Allt om ADHD!

Jag har läst vartenda ett av dina inlägg Du inger hopp!

Ett hopp är alltid en start Det finns väldigt många som lever enormt konstruktiva och lyckliga liv med ADHD, gäller bara att kolla på rätt förebilder. Tyvärr märks de som inte mår bra mest. Vägen ut handlar i princip om insikt och att förändra sitt liv efter hur man är funtad, och det går utmärkt, att se möjligheterna.

Sök efter dokumentären "ADD and loving it!" och se den, summerar upp allt på ett mycket bra sätt.

Lycka till,

LL

Bara jag som blir trött på människor som frekvent gör intrapersonella påhopp endast för att rättfärdiga sina egna jävla karaktärsdrag med en massa lösdrivande kändisar som bara är känd för att vara känd???!?!
SHUT-THE-FUCK-UP

Har nu sett dokumentären "ADD and loving it". Ja, samt att jag i vanlig ordning ockuperat mig total i detta ämne då jag för bara ett par veckor sedan fick denna aha-upplevelse. Har också kikat igenom tråden efter solskensberättelser. Alltid trevligt. Jag har dock lite frågor och reflektioner jag hoppas nån kan ta sig tid och svara på, eller åtminstone dela med sig av den egna tankegången:

1. I dokumentären ADD and loving it framställs ADHD och ADD som en väldigt "positiv åkomma". "Lär dig hantera den, sen blir du oövervinnlig" ungefär. Jag kan hålla med om att den specialisering ADHD medför, medför ett enormt förråd av kunskaper och förmågor. Men jag skulle vilja påpeka; det finns människor som lider av ADHD. Nu har jag inte ännu diagnosen, men en kvinnlig bekant har den, och hennes ADHD har tillnärmelsevis förstört hennes liv. Hon har plågats av sin ADHD och många gånger funderat på att avsluta tillvaron helt som följd av de negativa effekter ADHD har. En annan kompis till mig med diagnosen kom ur ett narkotikabruk först vid 37 års ålder, då efter att ha fått diagnosen och därmed behandling. Tills dess mestadels fängelsevård, samt tre barn som via det här inte får träffa sin pappa.

Så jag vill nog lyfta ett varningens finger för att ADHD enbart skulle vara "ett litet" handikapp man kan garva över på en fikapaus. Indirekt är det ju faktiskt så att vissa personers liv helt och hållet förstörs. Vem vet vilka självmord och tragiska livsöden som hade kunnat förhindras med Ritalina?

2. Ångest och panikångest, nervositet, extrem stress, depressioner, mind pain, overklighetskänslor och självmordstankar verkar ju faktiskt vara fenomen som kan härledas till ADHD. Inte bara de typiska ADHD-symptomen, utan också dessa, där jag kan relatera till en större del av de.

Personligen sökte jag hjälp för att jag är extremt stresskänslig. Ja, jag gjorde min lilla utläggning här ett par inlägg tidigare som jag beskrivit. Panikångest och skit. Självsvält.

Det skulle givetvis vara en dröm att återfå fokus och bli handlingskraftig; men de "biverkningar" jag nämnde, hur ter sig dessa vid medicinsk och psykiatrisk behandling? Minskar ångest och depressioner? Blir man generellt bara mer klar i huvudet eller de facto en lite mer lycklig människa utan irrationell ångest? Eller blir det så att negativa irrationella ångestattacker kvarstår i samma styrka?

Någon i tråden nämnde "derealisation" och nåt annat, nämligen en känsla av att man försvinner rent mentalt, att ens omvärld kan te sig som främmande eller att ens egen personlighet inte känns igen. I tonåren hade jag dessa bekymmer, som kommer som en direkt följd av höga stressnivåer och panikångest. Kan behandling av ADHD ha positiv inverkan på denna åkommor som dessa?

Ger en lyckad behandling mot ADHD enbart fokus och handlingskraft, och sedan inget mer? Hey, jag skriker efter era berättelser nu folks

3. Den kreativa ådran. Nu kommer jag snacka i lite konsttermer här, så ni får ursäkta mig lite. ADHD-konst skulle jag vilja benämna som expressionism. Abstrakt sådan. Man ska använda sin spontanitet och inget annat, man ska måla och skapa enbart det som faller en in på sekunden. Alla intryck ska registreras på duken. Planera ingenting, inte ett steg framåt.

För mig funkar det skitbra att måla på så vis, men jag har också en väldigt starkt realistisk ådra i mig. Dvs, jag har den kunskapen, men inte tålamodet eller "disciplinen" för att anföra en mer vetenskaplig och logisk ton i konsten. Exempelvis; Skissa > Förfina skissen > Skissa i olja > Arbeta i lager efter lager med hudtoner, skuggor, högdagrar osv. Allting i ett schematiskt upplagt arbete. Som Rembrandt.

Jag kan det här. Men i och med att jag är som jag är så slutar allting oftast i väldigt djup ångest och förtvivlan eftersom jag inte kan följa ett schema alls.

Kan man applicera samma sak här tror ni? Den spontana frågan är alltså i förenklad version; Jag påminner om Jackson Pollock i det arbete jag gör. Kommer Ritalin, Concerta och/eller behandling föra mig närmre Rembrandts måleri?

Nu ska jag återgå till min ADHD. Jag försöker att älska den, men det är fan inte lätt när det står disk för en hel bataljon i köket

Jodå, nog ska de ge mig en utredning alltid. Det är nu klart. Dock är det väntetid på flera år eftersom köerna ökat nåt helvetiskt senaste året.

Det händer tydligen att landstinget köper in utredningsplatser från privatvården runtom i landet, och då kan man ställa diagnos på väldigt kort tid tydligen. Som en intensivkurs typ. Hoppas som fan nu, annars blir det självmedicinering eller nåt. Ritalin lär ju finnas på svarta marknaden så..

Hej. Personligen är jag väl medveten om att det för många inte är ett "litet handikapp" utan att många lider oerhört. Däremot är jag en av dem som led oerhört och har lyckats med att vända "förmågorna" till att bli mina fördelar. Inte sagt att det är lätt, men det handlar om insikt, kunskap, vilja osv osv. Samt det faktum att från min synpunkt är inte jag unik på något sätt utan kan jag kan de flesta göra samma resa, men det krävs ju en guide om man inte lyckats själv. Finns oerhört många levnadsöden att lära sig detta ifrån ifall man vill. Michael Phelps mamma har skrivit en bok om hur de vände Michaels "handikapp" till kraften som gett honom 8 OS-guld i ett och samma OS. Ty Pennington's mamma har också skrivit en bok om hur hon fick TY att prestera och hitta sin väg till där han är idag. Finns många många många fler, bara man söker....


I takt med större självinsikt, högre grad av förståelse för hur och varför man reagerar/agerar i situationer borde det rimligen vara hyfsat säkert att ett bättre välmående och allmänbefinnande infinner sig. Allt annat vore ju märkligt, så har det varit för mig i alla fall och det är ju det enda syftet med självcoaching (väljer medvetet ordet coaching istället för terapi som är negativt värdeladdat). It's all in the mind, man är själv herre över sina tankar och sin verklighet; gäller nog mest att våga inse det och våga börja resan att förändra sitt liv. Kanske i samband med insikten att valet att inte agera ger mer smärta i själen på sikt än att ta itu med smärtan, oron osv.


Att ta bort stressen medför lindring av denna känsla oavsett ADHD eller ej. Se det som naturens sätt att försöka förmå dig att aktivt ta itu med vad det är som får dig att må så dåligt, det undermedvetna försöker få dig att uppmärksamma "något"; en fara du själv inte inser...ännu? Om ditt grundproblem är ADHD och du får medicin som reducerar hindrena associerade med ADHD återstår dina inlärda "beteende-fel", sätt du lärt dig att hantera din verklighet och där du får "lära dig" på nytt ett konstruktivare agerande. Med medicin, som ett exempel, får du inte ångest av det oförutsedda mötet för nu vet du att du kan fokusera; alltså behöver du inte vara "beredd" med en inlärd handlingsplan utan kan bara "vara" i situationen och agera spontant därefter. Alltså lära känna dig själv, vem är du egentligen.


Finns massor av berättelser, långa sådana, och exemplifieringar av detta i mina tidigare inlägg.


Nej, du kommer enligt min egna livserfarenhet bara vara en mycket produktivare Jackson Pollock då 75% av dina tankar inte längre upptas av av oro, ångest, förberedelser, vånda inför morgondagen eller ångest för gårdagen. Du kommer få uppleva glädjen av att befinna dig i nuet fysiskt, psykiskt som känslomässigt. Om ADHD är ditt problem så kommer du få uppleva en fantastisk eufori av att bara existera, att få kreera så jag håller tummarna att du också hittar "hit"; så känner du igen dig agera. Det tog en massa år att leva i NT-världen för att "skapa dig" så var beredd på att det kan ta tid att återskapa "dig" i den icke-neurotypiska där du egentligen befinner dig, där du "egentligen" borde fått utvecklas. Haka inte upp dig på det förflutna, se framåt och sök lösningen; bygg ditt liv som de pratar om i dokumentären "ADD and loving it!


I hear you, go with the flow not against it

Mvh,

LL

Ja, jag menar minst eller hur...lixom!!!



..*ler stort*...

sorry

Tja, jag känner igen mig i Er beskrivning detta får mig att känna mig lite deprimerad. Liksom att man är så bunden i sin ADHD så att man har egenskaper av detta som kan generaliseras med andra med samma diagnos. ADHD är ett skit och inget annat. Ett neurologiskt handikapp som förstör människors liv.

Ni snackar om att kunna dra nytt av detta handikappet är det verkligen möjligt. För att kunna använda sin potential så gäller det att inte tänka för mycket när man gör aktiviteter. Ni pratade om att måla; och det kan jag känna igen. att fixa en struktur är ett helvete för en adhd individ har jag inte rätt?



Så sant! amen till det!

Ja, i skrivande dåtid upplevde jag det som att ADHD är ett "besvärande symptom". Det är inte direkt så att jag vill ha ett kvitto på att alla former av ADHD fuckar upp alla liv oavsett - men nånstans fick jag känslan av att smärre svårigheter att koncentrera sig inte riktigt är problemens epicentrum.

För många år sedan gick jag hos rådgivning eftersom jag var övertygad om att mitt problem heter vuxenbarn. Alltså, mina föräldrar är alkoholister - och därför är jag som jag är. Men inte heller där lyckades jag komma till insikt så att säga.

När vi ändå pratar om alkoholister kan jag bli lite avundsjuk på det faktum att faktiskt veta vad som är ens bekymmer. Jag påstår inte att det inte är ett stort problem, men insikten att ha följande slutsats framför sig kan göra mig direkt avundsjuk: "Mina bekymmer bottnar i min alkoholism. Alltså bör mitt mål vara att komma till en punkt där jag inte längre tar till flaskan."

Ja, vad ifråga är min nykterhet, och vad är mitt missbruk, när jag i princip bara snusar? Att vara beredd, att göra allt i sin makt för att komma underfund med att gå den vägen som krävs, utan att ens veta i vilken riktning.


Det är ett sjuhelsikes drömscenario du beskriver. Tänk att bara veta om att man kan bibehålla kontrollen även vid en viss mängd påfrestning. Det låter faktiskt helt otroligt.


Wow. Jag upplever det som att även rogivande göromål mer eller mindre alltid bakas in ett paket av oro.

Exempelvis älskar jag att fiska, vilket jag spenderade en stor del av barndomen med. I tonåren beslöt jag då för att göra det hela lite mer seriöst tack vare detta lugn och denna passion, så jag införskaffade elmotor, bättre utrustning, diverse tidningsprenumerationer och började schemalägga var fisken befann sig vid napp. Kort sagt så tog jag en för mig nödvändig avkoppling, och gjorde vetenskap av den.

Inte nog med att jag i princip aldrig fiskar längre, när jag väl gör det så finns där inget lugn alls. Bara stress:

"Ok. Imorgon ska jag fiska, äntligen! Elmotorn ska laddas, och då måste jag göra si och så.. Sen, hur var det nu med årstiden och fiskeståndet? Och sen det och det.. och det hade jag inte heller tänkt på. Aj fan, det hade jag missat. Oj, nu blir det mycket, kanske ska skriva ner allt. Var är pennan?! Var är senaste numret av Fiskejournalen?! Och herregud, min flytväst är ju hos en kompis! Då måste jag hämta den och då måste jag ha hundvakt. Hmm, får be syrran, eller så kan jag be henne köra. Körkort har jag inget, den biten måste jag också ta itu med. Det får bli när jag skaffat en bra inkomst och då måste jag ner till Arbetsförmedlingen och där väntar arbetsintervjuer. Aj fan, nu är det mycket..

Fiska var det! Lugn och ro! Kom igen nu.. Jag skiter i det!"

Lägg sedan till lite turbo på allt + väldigt mycket extremare scenario än så här. Samma är det med måleriet som tyvärr på senare år ingått i exakt samma karusell. Inte bara konstnärskarriären som stort, utan också vardera aspekt av själva arbetet.

Vad man än gör, till och med när sökandet efter inre lugn och välmående omvandlas till motsatsen så fort man inser dess lugnande och terapeutiska värde; "om fiske ger mig ro, fiska mer!" Det är en logik jag aldrig kunnat ta till mig.

Nåväl, jag har stort hopp inför framtiden, faktiskt. Tack för ditt svar förresten LagomLagom

Jag skulle aldrig för livet vilja vara utan min ADHD då den ger mig extra kraft både psykiskt och fysiskt. Min arbetskapacitet är långt över normalt, behöver knappt anstränga mig för att få fördelarna av att vara en "doer" jämfört med "Svensson". Förstår lättare, konsumerar större informationsflöden, orkar mer, vill mer, stark vilja; nej du, för mig är det en ren "blessing". Men som sagt man måste förstå och ändra livet enligt sina förutsättningar, inte det "normativa" samhället vi växer upp i. Rekommenderar dokumentären "ADD and loving it!"


Ger dig två exempel, Michael Phelps och Ty Pennington. Läs om dem och lista ut om de skulle vilja vara utan sin ADHD. Antingen lägger man sin energi på möjligheterna eller så lägger man sin energi på svårigheterna; valet är individens och det är tydlig att du fortfarande är kvar i svårigheternas värld. Hoppas du hittar ut It's all in your mind.[/quote]

Mvh,

LL

Hej.

Härligt! Ont om tid kommer svara utförligare en annan dag

Angående din fiskehistoria, av någon anledning började jag tänka på denne man som är en legend: http://www.youtube.com/watch?v=1zvxrzIWX_Y



Mvh,

LL

"ADD and loving it!" gav mig ångest. Dock det motiverade mig att kontakta en psykolog för medicinering; har dragit mig väldigt länge för det!