Allt om ADHD!

Har du provat andra CS-substanser än metylfenidat??
Om det nu ligger till så, hur reagerade du på det?

Personligen har jag svårigheter med impulsivitet/koncentrationsförmåga, korttidsminnet är ruskigt värdelöst. Vet inte om du har problem med det, men det har jag, tveklöst.

Nej.

Kan du berätta vad som ligger bakom denna intervjuliknande utfrågning?

Jo det var riktigt äckligt iaf, var inte alls beredd på något sånt och helt plötsligt tar det emot att andas och man känner ett jävla tryck på bröstet inte roligt alls, även om det bara höll i 1-5 minuter. Kissa, alltså precis som du jag fattar det också som att det är väldigt vätskedrivande.. Nja, jag var verkligen kall mina händer var otroligt stela också och "skakiga" om detta var pga. att jag var frusen vet jag dock inte..

det känns bara så jävla jobbigt att man måste kämpa sig upp för ytterligare en stege med den här medicinen innan den fungerar som man vill... som att inget bara kan lägga sig på plats på en gång för en. Bieffekterna skrämmer helt iväg mig från att fortsätta med det, eller iaf på samma dos. funderar på att köra 18mg men isf vet jag inte om man märker nå resultat.

Får även en inre "oro" någon timme ibland då jag har tagit medicinen, som att jag är stressad och inte kan sitta still.. blir nästan mer rastlös än vad jag är utan medicinen.. Hur lång tid tog det för dig innan de jobbigaste bieffekterna försvann!?

Minns inte att jag fått 'ett jävla tryck' över bröstet, dock en del, men då över en längre period på timmar snarare än minuter. För säkerhets skull så borde du kolla bipacksedeln om det står något om det specifikt skulle vara något särskilt, och då kolla med neuropsyk. Bara för att vara på den säkra sidan. Det är inte omöjligt att vissa personer kan ha intolerans mot vissa ämnen och få allergiska reaktioner och så vidare, fast det är osannolikt att du har det.

Aha, vätskedrivande, precis som jag upplevde det.

Och värsta bieffekterna. .hmm. Det avtog långsamt under någon månad kanske. Efter ungefär en månad upplevde jag att bieffekterna var väldigt små jämfört med i början.

Min neuropsykiater sa förresten att det är möjligt att uppleva vissa saker värre innan man är uppe i rätt dos, när vi utvärderade varför 72mg Concerta kändes något blä medans 54mg Concerta + 30mg Ritalin (84mg, mer) kändes toppen. Men han sa att det inte var i mitt fall för att då skulle det märkas på 54mg också.

Jag var också skiträdd i början för Concerta, ville så gärna att det skulle fungera men var så rädd att bieffekterna skulle förstöra allt och/eller att jag inte skulle få någon effekt. Särskilt på grund av alla skräckhistorier jag läst här och på andra ställen. Mer äkta statistisk är snarare att det fungerar toppen för över 80% av alla som tar det (fick jag höra av Neuropsyk), men dom det inte fungerar för tenderar att vara mer uttalade i forum. Jag uthärdade dom bra och dåliga sakerna i början och märkte sedan att det faktiskt var som han sa, superbt bra medicin som verkligen hjälper med milda biverkningar (när kroppen ställt om sig för CNS boostande substanser varje dag - det blir normalt. Därmed också en extra seghet utöver det vanliga om man tar uppehåll eller glömmer ta medicinen, men som sen övergår till det normala efter någon ytterligare dag).

EDIT: Tryck över bröstet i kort tid kan jag däremot få om jag har en panikattack. Dvs massivt med ångest, rädsla över något. Det är ett typiskt symptom av stress och stark ångest. Om du är orolig över medicinanvändningen är det inte uteslutet att det skulle kunna vara något sånt (I kombo med hjärtaktivitets-ökande medicin)

Tänkt skriva en bok och behöver erfarenheter av olika slag som jag kan sno av andra och kalla dem mina egna.

Nja. Bara nyfiken.

Tänkte i liknande banor att det kan ha varit något sånt som egentligen utlöste det. Jag har ofta fått extrem ångest och stora humörsväningar när jag tagit concerta, ibland börjar jag störtgråta för jag allt verkligen känns värdelöst och allt "glöd" försvinner och det känns som man ligger på botten. Detta har jag märkt styrs väldigt mycket utav hur jag äter under dagen också, jag mår som sämst när jag inte ätit något på 1-2 timmar även om det bara är en frukt som behövs eller liknande.

Förresten undrar jag hur sömnen spelar in i detta, jag sov endast 3 timmar inatt efter varit vaken i 13-14 timmar kan detta vara anledningen till att jag var extra "känslig" idag?

Verkligen! Allmäntillstånd (sömn, dygnsrytm, motion, blodsocker, depression/och annat vi stör oss på, ångestnivåer) gör stor skillnad på närapå allt, har det visat sig med åren. Man får mycket högre nivåer av stresshormoner (kortisol tror jag är en av dom) när man sovit dåligt till exempel, plus att hjärnan verkligen inte fungerar ordentligt. Får kolhydratssug också.

Kolla upp bipacksedeln för säkerhets skull som jag nämne innan, även fast det antagligen inte är något. Sen, ta det bara lugnt. Tänk inte på medicinen, utan på allt annat när det gäller hälsa och vardag. Placebo och inbillning (att man tycker sig se det man förväntar sig, oavsätt bra eller dåligt) är nästan helt omöjligt att undvika, så bäst är bara att vägra tänka på det.

Väntar fortfarande på utredning.

På tal om panik attack, jobbade på ett stort företag i Sverige för några år sen.
Det varade inte speciellt länge men i alla fall så sa min chef en dag att jag skulle lära mig
företagsdelen av jobbet, hade tidigare bara sysslat med privatpersoner.
Jobbet gick mest ut på att hålla koll på siffror etc etc, jobbigt nog bara det.

Så en av företags-killarna började visa mig på hans dator en massa ärende, jag satt bakom och antecknade. Desto längre tiden gick, desto fler ärende han visade desto fler gånger sa han "den här är lite speciell". Det blev bara värre och svårare, mer och mer siffror och information.
Den där olustiga känslan kom krypandes. Slutade lyssna helt till slut och hade bara en tanke i hjärnan... jag måste fly! Stress, panik, tankarna flyger, samtidigt som man måste vara lugn utåt.
Fick säga att jag inte mådde bra och gå hem, fy fan va skönt det var att komma utanför huset den dagen.

Det är ju inte den enda sådan attack jag fått men kommer speciellt ihåg den.

Ingen här med blandad form av subtyperna ADHD representerar?

Hej på er

Snubblade just över http://www.addadhdblog.com/concerta-getting-the-right-dose/#84f15


Så om ni tycker att ni tycker att ni svarar bättre på Ritalin än Concerta bör ni ta det där i beaktning.

Kan också vara roligt att veta för er som likt mig nojar över de höga doserna ni tror ni stoppar i er.

Usch. Jag hatar fan panikattacker.
Jag fick en hemsk panikattack för några veckor sen när jag bara var hemma och värmde lite mat..

När jag skulle sätta mig ner för att äta så bara slog det på.
Jag började känna mig svimfärdig, förvirrad, och väldigt svag i kroppen. Jag satt och skakade och hade knappt kraft att lyfta gaffeln för att äta.

Jag slafsade som fan när jag åt för jag kunde fan inte kontrollera min kropp kändes det som. Åt fan som en riktig gris.

Sen blev det bara värre och värre och jag fick riktig panik och kände bara att jag ville därifrån.
Så jag sket i att äta klart och gick för att slänga resten av maten och diska tallriken.
Exakt då så kändes det fan som en mardröm. Jag trodde ärligt jag skulle dö, av någon konstig anledning. Bara känslan av att jag höll på att dö, var fruktansvärd.
Så jag bara slängde tallriken i diskhon och skakade och stegrade som ett jävla mongo ut från köket för jag hade fan tappat nästan all kraft att ens gå.
Tur var så hann jag dra mig till sängen utan att svimma, men jag var nära på.
Så låg jag och hulkade lite i sängen men spydde inte som tur var. Sen blev det bättre efter lite vila..

Men det var jävligt skumt iaf.
För jag brukar inte få panikattacker hemma. Det var första gången faktiskt.

Har alltid bara hänt när jag är runt massa med folk och känner press eller stress.
Men nu var det fan bara en vanlig eftermiddag.

Oj, måste säga att jag har haft enorm nytta av den här tråden. Så, på förhand ber jag att få tacka de skribenter som bidragit, jag har läst med stor välbehållning! Extra roligt att se den höga kvalitén på de flesta inlägg rent språksmässigt. Med lite ADHD-fördomar är det lätt att misstänka motsatsen, och det är lika roligt som alltid att bli bevisad om motsatsen.

Min situation är ganska lik många andras härinne, kanske med skillnaden att jag personligen aldrig misstänkt ADHD hos mig själv, utan det var läkaren själv som fastslog att detta är en stor möjlighet. Jag har nu vid två läkarbesök emotsagt denne, men efter att ha studerat fenomenet närmre så hittar jag fler aha-upplevelser än jag någonsin tidigare gjort i min eviga felsökning.

"Lite" bakgrund; uppvuxen med två gravt alkoholiserade föräldrar. Jag blev vid 4 års ålder geniförklarad av en barnpsykolog då jag på egen hand lärde mig läsa, räkna, rita korrekta rumsavbildningar, samt en del annat. Aldrig gjort en läxa, började skolka och fick gå i specialskola för problembarn då jag hamnade i diverse dåliga sällskap. Rökte hasch en gång och sekunderna senare förändrades mitt liv för alltid. Låg på akuten samma kväll med mig liggandes på britsen där jag deklarerade att jag fått nånstans runt 23 hjärtinfarkter. Efterföljande tonår fylldes med gravsdjupa depressioner, panikångest, isolering osv.

Mitt i allt helvete har det alltid funnits en enorm vilja att göra något med mitt liv, och det är många runtomkring mig som besviket sett på emedans jag misslyckats gång efter gång. Och jag har aldrig begripit varför. Det är fel på mig, så resonerade jag. Jag har aldrig testat droger efter den där gången och jag dricker inte heller längre.

Det ska säga satt jag har kommit en bra bit med djuplodande intellektuellt tankearbete. Jag löste min egen panikångest via självterapi och jag har besegrat många rädslor med ren tankelogik. Jag skriver milslånga dagboksinlägg, läser psykologi på hemmabasis och diverse må-bra-skrifter. Jag målar och tecknar, spelar gitarr, skriver låtar såväl som böcker, poesi och diverse annat. Allt görs med stor passion och min intresselista är milslång. Min storebror som numer är väldigt framgångsrik ringer numer mig och ber om råd. Trots att jag vid en ålder av 26 inte har kommit nånvart egentligen.

Men sen är det stopp. Jag kan fortfarande inte ta ett arbete eftersom min hjärna är helt slutkörd redan efter första arbetsintervjun. När jag knegade lagerarbete hände det ofta att jag stapplade in på toaletten enkom för att försöka få ordning på kaoset i skallen. Det hände vid ett tillfälle att jag svimmade därinne eftersom det blev en sådan oerhörd mindpain. Jag kunde få förklarat för mig en enkel arbetsuppgift, men energin i skallen räckte inte för att begripa vad som skulle göras.

Dessa skeenden kommer vid tillfällen då stressen gör sig påmind, och ni känner säkert alla till den onda cykeln;

Beslut om anställning >> Stress, dålig sömn, dålig start.

Märker av stress >> Mer stress, fokus på stress.

Personalansvarig hälsar >> Nu gäller det! Fokusera! Uppträd normalt! Du måste!!

Personalansvarig beskriver arbetsuppgift >> Vad säger han? Ångest, stress, panik. Flacka inte med blicken! Försöker ivrigt bearbeta vad han säger.

Man får en arbetsuppgift, hör orden "Så! Det är bara att sätta igång, det här fixar du hur lätt som helst!" >> Man fattar ingenting, panik, stress, ångest, mindpain. "Jaha, här står en dator. Och där är en truck. Vad fan ska jag göra med de? Sade han det?"

Givetvis går man omkring i sitt töcken och kan inte under några som helst omständigheter socialisera normalt eftersom all fokus ligger på hur man beter sig på ett korrekt sätt, givetvis bredvid fokus på arbetsuppgiften, intryckssmältningen, lunchlåda, vädret, kvällens dokumentär osv osv. Allt åtföljt av en enorm portion ångest.

Sen blir man arbetslös och en månad senare får man förklarat för sig av omgivningen hur jävla briljant man är. Hur begåvad man är, vilken talang man har för allt man företar sig. Men just det, man är också lat.

Kan också nämna att jag påbörjade en mycket lovande tatueringskarriär, men det gick ungefär som ovan. Till slut fick jag en fobi så fort nån sade ordet "tatuering" och det intresset har helt dött, trots den enorma viljan att komma tillrätta med de bekymmer som ligger bakom. Det fanns möjligheter i storstäderna som väntade mig, men jag visste att jag inte skulle fixa det. Jag har haft så mycket tur med dessa olika möjligheter som givits mig, men jag har aldrig kunnat utnyttja de. Såväl inom musik, konst, tatuering, skribentjobb och annat. Även på det sociala planet.

Så, för ett år sedan gav jag upp. Jag hade inte kapacitet nog att fixa föda för dagen ens, jag levde på min alkoholiserade morsas matrester och om jag hade tur sålde jag en tavla som gav mat i ett par veckor. Jag visste att jag var berättigad socialbidrag, men ansträngningen som krävdes för detta tilltag - att fixa cashen - var för mig överväldigande. Jag gick till socialkontoret en gång, men min logik var den att jag hellre svalt och levde på gatan än gick igenom denna prövning; alltså regga mig på arbetsförmedlingen, fylla i de papper som krävdes och söka jobb. Jag har blivit vräkt två gånger då jag "missat" att skicka iväg papper till alfakassan, bland annat.

Syrran har nu tvingat mig till diverse instanser och nu i måndags satt där en läkare, två skötare och en socialarbetare som alla rabblade upp allt från ADHD till Asperger. Socialarbetaren grät(!) eftersom hon känner till mig från förr och hur lovande allting såg ut då. Alla har hela tiden trott att jag är olycklig, har kass självkänsla eller sådant. Ja, men det beror ju på något jag inte kan förstå.

Och mitt i allt det här frodas en så oerhörd livsvilja hos mig, jag har aldrig slutat älska livet och vad det kan ge. Jag är så hungrig på framgång inom alla områden, men det blir alltid totalstopp eftersom jag inte förmår mig kontrollera dessa situationer. Det är som att spela plockepinn med 25 skitnödiga ungar som alla bråkar om ens uppmärksamhet och rycker i en.

Någon i tråden skrev att, man förutsätter nästan att det ska vara så här. Det har jag alltid trott också.

"Vadå, det är alltså möjligt att vid stress kunna uppfatta vad som sägs och fokusera på det?

Kan man sova dåligt och samtidigt utföra ett arbete och.. vara lyhörd?! Och inte totalmanglas av mental utmattning? Finns det sådana som kan det!?"

Jag har lite frågor jag hoppas ni kan svara på. Egentligen har jag hundratals, men jag har läst igenom vart och ett av inläggen här så det är ganska få jag har:

1. Kreativiteten. Vad händer med den om man käkar medicin?

2. Om man ibland vill "ha" sin maniskhet, kan man då skippa medicinen och punda loss au naturale?

3. Hur blev ert sociala liv efter medicinering? Jag tänker främst på kärlekslivet, men också vanlig vänskap.

4. Efter att ni påbörjat utredning, hur lång tid tar det (ungefär) innan diagnos kan fastställas?

Vid förhandsgranskningen ser jag att textmassan är enorm! Ber om ursäkt för detta. Nåja, jag kommer fortsätta läsa även att ni skippar detta inlägg.