Allt om ADHD!

Du sa även att det försvinner "med åldern" för att man kan välja vilka man umgås med på ett annat sätt. Kan inte hålla med dig där då man måste vara kring idioter oavsett. På affärer, dagis, bibliotek, läkare (OMG), etc.

Enda gången jag slipper folk är när jag stänger in mig hemma och läser alldeles för många böcker.

Mjo du har en poäng. Det ligger väldigt nära varandra. Det är bland annat därför jag är övertygad om att jag borde få den diagnosen. (Adhd-Aspergers dvs.)

eftersom föregående talare ej besatt speciellt mycket kunskaper inom ämnet så tar jag och fyller i luckorna, hurvida det kan "hjälpa" till med sexlivet beror helt på hur din sinnessituation är i övrigt, om du tex redan lider av depression och känner dig osäker i sexuella situationer så är det inte säkert att du får någon "boost" alls, värt att nämna att det folk pratar om tidigare i tråden angående tjack är att det lätt kan gå åt andra hållet också dvs att könsorganet drar ihop sig istället för tvärtom.

blurpy:

Prova ta kontakt med ett PO (Personligt Ombud) i din kommun, helt konstadsfritt, och fristående från myndigheter och vårdgivare, och låt dom hjälpa till så att du åtminstonne kan få påbörja en ADHD utredning.

Nej det är inget sådant, som sagt. Jag har bara problem med att tappa koncentrationen så att jag aldrig blir klar någon gång. hahahaha Catch my drift?

Nja, jag tror knappast att mitt könsorgan drar ihop sig. Hade jag vart kille så kanske...

Jeje, tjejer på communitys, unicorns and all that, lätt att missta sig, sen att du skall känna dig speedad på ritalin är heller inte riktigt meningen, personligen käkar jag 60mg, och har väl aldrig känt mig speedad på det, det de underlättar med är koncenratitionen, mer skärp, klarar av att delta i konversationer med människor även om det som avhandlas inte är intressant, endel av problematiken är ju dock att om man får diagnos sent i livet så är det ofta så att man har massa invanda beteenden som kanske inte är direkt normala, så personligen har jag ex antal år av KBT att se fram emot för att lära mig leva igen med min problematik, fast på rätt sätt denna gången.

Och ger dig samma råd som blurpy om du stöter på problem med vårdgivare el dylikt, ta kontakt med ett PO och låt dom slåss för dig.

Tråd tidigare postad i "Sista utvägen".

Tja.

Jag vet inte hur jag skall börja, ärligt talat. Det har varit ett problem för mig ett bra tag nu, och jag har kommmit till slutsatsen att jag fan inte pallar mer.

Allt som allt:

1. Led av multipla hjärnblödningar under de två första levnadsåren.
2. Har under hela mitt liv lidit av ADHD-relaterade symtom.
3. Efter att jag utsattes för en tjock glasflaska mot bakhuvudet och kollapsade på plats - för två år sedan - blev jag förd till distriktläkarcentralen varpå jag fick skärvorna utdragna, såren omplåstrade och blev hemskickad. Ingen röntgen togs.
4. Anlände till akutpsyk en kort tid därefter, eftersom jag inte kände igen mig själv på en hel del plan, och för att jag inte kunde kontrollera mig själv (koncentrations- och aggressionsmässigt).
5. Fick tid till ett kommunalt projekt för nyvuxna och dess välmående, ett projekt lett av neurologer och psykologer som samarbetar.
6. Under ett års tid pågick jag en utredning och flertalet tester ledd av neurologer. Utförde EKG och EEG - det enda som kunde visa resultat var blodflödesmätning (man åker in i en "tub" efter att man utsatts för radioaktiv injicering för att mäta hjärnflödet, som sagt). Detta visade på en hel del ärrbildningar på höger hjärnhalva.
7. ADHD konstaterades efter neurologtesterna, allt blev sammansatt i en neuropsykiatrisk utredningsmapp som gavs till mig.
8. Har än så länge inte gått på någon ADHD-medicinering, men har blivit tillfrågad (detta för ~två månader sedan). Har dock inte börjat med det än, eftersom jag ville se om jag klarade av betygshöjning på komvux. Komvux har gått käpprätt åt helvete, och jag funderar på att efterfråga ADHD-medicinering (i detta fallet Concerta, som de tagit upp).
9. Det större problemet är min mor. Hon vet allt om både före och efter; hur jag var och hur jag är, hur jag mådde och hur jag mår. Hon arbetar som privatpsykolog, så hon vill alltid överdiskutera saker och ting, och jag låter henne för det mesta, men ibland orkar jag inte, vilket gör henne förbannad och "att jag aldrig pratar med henne om någonting".
10. Jag har veckovis möten med Vuxenhabiliteringen, Arbetsförmedlingen, min psykolog och ibland möten med Försäkringskassan (då de sistnämnda haft min aktivitetsersättningsansökan sedan maj månad). Jag går på diskussionsmöten på Vuxenhabiliteringen än så länge, detta sedan ett halvår tillbaka, på Arbetsförmedlingen sedan ett halvår tillbaka (och med detta inskriven på Jobbgarantin och satt på tredje våningen för AMS-inskrivna med funktionshinder), till min psykolog en gång i veckan för att diskutera viktiga punkter i mitt liv som sätter press på mig, stressen och hur jag skall leva mitt liv på ett bättre sätt, och sist men inte minst Försäkringskassan.
11. Efter överfallet för två år sedan har det visat sig att mitt närminne inte fungerar (om ens knappt), och med det har jag svårt att lägga saker på minnet, samt att jag ofta yttrat mig att jag har "en miljon Autobahns av tankar i huvudet varje sekund av mitt vakna tillstånd". Detta förnekar min mor personligen, då hon säger att jag bara överdriver och att "det är så jävla synd om mig" och att jag inte gör något av mitt liv. Jag har nyligen tagit studenten efter fem år på gymnasienivå, varav de två sista åren var ett rent helvete.
12. Under de två sista åren på gymnasiet (de två förlängningarna, så att säga) genomgick jag hårda ord från lärare och rektorer, trots att jag sade att jag skulle på möte, en utredning eller (trots svart på vitt) att jag blev diagnotiserad med ADHD, att jag borde hålla käft och sköta skolgången genom att gå på alla lektioner och sluta gnälla på att alla ljud- och synintryck kunde bli för mycket för mig.
13. Detta är i regel allt jag kan komma på, men som bonus kan jag tillägga att min mor ständigt förnekar att det svart på vitt - och sagt av neurologer, läkare och psykologer - står dokumenterat, utrett och väl förklarat att jag lider av ADHD. Och att hon aldrig kan förstå att det inte är så enkelt att sova om kvällarna/nätterna då man inte verkar kunna stänga av sin överaktiva hjärna och koppla av, utan sitter uppe till två, tre, fyra, ja, till och med fem, tills man känner sig så trött att man bara däckar. Min mor vägrar att förstå mig, och utgår bara efter sig själv och vad hon tycker, ser, känner och hör. Inte vad jag anser om något, då det är jag som har ADHD, och inte hon. Och hon kan inte acceptera att jag inte alltid orkar (men försöker ändå), eller att jag kan ha ett hetsigt temprament.

Detta var allt för denna stund, om någon har en fråga så besvarar jag gärna. Tack för att ni tar er tid till att läsa. I regel har jag fått nog av min mors förnekande och påtryckningar om att jag mår bra och skall sluta bete mig som en femåring, utan ta mig i kragen och vara en man - trots att jag fortfarande utreder mig själv och de två senaste åren (och överfallet) hos en del personer.

Tack för mig.

Ja så är det, det är kanske vanligare att man inte medicinerar med centralstimulerande medel. Har för mig Gillberg säger det i filmen mitt huvud är en torktumlare, titta på den om du är intresserad av att lära dig mer om adhd. Ger en ganska god bild av en del saker.

Tror att de stora flertalet skulle svara normalare, men är inte helt säker. De jag har hört säger så i varje fall. Men de som kanske tycker något annat håller det för sig själva.

Tror inte att sexlivet blir så mycket annorlunda än livet i det stora hela, dvs man blir lite normalare och får lättare att göra det som är svårt annars.

Det där med koncentrationsproblem är ju ofta nåt som "dom" brukar ta upp..

Speciellt när det gäller skolan eller viktiga uppgifter på jobb osv..

Det händer mig stup i kvarten..

Om jag som ex. sitter och gör något där jag måste vara koncentrerad men som jag tycker är halvtråkigt men även om jag gillar det så blir jag direkt avledd av någon som pratar eller nåt på TV eller egentligen vad som helst som jag tycker är mera intressant..

Menne..är det nåt konstigt egentligen?

Med åldern kommer ett successivt degraderande av dina sinnen verka till din fördel där

Sant, en mer korrekt beskrivning än "försvinner" är minskar mer eller mindre. Jag hade med ålderns hjälp (lägre testosteronhalt), mycket mental träning, självinsikt jobba bort en stor del av min ilska/irritation. Medicineringen tog sedan bort resten och nu anser jag mig "balanserad" på det området; dvs, jag kan skratta lätt även när "långsamma idioter" försvårar min tillvaro

Mvh,

LL

Hej.

Starka mödrar verkar vara frekvent förekommande ibland oss med ADHD, undrar vilka genetiska spöken som kan ligga till grund för det Min ömma moder kan prata så mycket att till och med spökena flyr utifall hon besöker ett gammalt hus.

Förresten, ja du orkar mer..kämpa..kämpa..kämpa! Förstår att din situation är extra jobbig då din mor "vet bättre" än du, att hon dessutom besitter en del kunskap inom psykologi/psykiatri gör nog inte saken lättare för dig. Är hon emot medicinering, är det därför hon "vet" att du inte har ADHD?

Min spontana reaktion, eftersom du verkar vara rejält utredd, är att det kan ju knappast skada att prova medicin. Jag själv är en av dem som blivit enormt hjälp av Concerta, där bland annat just närminnet eller rättare sagt brist på närminne var en av de största problemen.

Stå på dig och håll kontakt med oss andra här på forumet,

LL

Sekretess gäller, ingen information som en arbetsgivare har rätt att få tillgång till.

Mvh,

LL

Om du får diagnosen är jag nästan 100% säker på att du får medicin om du vill. Men om du inte vill måste du inte nyttja den. De som endast har små problem av sin ADHD söker inte hjälpen. Vet en del som "klarar" sig på kaffe, socker och nikotin.

Mvh,

LL