfylld att jag slösar 2000kr på alkohol innan första flyget, på första flyget, på flygplatsen där jag mellanlandar, på andra flyget, på flygplatsen i Sverige och till slut på tågstationen där jag hoppar på tåget innan jag blir upphämtad av min älskande familj.
Imorgon kommer jag kunna hjälpa min gravida kompis att handla mat, kanske shoppa lite och bära påsar.
Imorgon kan jag dra till kontoret om någon behöver min hjälp med något.
Imorgon kommer jag inte undvika att se andra i ögonen för att imorgon så kommer inte hälften av allt jag säger vara lögner.

Imorgon, om mamma ringer, så kommer jag kunna, och framför allt, vilja svara.

Nästa gång jag bokar flyg så kommer jag inte att försöka få så många timmar som möjligt vid mellanlandning för att hinna supa så mycket som möjligt mellan flyg.
Nästa gång jag tar ett tåg så kommer jag besöka toaletten för att göra annat än att spy vodkan jag så diskret (yea, right) sitter och dricker ur en Fantaflaska framför andra resenärer.
Nästa gång jag köper Fanta så kommer jag att dricka den istället för att hälla ut den på närmsta betaltoalett för att hälla i min nyinköpta vodka.

På måndag kommer jag inte behöva lukta på mina smutsiga och skrynkliga skjortor för att veta vilken jag kan ha på mig till jobbet.
Nästa vecka kommer jag att slippa hitta på en ursäkt när min bästa vän frågar om jag vill ta en promenad med min guddotter och hennes nyfödda syster.
Nästa vecka så kommer jag kunna fokusera på mitt jobb utan att vilja spy och kolla på klockan varannan minut för att se när den blir VodkO`clock.
Nästa vecka kommer jag kunna köra bil på morgonen.
Nästa vecka kommer jag kunna gå på kollegans födelsedagsfest och gå hem tidigt om de andra blir för fulla.
Nästa vecka kan jag äntligen dra och spela fotboll med polarna, efter att ha undvikit det varje tisdag i flera månader för att kunna börja dricka tidigare.
Nästa vecka kommer jag kunna planera in jobbmöten innan kl 15, vilket jag undvikit för att hjärnan knappt fungerar innan dess.
Nästa helg kommer jag kunna gå ut och gå, kanske shoppa och städa lite, och bara slappa!

Jag vill inte att min mamma ska gråta pga mig en enda gång till. Det räcker nu. Jag måste ge, inte bara ta energi från henne. Hon förtjänar inte att någonsin må dåligt pga mig och gå runt och undra om hennes son lever eller inte.

Imorgon när jag vaknar och sätter mig på sängen så kommer jag att se den där jävla rödvinsfläcken som min hjärna så gärna vill fly, men imorgon så ska jag inte se den som ett misslyckande utan en motivationskälla. Från och med nu så ska den påminna mig om vad jag måste undvika om jag vill leva den dröm jag haft sedan liten och som, än, inte är bortom räckhåll.

Svarer på denne.

Hei, andre har akkurat skrevet det samme, men jeg må bare si det også. Fy faen hvor bra du skriver. Du skriver jättebra!! Du skal vite at etter en viss tid uten alkohol kjennes det mye bedre. Det tar tid! Men etter noen år vil du ikke forstå hvordan du kunne holde på sånn. Du ser det selv allerede, hvor jäkligt sjukt det är att helle i seg mengder med alkohol.

Rett og slett vær hard med deg selv. Stopp i dag og livet blir som du skriver i ønskene dine. Hva med en jobb hvor du kan skrive? En kreativ jobb? Du har store evner!

Masse lykke til!

Tack för stödet! Det värmer.

Allt eller inget, typiskt missbrukare att vara sån. Var själv på det viset förr i tiden till jag bara var så nere i skiten att det bara inte kunde bli värre att släppa det och hitta ett liv som fungerade istället. Var kontrollfreak, perfektionist och allt sånt där. Självklart funkade det ju inte alltid och då kunde man ju döva/försvinna med en flaska vodka eller nåt annat. Du har ju insikten att det inte funkar som det är, våga göra annorlunda. Den där excellen duger bra som den är, kanske inte 100 men bra nog. Hitta nån att prata med, och då menar jag prata på riktigt! Man behöver få ur sig saker emellanåt istället för att stänga in och lösa alla världsproblem själv. Jag vet att det är svårt att hitta rätt person för det, om inte annat så gå på nåt AA möte eller nåt. Nu har ju folk rätt skilda åsikter om xA, men för min del så funkar möten som säkerhetsventil där jag kan säga i princip vad fan som helst som bekymrar mig.

Lycka till med att få ordning på livet, är bara du som kan göra det. Hoppas du gör det

133 dagar nykter inte varit nykter sålänge på säkert 10 år är av helt egen vilja dock med antabus och campral som hjälp..

Jag nådde verkligen botten i höstas gjorde helt vansinniga saker körde bil påtänd och full som fan vinglade mellan filerna, var tvungen att gå på coop o sno folköl för att stilla abstinensen, började hota familj och vänner drog på mig ovänner familjen backa långt ifrån mig och hoppades mer eller mindre att jag skulle försvinna istället det såg inte längre något hopp för mig efter flera tidigare försök med behandlingshem, in o ut på avgiftningen..

Tillslut vakna jag upp utan pengar, nerpissad o nerskiten ensam o blåslagen vräkning från lägenheten runt hörnet avstängd el och en lägenhet i total misär.

Ringde min pappa o sa att jag nu fått nog han kom motvilligt och hämtade mig körde mig till beroende akuten som inte ville ta emot mig först eftersom jag dagarna innan varit där och hotat alla som jobbade där åkte vidare till psyk som tog emot mig men jag var i för dåligt skick att vårdas på en vanlig psykavdelning så med lite övertalning från en överläkare och släkt o vänner så fick jag en chans på maria låg inne 2 veckor med enorma krampanfall, panikångest, dödslängtan och andra hemskheter det tog 1 vecka innan jag kunde äta en sked filmjölk utan att spy.

Nu 4 månader senare börjar jag sakta få tillbaka livsglädjen, familjen vännerna och min flickvän börjar sakta men säkert lita på mig igen, jag får vara den barnkära morbror, bror, son, pojkvän, vän jag varit innan drogerna tog över mitt liv. Jag börjar ta kontrollen över mitt liv igen och det känns helt jävla underbart men jag är så otroligt jävla rädd för att ramla dit igen.
Jag har aldrig klarat av att vara nykter högst några dagar åt gången förr så detta är så nytt men jag vet vad jag har för mål men jag slåss mot djävulen varenda dag och jag hoppas nåndag att han ska lämna mig i ro. För det är ett nyktert liv jag vill leva jag har dragit på mig skador för livet pg.a diabetes men sålänge jag håller mig fri o nykter så kommer det inte att märkas nämnvärt.

Men är rädd men jag tänker vara stark.

---

Detta inlägg var det bästa jag läst på väldigt länge.
Ta hand om dig och dina nära nu min vän och glöm aldrig det som varit.

Stort lycka till framöver, det kommer fallgropar se bara till att inte snubbla igen.

Ett tips är att försöka lära dig att kontrollera impulserna, det tror jag är det som gjort att jag kan kontrollera mina beroenden. Om jag ser tillbaka till hur det var innan så var det som att jag gick på autopilot när jag fick en impuls, det var som att hjärnan på en sekund kunde slå om från att tänka "idag ska jag inte" till "NU ska jag, NU NU NU". Jag var helt chanslös, det var som att allt mitt förnuft och möjlighet till att resonera bara försvann på sekunden när impulsen kom.

Jag får samma impulser idag, men nu kan jag kontrollera dom, idag kan jag alltid fråga mig själv om det är värt att kasta bort allting för att agera på den här impulsen? Och varje gång jag resonerar med mig själv kring det så är valet enkelt.

Drack vin varje kväll i 12 år, mer på helgerna. Gillade avslappningen och humörboosten. Började ofta direkt efter jobbet med en snaps och en öl, sedan 0,5-1 flaska rött.

Missade aldring en dag på jobbet eller hade strul med relationer eller liknande. Istället kände jag de sista åren hur stress på jobbet blev förstärkt, sömnen blev lidande, vaknade ofta kring 4 på morgonen och kände mig stressad, allmänt tröttare, tyngd över bröstet, hjärtat slog dubbelslag + en allmän oro över hälsan, inte minst levern.

Detta ledde till att jag sedan 2017 dragit ner på drickandet.

2017 blev det 40 nyktra dagar eller 11%, 2018 88 dagar eller 24%, 2019 182 dagar eller 50%. I år siktar jag på vara nykter 2/3 av tiden.

Ersatt vinet med té på kvällarna, fungerar bra för att hjälpa till med avkoppling och att runda av dagen med.

Så här långt mår jag bättre, sover gott när jag inte dricker, har bättre energi, gott och stabilt humör samt blivit mer optmistisk. Vem vet, kanske blir det helnyktert en dag.

Kan tipsa om följande motiverande youtubers som alla varit där men lagt av och förändrat sitt perspektiv på alkoholen. Brukar köra ett avsnitt eller två under mina nyktra kvällar för att hålla motivationen uppe.

Pip & Help with alcohol additction: https://www.youtube.com/watch?v=8JB8dvmVnQI
Chris & Fit recovery: https://www.youtube.com/results?search_query=fit+recovery+alcohol+withdraw al
Craig Beck & Stop drinking expert: https://www.youtube.com/watch?v=7ZqmY8MpJxE