Vi som tänker bli nyktra (alkohol)

Jag har nog gått ner minst 7-8 kg. Har inte kollat så noga. Det viktigaste för mig har varit att få ordning på psyket och bli av med ångesten. Äter SRRI och går till psykolog.
Men det är så klart en skön bonus med viktnedgången. För att inte tala om hur mycket mer pengar jag har över varje månad. Runt 6000:- extra varje månad, som förut gick till kröka.

Den jobbigaste biten är isolationen som uppstår. Jag umgås inte lika mycket med alla gamla suparpolare. Av förklarliga skäl . Som tur är har jag dock ett par andra vänner som jag kan umgås med, som inte har alkohol i fokus hela tiden.

Tristess har jag inte hunnit känna av så mycket då mitt liv har känts kaotiskt. Men jag är väl medveten att det kan komma dagar av tung tristess då allt har lugnat ner sig. då gäller det att ha andra saker att göra.

Jag tror inte det räcker med att sluta dricka och bara rulla tummarna hemma på kammaren. Här krävs en 180-sväng i livet.

Jag har bokat upp mig på lite kvällskurser i musik och volontärjobb till hösten. Har lägenhet och fast jobb. Till och med flickvän . Även om det är lite "sådär" mellan oss just nu. Vi får se hur det går.

Jag har visst hopp om livet i alla fall. Så mycket kan jag säga. Och jag ser fram emot att lära känna den riktiga Autobahn76. Killen som har varit marinerad i alkohol. Försöker se det som ett äventyr.

Lycka till allihopa, blir väldigt stolt när jag läser om allas framsteg och framgångar. Även ni som fortsätter resa er när ni trillar, ni kommer att lyckas - bara fortsätt kämpa mot målet! Tar själv ett år ifrån drickande, började för fem dagar sedan - det kommer gå bra det här!

Blir taggad å höra om att din ångest släpper! Är inne på 6e veckan nu och har gått 2 veckor sedan min senaste panikattack, gick även ute i stan bland folk i helgen (vilket jag alltid brukar undvika nykter) utan att känna mig alltför uttittad och obekväm. Ska bli oerhört skönt när mer å mer ångest släpper allt som tiden går

Strongt gjort att våga gå ut .
Det kommer garanterat släppa mer. Låt det bara ta den tid det tar och ha tålamod. Ett steg bakåt och två steg framåt!

6 veckor idag, mår så fruktansvärt bra! Ryckningarna som jag trodde var permanenta skador från mdma har försvunnit, underbart! Derelisationen lättar å lättar, känner mig positivt inställd till framtiden. Denna sommaren kommer att bli den första nyktra i mitt vuxna liv, och jag ska ha roligare än någonsin!

Härligt att höra! Jag visste inte att du också hade problem med derealisation? Det är samma här. Det är den största anledningen till att jag slutade dricka.

Jag känner inte dig men blir ändå jätteglad av att läsa ditt inlägg. Tycker att du verkar otroligt stark och jag hoppas du fortsätter att skriva här. Om det kommer stunder då du känner dig lite neråt, tänk då att dom går över och att ingen människa springer omkring och tycker livet är underbart nonstop. Gillar folk som inte ger upp vilket är en mycket bra egenskap.

Hej alla! Tänkte ställa lite frågor.

Började festa i 16-årsåldern (är nu 25 år) som många andra. Har nog aldrig kunnat hantera mitt alkoholintag. Redan första fyllorna innebar att hälla i sig så mycket som möjligt om jag ser tillbaka.

I vuxen ålder blev fyllorna ännu värre, och när jag sedan träffade min kille så spred sig drickandet även till vardagarna, med alla typiska svårigheter att sköta jobb och relationer såklart.

Det räckte dock inte för mig att ta tag i mitt liv. Efter ett års tid av ganska allvarliga händelser så blev jag dock riktigt skrämd av mitt eget beteende, så jag bestämde mig för att det får vara nog.

Nu har jag inte druckit på ett par veckor, och det har fungerat bra. Ångestproblematik och trötthet börjar bli väldigt mycket bättre. Rastlösheten av att inte ha något att göra botar jag genom att vara ute och röra på mig mer än innan med mina hundar. Jag känner att jag till vardags hittat mitt sätt att låta bli alkohol, och "tomheten" från den börjar försvinna.

Jag har däremot lite ångest över tillfällen som inte är till vardags. Fester och krogen. Hur kommer jag klara det?

Jag är väldigt pratsam i små grupper med bara ett par vänner, men i större grupper, som på fest, är jag väldigt blyg. Om jag är nykter blir jag den som kommer vara utanför. Samma sak på krogen. Folk kan slita och dra bäst de vill, men kommer aldrig lyckas få upp mig på dansgolvet. Mitt nya nyktra jag kommer alltså att bli den som bara sitter på en stol hela kvällen och är tyst.

Just nu undviker jag sådana tillfällen helt och hållet. Hur kan jag hantera det här? Har aldrig märkt förut att jag är blyg. Det har faktiskt kommit som en chock för mig. Eller blyg är kanske inte rätt ord - om någon börjar prata med mig så är jag väldigt pratsam tillbaka, men är verkligen inte den som tar det initiativet själv. Så springa runt och mingla och dansa finns bara inte i min värld som nykter. Är det att sluta hänga med som gäller?

Jag är verkligen rädd om jag verkligen kan hänga med.... Är rädd att jag kommer få sug att dricka om jag känner mig så obekväm i situationen. Dålig ide? Hemma har jag ju vant mig vid "tristessen", men fest/krogen är ju annat...

Sorry för flummigt inlägg... Skriver allt som min hjärna grubblar över just nu...

Det sista tipset/åsikten jag söker är det allvarligaste. Det är nämligen så att min kille också har problem med drickandet. Han har själv erkänt det, och ville sluta med mig.

Problemet är att han började igen ganska snabbt. Efter konfrontation har han nu tagit tillbaka erkännandet till och från. Ibland tycker han att han har problem, ibland säger han att han inte har det.

Eftersom jag tampas mitt eget just nu, och det inte verkar gå att nå ut till honom just nu, så sa jag bara: "Gör vad du vill när du är borta, men du dricker inte här hemma med mig".

Han veckopendlar ganska mycket, eftersom det sparar pengar för oss, och sover då hos sin mamma (som är alkoholist), där jag vet att han då dricker dagligen. Jag bråkar inte om det, då det är hans val.

Problemet är att han även smygsuper här hemma. När han äntligen kommer hem då luktar han öl, så han har alltså börjat redan i bilen på väg hem. Sedan går han ut med hundarna och passar på att ta med sig öl från bilen på promenaden... Väl hemma igen heter det alltid "äh, det var bara en 3,5a".

Vet inte hur jag ska tackla detta. Dels är det jobbigt eftersom jag själv har ett problem. Dels är det problematiskt att leva med honom när han är påverkad. Hur mycket han måste lida av allt är ju uppenbart (även om han själv inte insett det).

Ja, allt det där fattar ni ju redan utan att jag beskriver det, men behöver skriva av mig lite.

Hur råder ni mig att tackla allt det här?

Blyghet går att träna bort men å andra sidan, vem säger att man måste vara superextrovert jämt? En del är tillbakadragna och trivs inte i större samlingar. Ang din kille så känns det som du ska avsluta det, det kommer troligtvis inte att gå bra alls i längden och du är ändå den viktigaste i ditt liv!!
Jätteroligt att du kommit till insikt och ett stort lycka till i framtiden

Det är ju sant kanske... Babblar sönder öronen på mina vänner i vardagliga situationer, så det kan ju var skönt för dem att slippa det, för en gångs skull

Ja, jag pratade faktiskt med en väninna idag, om att jag funderar på att avsluta.

Men som vanligt är det inte så enkelt, pga av kärlek och praktiska saker, så det är något jag verkligen vill tänka över ordentligt... Jag tänker ju ändå att om jag väl kunde bestämma mig, så borde ju han också kunna...

Jag ska iallafall ställa ett ultimatum. Vi båda är i beroendeställning av varandra just nu. Jag får inte jobba tillräckligt mycket pga nytt jobb i ny stad, så hans inkomst är ju viktig.
Han är beroende av mig då han har betalningsanmärkning och inte står i någon bostadskö alls (jag äger vår lägenhet).

Anledningen att jag tar upp det praktiska, är att det borde skrämma honom med ett ultimatum (kanske han blir lika rädd som jag var när jag slutade?).

Det är ju iallafall värt ett försök, innan jag tar ett beslut om uppbrott.

Tack föresten!!

Liten update; haft max fem nyktra dager sen jag skrev här sist, CDT-värdet var "skrämmande högt för en så ung person" enligt läkaren, och känner att skallen börjar ta stryk av drickandet. Har beslutat tillsammans med flickvännen att vi kör en vit månad efter midsommar, skulle egentligen behöva ett par år, men får se hur det känns, just nu känns det mest som att det bara går utför igen. Ska försöka klara av det utan antabus, vilket jag tror att jag kan göra. Läskigt hur alkoholen får en att tänka faktiskt.

Helt ärligt så var det väl som väntat... Vissa tål och kan hantera alkohol och vissa kan det inte. Det finns inget att göra åt det.