Allt om ADHD!

Jag har en liten aning av uppmärksamhetsstörning, men det är ingen börda. Vad som skapar problem för min framtid är min koncentration. Jag har också ett relativt ovanligt syndrom som gör att mina dagdrömmar kan bli lite djupare än vad som är normalt.

Jag lider inte av hyperaktivitet, utan är ganska balanserad på den fronten. Jag har inte riktigt förstått vidden av impulsivitetsproblemen med ADHD, men jag tror inte jag är särskilt impulsiv.



Hoppas verkligen inte att min hälsa mentalt och fysiskt fallerar helt tillslut. Just nu så känns det dock inte som jag verkligen utkämpar en riktig kamp. Har svårt att motivera mig från gång till gång. Vet att det är bra att sätta upp kortsiktiga mål, men det går inte så bra för mig.

Jag har noterat att du bor hemma och studerar. Du lever under relativt ordnade former. Dina problem kommer att bli tydligare när du måste ta ansvar själv. Du kommer att klara av enklare arbeten där lite organisation krävs, men sådanna jobb kommer göra dig utråkad. Svårare arbeten som kräver organisation kommer du få problem med.

Kontakta sjukvården och gör en utredning. Har du gjort det har du friheten att välja medicinering om/när du vill. Utan utredning kommer du nekas medicin.

Bara att hoppas att medicineringen fungerar. Är ofta frustrerande att sitta med t.ex. mattematik och märka att det är fokus och inte kunskap som fattas.

Svarade inte på detta förut. Allt du beskriver är olika uttryck av samma problematik, uppmärksamhetsproblem. Att dagdrömma är att tappa koncentrationen genom att börja tänka på annat. Det brukar vara extra tydligt när man ska försöka somna, det går inte eftersom hjärnan har svårt att koppla av. Man somnar efter flera timmar av ren utmattning.

Personer med ADHD utan hyperaktivitet brukar aldrig ge upp. Dom försöker och försöker tills uppgiften är slutförd (gäller inte alla). Personer med hyperaktivitet blir snabbt uttråkade och ger upp tidigare, med resultatet att dom får dåliga betyg i skolan men riskerar istället inte att slita ut sig.

Oavsett så har jag problem att motivera mig till att göra rätt saker och att kunna koncentrera mig tillräckligt när jag gör dessa för att uppnå målet.

Antar att det är denna medicinen som skulle hjälpa mig bäst http://sv.wikipedia.org/wiki/Atomoxetin

Du har inte funderat på att vara ärlig???

Strattera är inte centralstimulerande. Av dom intryck jag har fått från personer som har testat Strattera så är effekten högst begränsad.

Situationen är inte så enkel i min familj, men det är inte viktigt i detta fallet.


Något du rekommenderar?

Har verkligen uppskattat de detaljerade beskrivningarna här. Det har varit aha-upplevelse efter aha-upplevelse. Flera saker som jag trott vara mina personliga egenheter har andra också. Så, jag tänkte skriva min historia också.

Var väldigt begåvad som barn, och blev uppflyttad en klass i lågstadiet. De två år jag gick i lågstadiet satt jag oftast och ritade eller skrev historier. Vad jag hade lust med. Det enda som inte gick bra var när man skulle jobba tillsammans med någon. Jag tyckte folk var långsamma och blev frustrerad.
I mellanstadiet hade jag det fortfarande väldigt lätt. I femman började jag känna mig uttråkad, och började skolka. Var borta rätt mycket i sexan också, men eftersom jag aldrig hade svårt med det vi skulle kunna var det ingen som direkt sa att det var ett problem.
Kvartssamtalen bestod av att läraren sa "du kan ju så mycket men du måste vara mer noggrann, du får inte slarva så mycket".
Skolket fortsatte i högstadiet, och i nian hade jag ca 30 procents frånvaro. När jag gick på lektioner gjorde jag klart uppgiften på fem minuter och satt sen och pratade med folk. När läraren pratade kladdade jag eller spelade luffarschack med bänkgrannen.
Fick VG och MVG i alla ämnen, och det var jag nöjd med. Var sjukt uttråkad och hatade skola. Jag gjorde inte arbeten som var "tråkiga", men eftersom jag ändå hade relativt bra betyg så var det ingen som gjorde något åt vare sig skolket eller att jag inte gjorde färdigt massa uppgifter.

I gymnasiet hoppade jag över första året och tentade av alla de kurserna. De två åren jag gick fick jag hela tiden varningar om att de skulle dra in CSN eftersom jag hade så hög frånvaro. Här började jag känna av att något var fel, eftersom jag faktiskt ibland ville ta tag i någon uppgift och göra den, men aldrig orkade. Aldrig hade lust. Och om jag började tröttnade jag så himla fort och slutade. Jag tolkade det som skoltrötthet och tänkte inte så mycket på det.

Sedan mellanstadiet har jag haft någon slags rastlöshet inom mig. En känsla av att jag vill göra något, men jag vet inte vad. I mellanstadiet och högstadiet så satte jag upp egna mål för mig, tillexempel spela piano en timma om dagen, eller skriva en historia x antal sidor per dag. Gå ut och springa eller cykla, eller läsa massa böcker som jag var intresserad av att läsa.
Vad jag än gjorde så kändes det inte som att det var "rätt". Det var något som var fel och jag testade hela tiden att försöka hitta på vad som skulle kunna göra att det kändes bra.

Måla en tavla? Trevligt men fortfarande orolig.
Gå ute i skogen med hunden? Bästa tiderna, kände mig lugn, men kan inte promenera 24 timmar om dygnet.
Träffa kompisar? Oftast rätt så tråkigt. Bodde i ett litet samhälle och urvalet av personligheter var inte jättestort, jag kände inte att jag stod nära någon av dem.

I mellanstadiet kommer jag också ihåg att det tog lång tid för mig att somna. Då tyckte jag inte det gjorde något, för jag låg och hittade på berättelser och levde mig in i dem tills jag somnade. I högstadiet däremot så blev det värre, och jag orkade aldrig upp på morgnarna. Missade alltid skolbussen, missade ofta den andra skolbussen också, och mycket av skolket berodde helt enkelt på att jag inte kunde ta mig in till skolan (den låg två mil från där vi bodde).

Förstod aldrig riktigt det där med att hålla på med en sport, typ, att man skulle gå varje träning om man var med i ett lag. Helt sjukt nu när jag tänker tillbaka på det, för det är ju klart att man ska det om man har signat upp sig på en grej, men jag fattade verkligen inte det då. Och mina föräldrar hade noll koll och sa inte till mig att jag skulle på fotboll/handboll/basket eller vad det nu var jag gick i för stunden.
Jag missade ständigt information och levde uppe bland molnen. Inte bara skolan med tex utflyktsdagar, idrottsdagar då man skulle ha med sig någon speciell pryl/kläder som jag aldrig hade med mig för jag hade glömt. Även tex i fotbollen då vi helt plötsligt åkte iväg någonstans och hade en match, och jag visste ingenting, utan bara hängde på.

Efter gymnasiet flyttade jag runt i flera olika länder, festade, upplevde äventyr. Vad jag än gjorde kändes det "fel". Jag testade massa olika saker för att få det att sluta kännas så, sluta kännas så oroligt, rastlöst.
Jag testade att jobba, jag testade att inte jobba och bara ha kul, jag testade att resa, jag testade att vara på en plats. Jag bodde i olika länder och i olika städer. Umgicks med olika människor.
Jag testade att äta bättre än jag gjorde, att sluta dricka läsk och äta godis, att dricka en läsk varje dag (istället för kaffe), jag testade att skita i maten och bara äta när jag hade lust och vad jag hade lust med.

Men jag kunde aldrig riktigt slappna av. Det är lite som att något petar på en hela tiden, och man kan inte få det att sluta.

Samtidigt hade jag svårt att behålla jobb. Jag blev avskedad massa gånger, ofta visste jag varför (för att jag "var sjuk" för mycket, eller latade mig), men även en del gånger då jag tyckte att jag gjort bra ifrån mig och inte förstod varför. De gånger jag inte själv fick sparken slutade jag själv inom några veckor, för jobbet tråkade ut mig så mycket och jag fick panik av att behöva vara kvar.

Jag hade inte så stora utgifter då så hade lyxen att kunna göra på det här sättet, men det var också flera gånger som jag verkligen satt i skiten ekonomiskt och inte hade pengar till mat.

Tillbaka till Sverige. Jag gör högskoleprovet, får 2.0 andra försöket och ska plugga upp en del komvuxkurser så jag får behörighet till en utbildning jag vill gå på.
Det tog mig 5 år att göra klart kurserna. Aktiv pluggtid under de fem åren? Tja, 10 veckor, ungefär. Gjorde ett ryck den sista terminen och kom igång med kurserna, och lyckades få klart dem. Känslan efteråt var "varför i helvete gjorde jag inte det här från början, när det gick så snabbt".

Under de fem åren hade jag hunnit vara sjukskriven i två år, för "utmattningsdepression". Jag hade alltså tappat motivationen till i stort sett allt. Kunde aldrig komma igång med pluggandet, och om jag väl tvingade mig att sätta mig så kunde jag inte sitta kvar mer än 10-15 minuter, om det var något tråkigt.
Var det något roligt kunde jag fortfarande inte sitta längre, helt sjukt. Jag kunde vara intresserad av något, men så fort det blev minsta lilla jobbigt så orkade jag inte. Fick ont i huvudet och kände den där "jag-måste-härifrån"känslan jag fått på alla jobb jag slutat.

Sökte hjälp, och blev som sagt sjukskriven och fick samtalsterapi. Fick höra att jag var deprimerad pga min barndom (en förälder som var alkoholist och det blev lite kaos från att jag var 9 år och uppåt), och att jag eftersom jag varit så begåvad aldrig behövt lära mig studieteknik, och att det var därför jag inte kunde plugga.
Jaja, jag slukade böcker om studieteknik, gick i KBT för det tillochmed. Hjälpte inte ett piss.
Mitt problem var inte att veta hur man gör, det hade jag stenkoll på. Jag bara gjorde det inte om jag inte hade lust. Och det hade jag aldrig. Och när jag fick lust så försvann den inom några minuter.

Dags för självförtroendet att dö helt. Jag kände mig så laaaaat. Lat lat lat och som en idiot som visste vad jag behövde göra, men som ändå aldrig tog tag i det. Ostädat hemma, obetalda räkningar (hade pengar, ogillar bara att betala räkningar), ständiga böter på försenade biblioteksböcker, glömde tider till läkare och andra viktiga möten. Kom sent när jag väl kom ihåg tiderna. Inte för att jag inte vet hur lång tid det tar att ta sig mellan x och y, utan...tja...varför egentligen?

Jaja, iaf, så jag är färdig med komvuxkurserna och är väl 25 år, sisådär. Jag börjar äntligen på utbildningen och det är jättekul grejer vi lär oss. Sååå intressanta och jag är så glad över att jag valde utbildningen, den känns så rätt. Har alltid haft svårt att se mig själv arbeta, men i det här yrket kan jag inte bara se mig själv stå ut i 35 år, utan även ha roligt.

Fast att klara tentor går ju åt helvete. Går om en termin. Blir avstängd från att fortsätta tills jag gjort mina tentor. Varje gång jag ska ansöka från CSN så måste jag specialansöka och skriva utförliga brev om varför jag inte bara kan ta mina poäng som andra normala människor.
Försöker klocka in mig på att plugga mellan 9-16 varje dag, ha rutiner, sköta det som ett riktigt jobb.

HAHAHAHA.
Går jag på en föreläsning får jag ont-i-huvudet-panik-i-kroppen, mindpain som någon kallar det tidigare. Det är ont i huvudet, fast inte huvudvärk. Det är ett fysiskt ont men jag skulle inte kunna peka på VAR det sitter. Det är inte ångest för det känns psykiskt. Speciell känsla.

Läser lite om ADD och känner igen mig som fan. Tänker att jag har ju känt igen mig i allt mellan himmel och jord, och har tillräcklig självinsikt för att veta om att jag är en riktig hypokondriker. Läser lite mer, känner igen mig mer...
Tiden går, jag failar och failar. Söker hjälp igen och ber om en ADHD-utredning. Läser ännu mer och skrattar/gråter åt hur likt mitt beteende är massa andra som har fått diagnosen.

Så, efter en jävla massa tjat och en egen remiss, efter ca 8 månaders väntetid kommer jag in i specialpsykiatrin. Blir direkt avfärdad med att jag inte har ADHD "för det är en hjärnskada, du är inte hjärnskadad. Du är deprimerad och har en speciell personlighet". Men jag får träffa en arbetsterapeut regelbundet eftersom jag har så stora problem, får träffa en läkare (en gång på 6 månader), får träffa en psykolog.
Jag kräver hela tiden en utredning, eftersom jag vet att samtalsterapi inte ger mig särskilt mycket. Har haft det av och till sen jag var tonåring.

(oj jädrar vad långt det blev...)

När jag fick träffa min läkare (i juni), skrev hon ut edronax till mig. Det var sjukt hur bra den funkade i början. Jag kunde sitta och plugga så som jag alltid hoppats, sådär 6-7 timmar per dag, fem dar i veckan. I stort sett som en vanlig arbetstid.
Efter några månader så funkade det inte längre. Satte jag mig med böckerna och försökte köra fick jag tvinga mig att sitta kvar den första timmen, och den andra timmen börjar jag fundera på självmord eftersom livet inte är värt att leva om det bara ska vara den här tortyren hela tiden.

Visst ja, kanske ska nämna tröttheten. Den här otroliga tröttheten. Blir trött av att prata med folk, blir trött av att tvinga mig att läsa. Tvingar jag mig plugga tre timmar innan jag fick edronaxen så var jag utslagen för resten av dagen. Var så trött efter att jag bara kunde ligga och leka apatiskt flyktingbarn framför datorn.
Gå ut och festa med kompisar? Jovisst, kanske en gång i månaden, om ens det, men då ligger jag helt slut i flera dagar efteråt.

Okej, nu hoppar jag lite här. Men ja, edronaxen funkade jättebra först, men inte så bra efter några månader. Fick dessutom sjukt hög puls och svettades konstant. Pinsamt mycket, stora fläckar på kläderna jämt. Men så länge det funkade sket jag i det.

Fick efter ännu mer tjat och efter att jag krävt att få byta läkare (ville ju ha utredningen, eller att de skulle övertyga mig om att jag inte har ADHD med något vettigare argument än "nä det är en hjärnskada"), träffa min läkare idag.
Hon säger fortfarande att det är en hjärnskada, att är man så begåvad som jag är så har man inte ADHD, att hon har ett uppdrag att hushålla med resurserna och hon kan inte ge mig en utredning bara för att, när det inte finns några tecken på att jag har det. Dessutom så säger hon att det är tungt att få en ADHD diagnos, och att det inte ska vara något jag vill.
Jag säger ingenting om det där med hjärnskada (har läst forskningen som finns och tycker det är töntigt att hon säger något sånt när man knappt fått konsensus om att det är biologiskt påvisbart) utan berättar att jag känner igen mig i andras beteenden, att de har blivit hjälpta av en diagnos och behandlingen den fört med sig, och att jag också vill ha den behandlingen.

Så, hon pratar lite om vilka kontraindikationer och biverkningar metylfenidat har och skriver ut ritalin till mig. Min arbetsterapeut ska jobba vidare med mitt beteende och försöka få in lite nya vanor och sånt. Fair enough, jag får behandling som en ADHD, och hon sätter inte en diagnos på mig. Jag kan respektera en läkare som inte vill slänga sig med diagnoser hit och dit utan vill behandla problem efter personlighet, så länge den behandlingen jag får fungerar för mig.

Ja, så om ni orkat så här långt. Ska börja ta ritalina imorgon. Skriver lite mer om hur det går för mig. Tack för alla era berättelser, de har hjälpt mig väldigt mycket.

Tack för en välskriven berättelse!
Det är mycket jag känner igen, trots att våra liv nog varit väldigt väldigt olika.
Det där med den totala oförmågan att upprätthålla nånsorts mental kontinuitet över längre tid, vare sig det gäller jobb, studier eller lagsport, är väldigt bekant. Det är som om det kognitivt liksom inte skulle existerar - man får intellektuellt konstruera den kontinuiteten på nytt och på nytt. Vilket är tröttsamt och får en att känna sig "dum".

Har du funderat något över diagnoserna/symptomklustren Bipolär Depression och Asperger's syndrom?
ADD, utan hyperaktivitet alltså kan också vara värt att tänka på.

Sällsynt smart läkare den där sista - min psykiater har varit inne i samma banor en del, men vågade/kunde inte skriva ut metylfenidat utan medhåll av neuropsykiater (här i Finland är vi om möjligt ännu mer hysteriska vis-a-vis stimulanter, "dödsknark" direkt).
Men redan för länge sedan (fick mitt "dödsknark" först nu i vår) var vi ganska överens om att olika koncept hämtade från främst det autistiska spektret verkar fungera för mig (sensoriska stimuli mer tröttande, förändringar ansträngande, on/off -tendens (speciellt när det gäller för mig knepiga saker som det sociala och riktigt vardagliga "rutiner"), detalj-fokusering, etc).

Efter lång utredning så fick jag då inte bara "dödsknarket" utan också en (slask) npf-diagnos, ADD "med autistiska drag". Hade blivit "lovad" en autism-spektrum dg under utredningens gångs, så jag var litet sur först. Men antagligen blev det ADD för att metylfenidatbehandlingen är lättare att motivera då. Vem vet - förändrar inte vem jag är och hur jag fungerar.

Lycka till med Ritalinet. För mig har det varit helt revolutionerande. Med metylfenidat är det plötsligt _möjligt_ att göra tråkiga eller motbjudande saker - jag har ett äkta val. Inte som tidigare; om jag tvingade mig till sånt som bara inte funkade just då så blev resultatet i bästa fall extrem trötthet, medstämdhet och allmänt sänkt funktionsförmåga, i värsta fall rejäl depression.
Men medicinen gör verkligen inte allt för en! Man måste själv puffa sig över tröskeln - det är jättelätt att fortsätta att bara slöläsa Flashback eller wikipedia i timmar också efter att man tagit medicinen
(Och man måste komma ihåg att _ta_ den... Något jag har vissa problem med.)

Har kollat upp alla olika störningar som finns, och ADHD-pi/ADD är verkligen huvudet på spiken, handen i handsken, etc. Aspergers försökte jag kolla upp ordentligt, alltså inte bara diagnoskriterierna utan hur kvinnor som har asperger säger att de tänker och beter sig. Även om jag anses udda så är det inte alls på samma sätt som aspies. Jag är jättebra på att tolka hur andra känner och tänker, vet nästan jämt när någon ljuger eller undanhåller något tex. Mitt problem är inte att förstå hur andra känner, det är mer att jag skiter i det

Inte för att jag vill vara okänslig, men ofta registrerar jag att någon känner på ett visst sätt, men jag hinner liksom inte processa vad det kan ha för konsekvenser innan situationen är över. Jag är så upptagen med att jaga kickar och driva på händelseförloppen att det är först efteråt som jag slås av "aha, hon kände sig övergiven och fick tråkigt när jag gick på efterfest med några främlingar och lämnade henne ensam på klubben"

Och oohh vad jag känner igen det där att bli heldeppig av att tvinga sig till grejer. Jag förstår inte varför jag inte kan ta det med större ro? Tillexempel en föreläsning, den varar i 45 minuter, det är ju ingen tid alls. Likväl om jag går på en så kan jag känna att hela mitt liv är meningslöst och nästan börja gråta av panik över att jag behöver sitta där så lång tid. Reaktionen är så ofta inte alls proportionerlig till stimulit.