Citat:
Ursprungligen postat av Kryžininkas
Standardanvändningen är när man vill betona det, när man vill framhålla singulariteten hos följande substantiv. Men så finns det de som använder det där andra inte tycker att det finns något skäl att särskilt betona det. I de fallen upplevs det av många som lite tillgjort.
Tänkbara förklaringar:
Det vanliga uttalet i obetonad ställning, [ə], liknar mycket det pausljud som många ger ifrån sig (och som ofta skrivs <uh>) när de tänker efter (eller låtsas tänka efter) och vill markera att de inte har talat färdigt. Det anses fult av vissa, och om man då gör en paus efter den obestämda artikeln kan det misstolkas som ett sådant pausljud, varför man i stället säger [ei].
Ett annat sätt att analysera just detta på är att inte se [@] och [@n] som grundformer, även om det är de som används i den stora majoriteten av situationerna, utan se det så att artiklarnas grundform är [ei] och [&n], men att de i normala fall uttalas som en del av det ord som de bestämmer, och då reduceras på ett för engelska obetonade stavelser helt normalt och regelbundet sätt. Om man, av den ena eller andra anledningen, däremot inte uttalar dem som en del av det ord de bestämmer, uttalas de i enlighet med grundformen.
Och om det kommer en paus efter artikeln, så är det ju ganska självklart att det inte finns något ord artikeln kan uttalas ihop med, och följaktligen tar den sitt fonetiska grundvärde.
Fördelen med den analysen är att den inte behöver göra hypoteser om talarnas mer eller mindre medvetna emotionella preferenser för att förklara ett fenomen, och det i allmänhet är mer tillfredsställande ju färre oberoende hypoteser man behöver ställa upp för att förklara ett fenomen.
Citat:
Osäkerhet när det gäller valet mellan a och an i ord som börjar med <h> (t.ex. a historical eller an historical) kan ha bidragit till att man undviker problemet och i stället använder [ei]. Och när det väl befriats från sin ursprungliga funktion kan det lättare spridas till fler sammanhang.
Jag påstår inte att du prompt måste ha fel, eftersom människan har en betydligt mindre benägenhet till att föra logiska resonemang än vad hon vanligen inbillar sig. Men samtidigt bör det ju påpekas att ett uttal av artikeln [@] som [ei] inte på något sätt löser problemet, då detta uttal knappast torde kunna uppfattas av mottagarna som något slags kompromiss mellan [@] och [@n]. Jag tycker kanske att den typen av hypoteser bör stödjas med någon form av data innan man fäster alltför mycket vikt vid dem.
Citat:
Ytterligare en möjlighet kan vara en önskan att undvika missförstånd när det gäller ordgränser i samband med substantiv som börjar på n- eller vokal. Om man t.ex. vill säga a narrow passage och undvika att det uppfattas som an arrow passage kan man förtydliga genom att säga ey narrow passage. Det finns ju ett antal ord som antingen förlorat eller fått ett n- just genom att ordgränsen förskjutits på det sättet, t.ex. adder respektive nickname (jfr öknamn, vilket i grund och botten är samma ord).
Så förehåller det sig alldeles säkert. Man bör dock ha klart för sig att antalet reella missförstånd av typen "an arrow passage" - "a narrow passage" är mycket litet. Det är nog inte bara risken för missförstånd om budskapet, utan också risken för missförstånd om talarens förmåga att hålla sig till talnormen, som driver den typen av förtydligande uttal av obestämda artiklar.