Vi som tänker bli nyktra (alkohol)

I natt har jag 100 dagar.

En månad utan alkohol och droger hurra för mig.

83 dagar. Blev en varm god kopp kaffe till 12-slaget inatt.

Tänker på alla stackare som ligger i kraftiga bakfyllor nu.

Jag är tämligen less på dina råd, Morfar. Du fortsätter att skriva folk på näsan trots att du bara har ditt eget före detta missbruk att relatera till. Som sagt så uppskattar jag och många andra att du bryr dig, men det blir ofta alldeles för uppfostrande för att man ska ta det på allvar.

Jag är inte annorlunda nu mot hur jag var innan jag började dricka. Precis samma person och missbruket tycks inte ha gjort något särskilt med mitt psyke. Vilket kan tyckas märkligt. På vissa plan har det hjälpt mig (mot depression och ångest) och på andra plan har det stjälpt (fysisk ork och ordentlig sömn).

När jag nu förhoppningsvis slutar är jag i samma sits som när jag började. Livet var tomt redan då. Fast då fyllde jag tiden med tevetittande och annat som jag numera tycker är meningslöst, av anledningar som inte har ett jota med alkoholen att göra.

Jag är inte ung längre och har inte råd att slösa med tiden. Men du kan ge dig fan på att jag inte alls "vill KRÖKA". Alkohol är bara ett sätt att få tiden att gå när inget annat finns att ta till. För mig är det nästan omöjligt att fatta hur folk missbrukar när de har en relation eller till och med familj och barn. Själv har jag ingenting.

Förmodligen skulle jag (och många andra) må jävligt bra av ett kärvt, slitsamt och enkelt liv. Ett liv där det inte fanns "dötid" utan att man var tvungen att kämpa, alla sina vakna timmar. Men nu är det inte så. Man arbetar sina åtta timmar och har sen minst lika många till att göra av med när man inte sover. Varje dag.

En del drömmer om att ha mer fritid. Jag drömmer om att ha mindre fritid. Jag drömmer om ett liv där jag är sysselsatt. Där jag måste kämpa och där jag kan få glädje från vad jag uträttar. Kärlek, vänskap, diskussioner, prestationer.

Jag vill inte kröka. Jag har inget intresse av att kröka. Det har jag lagt bakom mig för många år sedan. För visst är det så att jag har anlag för att gilla alkoholruset. Annars hade jag inte varit där jag är. Lyckligtvis har jag ändå aldrig levt i förnekelse. Jag vet att jag är alkoholist och kan acceptera det. Jag vet också att jag kan vara nykter. Jag får inga fysiska besvär av att sluta rakt av.

Frågan är bara vad jag ska fylla min tid med istället, när man är en misslyckad pajas som ingen vill vara med.

Jag är tämligen less på dina råd, Morfar. Du fortsätter att skriva folk på näsan trots att du bara har ditt eget före detta missbruk att relatera till. Som sagt så uppskattar jag och många andra att du bryr dig, men det blir ofta alldeles för uppfostrande för att man ska ta det på allvar.

Jag är inte annorlunda nu mot hur jag var innan jag började dricka. Precis samma person och missbruket tycks inte ha gjort något särskilt med mitt psyke. Vilket kan tyckas märkligt. På vissa plan har det hjälpt mig (mot depression och ångest) och på andra plan har det stjälpt (fysisk ork och ordentlig sömn).

När jag nu förhoppningsvis slutar är jag i samma sits som när jag började. Livet var tomt redan då. Fast då fyllde jag tiden med tevetittande och annat som jag numera tycker är meningslöst, av anledningar som inte har ett jota med alkoholen att göra.

Jag är inte ung längre och har inte råd att slösa med tiden. Men du kan ge dig fan på att jag inte alls "vill KRÖKA". Alkohol är bara ett sätt att få tiden att gå när inget annat finns att ta till. För mig är det nästan omöjligt att fatta hur folk missbrukar när de har en relation eller till och med familj och barn. Själv har jag ingenting.

Förmodligen skulle jag (och många andra) må jävligt bra av ett kärvt, slitsamt och enkelt liv. Ett liv där det inte fanns "dötid" utan att man var tvungen att kämpa, alla sina vakna timmar. Men nu är det inte så. Man arbetar sina åtta timmar och har sen minst lika många till att göra av med när man inte sover. Varje dag.

En del drömmer om att ha mer fritid. Jag drömmer om att ha mindre fritid. Jag drömmer om ett liv där jag är sysselsatt. Där jag måste kämpa och där jag kan få glädje från vad jag uträttar. Kärlek, vänskap, diskussioner, prestationer.

Jag vill inte kröka. Jag har inget intresse av att kröka. Det har jag lagt bakom mig för många år sedan. För visst är det så att jag har anlag för att gilla alkoholruset. Annars hade jag inte varit där jag är. Lyckligtvis har jag ändå aldrig levt i förnekelse. Jag vet att jag är alkoholist och kan acceptera det. Jag vet också att jag kan vara nykter. Jag får inga fysiska besvär av att sluta rakt av.

Frågan är bara vad jag ska fylla min tid med istället, när man är en misslyckad pajas som ingen vill vara med.

Är fast besluten att sluta dricka nu till veckan och undrar om det är ok att sova själv? Förra gången jag lade av så fick jag någon krampförebyggande medicin, och vågade inte sova ensam pga den fruktansvärda avtändningen plus att jag krampat innan och vaknat i ambulans. Tar samma medicin denna gång men man blir ju lite orolig när det närmar sig och har ingen att vända mig till just nu...

Hur mycket har du druckit den senaste tiden?

Inte varit nykter på typ 2 år. Påbörjade en låda vin för ett par timmar sedan, och det finns nog lite kvar i den imorgon. Kanske en tredjedel.
Vet att det blir en jävla smäll, men jag hatar ju skiten så.
I grund och botten så är jag en envis jävel och jag har fixat det förr, men avtändningen är fan ingen lek

Åk till psykiatrin o fråga om du kan bli inlagd på avgiftning ett par dagar. Det är aldrig bra för hjärnan att sluta dricka tvärt, även om man inte får dille.

Men det är inte så lätt att få en plats, man får tjata lite på dem.

Nope, kommer inte på fråga. Försöker på egen hand utan Antabus men med Tegretol som jag tror den heter. Frågan är om jag vågar sova ensam utan övervakning?