Allt om ADHD!

Är det bara jag eller har någon annan problem med detta också ? Typ när den där störda typen i bussen/vagnen som blockerar utgången o man kommer inte ut o får vänta på att denna ska flytta sen går man runt o grubblar för sig själv i 30 minuters tid

Tacksam för svar

Känner precis samma sak!

Hej!
Jag känner igen mig i alla dina punkter! Jag fick min diagnos ADD för ca 1½ månad sen, så jag fick den ganska sent då jag snart är 27.
Min utredning tog 2 månader och det var inte så värst lång väntetid (2-3 månader MAX), men min läkare skickade remiss till Vuxenpsyk, tror det går fortare om man får remiss.

Mitt första besök kostade 350kr men då fick jag träffa en läkare inom psyk för att prata å så om varför jag tror att jag har adhd/add. Sen bestämde hon ifall hon tyckte att jag skulle bli utredd, vilket hon tyckte. Då fick jag träffa en psykolog och det kostade 100:- per gång, och behövde väl gå 3-4 ggr bara.

Jag blev utredd på Prima Vuxenpsyk i Danderyd (precis vid sjukhuset) och dom tyckte jag var jättebra, snälla, förstående och inte nedtryckande eller dömande som min förra psykolog var! men men ^^ här är en länk dit. http://primapsykiatri.se/Vuxen/Neuropsykiatriska%20teamet.html

Lycka till

Är du min spegelbild?`Att läsa det där var exakt som att kika in i en spegel nämligen.

Som tur är så har jag börjat med Concerta (18mg... vill inte ha mer) och oj jävlar vilken extrem skillnad jag upplever. Det är som ett nytt liv jag har fått... känner knappt igen mig själv längre... äntligen har mitt inre "fängelse" öppnats och jag kan få komma ut i friheten från mig själv... ett enormt stort lugn inombords... en stor inre frid... nästan som en religiös upplevelse...

Och nej, jag är ingen rus-människa...

Och här jag gått omkring i 41 år och inte sett skogen för alla träden (varit så van vid mig själv att jag inte har förstått hur det _känns_ att ha haft dessa inre störsignaler, jämför med hur en dåligt inställd radio låter)

Jag skulle tro att det är så att det möjligtvis är just ADD (attention deficit disorder UTAN hyperaktivitet), som nog faktiskt i kontext med undantag av vissa delar som inte öht stämmer in på mig kan beskriva väldigt väl hur jag känner och fungerar och inte fungerar.

Jag gjorde ett test och blev väldigt förvånad över resultatet som utgav det absolut starkaste resultatet avseende överhängande belägg för vuxen ADD utan hyperaktivitet.

-En tendens att kontinuerligt alltid skjuta upp saker vilket oavsett situation tid och rum alltid är ett säkert inslag för mig, exempel:

Kommer alltid till gymet exakt 40min innan stängningsdags (på dagar det stänger tidigare kan jag inte träna)

Har jag en räkning placerar jag den i metikulös ordning på sin rätta plats på mitt skrivbord och ser tydligt förfallodatum på fakturan men väntar ändå till 5 dagar efter förfallodatum innan jag betalar eftersom jag vet att detta fungerar utan efterföljder.

Bestämmer jag en tid så är jag alltid minst 2-3 timmar sen oavhängigt hur lång tid framåt i tiden detta är.

Jag skjuter alltid upp saker till slutet av den givna dagen, exempelvis som i exemplet med träning så blir det oavsett alltid exakt 40minuter innan gymet stänger som jag infinner mig på plats innan föregått av en oerhört snabb promenad som därav fått göras i träningskläder från start.

Tenderar att skjuta upp att exempelvis klippa mig i månader, köper kläder gör jag inte förrän de jag har faller isär eller på något annat sätt har förbrukats exempelvis genom att jag dragit sönder desamma vid påklädsel då jag är rätt stor.

Sedan så kommer vi till det allra mest påtagligt interfererande för min vardag vilket är oförmågan att påbörja saker, exempel:

Är jag inte intresserad av någonting kan jag absolut inte förmå mig att med all ansträngning i världen utföra detsamma, det känns som att jag blir för en instans fast i ett evigt vakum där jag är helt låst inför det jag försöker företa mig, då menar jag alltså komplett totalt låst och absolut oförmögen att påbörja det. Det jag känner i dessa situationer kan som tidigare nämnt utvecklat beskrivas som ett absolut stopp ett oöverkomligt stopp inför att företa mig någonting.

Annat som ska nämnas är att jag alltid har ogillat situationer där enligt mig människor blir begeistrade i konstlade känsloutspel såsom att bli emotionell vid filmtittade är ett fenomen som jag innerligt känner avsky och förakt emot, känner ett fysiskt obehag av att närvaro i ens samma rum som där något liknande sker. Allt religionsliknande godtyckligt dravel (menat med religion såsom den varande allmäna doktrinen i olika ämnen alltså allt som med en religiös övertygelse av pk-troende ska framföras får mig att känna fysiskt obehag), men även tillräknat vanliga godtyckliga uttryck som någon slänger sig med som ska beskriva t.ex någons tillkortakommanden i ett tröstande syfte såsom t.ex "alla är bra på någonting" etc, kan ibland få mig att känna starkt obehag beroende på given situation.
Däremot har jag en hög emotionell intelligens så jag är raka motsatsen mot aspergerdrabbade personer i förmåga att analysera och känna känslor och subtila signaler, jag har helt enkelt ett avvikande socialt förhållningssätt inga tolkningssvårigheter utan det är snarare i den aspekten tvärtom.

Det som också passar in är mina brinnande intressen för olika "specialområden" vilka jag dock har haft med mig väldigt länge vilka är träning, samt läkemedel och kroppens olika funktioner och ja det kan väl bäst beskrivas med farmakologi i den aspekten att jag vill dopa mig på alla sätt som är möjliga för att bli en "supermänniska" både intellektuellt och fysiskt, båda dessa intressen har jag haft sen åtminstonde 10-årsåldern.

Sammanfattningsvis så har jag alltså väldigt stora bekymmer med att jag skjuter upp bestämda tider samt viktiga saker som jag helt enkelt inte prioriterar tillräckligt högt för att det ska anses värt att lägga min självbedömda otroligt värdefulla tid på dessa. Det är även absolut som så att jag känner ett fysiskt hinder gällandes att företa mig ointressanta saker, ett totalt inneboende stopp vilket är väldigt karaktäristiskt för ADD.

Trodde jag kände mig själv men du kände mig bättre tydligen, tack för att du hjälpte mig att förstå mina brister och se dom på svart och vitt. Går själv ADHD undersökning just nu, det här var superbra för mig.

Står någon ivägen när jag skall ut så flyttar jag på personen ifråga och vill denna inte använder jag hot och våld. Sen går jag och grubblar på varför jag inte misshandlade personen sönder och samman. Sen går ilskan ner efter ett tag.

Glöm inte att berätta att du tar steroider. Om nu du tar allt det som står där nere under dina inlägg. Steroider har en förmåga att ändra en person helt och hållet.

Det är många kroppsbyggare som är intresserade av amfetamin preparaten man får efter en adhd diagnos.

Hej.

Jag är man.

I åldern 15-20 blev jag varannan gång tokförbannad och gjorde som du och varannan gång blev jag full av skratt och flyttade personen med en kram och ett leende; alltid ytterlighetsvarianter och sällan "normalsättet" genom att be personen flytta på sig så jag kan komma förbi och gå av. Dessa personer är bara så uppe i sin fantasivärld att de totalt missar omgivningen om man inte påkallar deras uppmärksamhet.

I åldern 20-25 samma som ovan.

I åldern 25-30 som ovan fast oftare kramvarianten (genom vänlig finess)

I åldern 30-35 nästan uteslutande kramvarianten.

I åldern 35-40+ uteslutande kramvarianten med inslag av varierande allmän "smågalen" karaktär för min egen nöjes skull, upprepning är lika med uttråkning.

Katten och Roxic är kvinnor/tjejer misstänker jag. Är jag den enda som ser en tendens i att tjejer med Adhd till 90% blir överkänsliga (östrogen) och killar med Adhd blir överilska (testosteron)?

Mvh,

LL

Hej.

Adhd här och tränat snart 30år på gym, är "Athletic fitness typen", kroppsbyggare för mig är bodybuilders. Med kläder på så "ser" jag inte så muskulös/stor ut då jag alltid har haft lågt underhudsfett och jag har fått uppleva mycket mindre "stigma" rörande alla fördomar kring kroppsbyggning men jag känner stor igenkänning med "byggarpersonligheterna".

Mina 30år på gym har inte gett mig någon utpräglad erfarenhet av att steroider förändrar en person utan valet att satsa helhjärtat på kroppsbyggningen som livsstil är anledningen, men det är "lättast" att ge steroiderna skulden för personlighetsutvecklingen. Är det verkligen så svårt att "se" personen, se hur personen assimilerar sin omgivning som en naturlig del av att man helhjärtat hänger sig åt kroppsbyggningen som livsstil. Precis samma sak händer med alla människor som i åldern 18-25 beslutar sig för att hänge sig åt någonting, oavsett "livsstilsval": golf, kroglivet, affärslivet, vagabondlivet osv. De förändrar sig för att de vill och släpper fram sitt innersta jag.

Många kroppsbyggare använder träning som substitut för adhd medicin, när de får sin medicin hittar de en inre ro som tripplar utkomsten av vad de vill med sitt livsval och energin de lägger på sin träning då stormen i huvudet lugnar sig INTE bara 2tim efter endorfinkicken ifrån träningen utan hela dygnet.

Jag jag tar adhd-medicin sedan länge och även "age-hormone-therapy" båda under läkares översyn och det är inte "läkaren" runt hörnet Jag har vågat öppna mitt inre för läkarna och de har hjälpt/trott på mig; sensomoral, släpp jantelagstänket som utgår ifrån att alla är illasinnade och försöker vara bättre enbart av skälet att sätta sig på din självkänsla. Människor vill väl med sina råd till andra även jag, men det beror på hur ärlig du vågar vara mot dig själv om mitt råd tolkas som välvilja eller illvilja.

Mvh,

LL

Överkänslig? Jag är tvärtom inte speciellt känslosam.

Jag är också tjej med ADHD, och jag måste tillhöra de där
10 procenten som inte blir överkänsliga.
Tack gode gud.