Citat:
Ursprungligen postat av Vinskow
RP själv är ingen dialekt, men sociolekt. I England är det faktiskt bara en minoritet som begränsas till den prestigefyllda klassen som talar RP. Är man i London nuförtiden så är det Estuary English som dominerar.
Numerärt, självklart. (Numerärt har RP aldrig dominerat i London. För femtio år sedan var relativt genuin cockney den självklart dominerande dialekten i London till antalet, så Estuary English innebär faktiskt en kraftig "mainstreaming" av folkligt Londonmål.) Vad som dominerar i mer social betydelse av ordet beror lite på sammanhang. RP gör sig fortfarande rätt bra i City, till exempel. Det bör väl i övrigt betonas att också Estuary English är en icke-rhotisk dialekt med potential för
intrusive r, innit?
Citat:
Många kanske tror att det är bättre att lära sig det brittiska uttalet, men sanningen är att det amerikanska uttalet egentligen är tidigare/mera trogen än det moderna brittiska uttalet. Av någon anledning ville de som flyttade till USA bevara den engelska de hade när de lämnade Europa, medan den engelska i England förändrades genom tiden.
Exempel? Försök att uttala detta ord självt och gissa vilket uttal är mer "original":
DANCE
Uttala du "a":et i "dance" som det svenska/brittiska kort-a, eller som det mer amerikanska "ae"? "ae" är faktiskt mycket mer trogen Shakespearean English än det modernt brittiska "a"-et.
Om nu ålderdomlighet och tidsmässig prioritet ska avgöra vilket engelskt uttal som man ska emulera som utlänning, är det varken generisk standardamerikanske eller RP, utan skotskt eller nordengelskt uttal. Det amerikanska långa "ae" må vara äldre än RP:s långa slutna "a", i "dance". Men det äldsta uttalet av vokalen i "dance" som fortfarande förekommer i något som tillnärmelsevis liknar standarduttal är det korta, öppna a-ljudet i Scots, som låter nästan som "dunce" för en brittisk RP-talare ,och exakt likadant för en normal svensk - men däremot inte för en amerikan, som har en mer central vokal än vad RP har i "dunce".