Allt om ADHD!

Har själv tänkt lite åt det hållet.

Fick nästan aldrig någon uppmärksamhet eller feedback under hela min uppväxt, vare sig hemma eller i skolan.
Under skolgången hade inga av lärarna något problem med att jag satt och dagdrömde vid skolbänken.
Och hemma hade päronen inget problem med att jag satt vid datorn hela tiden.

Så jag blev nästan alltid lämnad orörd för mig själv.

Självklart hade jag inget problem med detta, jag var glad över att få slippa regler och feedback, både positiva och negativa. Det var mest skönt att få bli lämnad ensam och få tänka för sig själv.
Men uppmärksamhet tror jag att jag saknade lite ibland i min uppväxt.

Så, själv så tror jag att det ligger något i det, då jag själv kan se ett stort samband.

Det kan ligga något i det, men just den här undersökningen säger nog varken bu eller bä om den saken - den verkar enbart handla om hur hjärnan hos ADHD-barn ser ut att fungera i vissa specifika situationer.

Jag vet inte om jag förstår dig rätt nu, men menar du att om vi skulle ha fått mer positiv feedback så hade mycket av våra problem försvunnit? Om det var så du menade tror jag inte det stämmer. Problemen försvinner inte för det. "Omedelbar belöning" sa dom också i inslaget och det skulle bli väldigt jobbigt att konstant belöna sitt barn omedelbart efter han/hon gjort någonting bra. Jag tror det skulle resultera i att barnet jagar belöningen istället för att verkligen rikta in sig på problemet i sig. Klart små barn gör allt de kan om de får en massa belöningar. Vad händer när dessa försvinner sedan? Jag antar att då tappar barnet intresset helt och har svårt att tänka likadant under ny sorts problemlösning.

Jag själv hade enorma problem när jag var liten och morsan visste inte hur hon skulle hantera mig och mitt ointresse för tråkiga saker. Jag hade väldigt dåliga betyg i högstadiet och även om hon lockade mig med 500 kr för varje snäpp jag höjt betyget i ett visst ämne så funkade det i alla fall inte. Det kan vara lättare att locka små barn med belöningar, men desto svårare för lite äldre.

När väl barnet sedan vuxit upp lite och belöningarna uteblir så kommer det inte alls vara lika roligt att ta itu med jobbiga saker bara för man får inget för det. Det är bara vad jag tror dock.

Du får ju tänka på att belöningar justerar beteendet hos barn. Precis som med hundar handlar det för människor om att relatera göromål med nånting positivt för att sedan i viss mån ta bort belöningen men fortfarande behålla relationen till belöningen och på så sätt skapa ett långsiktigt positivt kognitivt beteende. För en hund innebär det även 10 år efter valpåldern, att sitta innebär godis. Den relationen sitter kvar, så även hos människor.

Jag tror att vi med ADHD har en disresonans till själva belöningen, då vi dels vill att den ska vara omedelbar. Finns där ingen belöningen i form av slutligt mål (belöning) måste arbetet i sig skapa intresse och vara givande, och visa på omedelbart resultat. Eller så är man som jag, jävligt kräsen och anser att ingen belöning i världen är god nog.

Min tes Intressant diskussion är det hur som helst.

Jo, fast jag tror att beteendet fungerar för stunden och inte i längden. Visst kan man locka barn med belöningar för att klara av vissa problem. Men problematiken att hantera nya problem i livet finns ändå där, så att säga. Belöningen barnen får när de klarat av ett visst problem kanske endast handlar om just det problemet? Om man ändrar problemet i andra former och barnet får reda på att det inte kommer att få någon belöning för att klara av det. Vad skulle hända då? Då står barnet där med ett helt nytt problem att lösa och dessutom ingen belöning. Skulle intresset att lära sig finnas ändå? Jag vet inte hur barn fungerar så jag bara funderar lite.

Om jag dock utgår från mig själv som vuxen så har jag enorma problem med...problem. Jag klarar helt enkelt inte av att lösa nya problem. Jag behöver oftast se någon lösa det före mig, så jag har en mall att utgå ifrån när jag ska göra samma sak. Det känns jätteskämmigt att säga det men det är tyvärr så.

Säger någon åt mig att rita en apa till exempel, så har jag väldigt svårt att se bilden av hur jag ska rita den i mitt huvud. Räkna ut vissa enklare matematiska tal har jag också väldigt svårt med. Jag vill helst att någon förklarar för mig i vilken ordning jag ska räkna till exempel. Manualer har jag svårt för. Jag föredrar videoinspelade tutorials där jag kan se hur personen gör steg för steg. Det är sånt jag måste ha för jag har så svårt att sätta mig in i det självklara logiska tänkandet och utförandet annars.

Kanske barn fungerar annorlunda där? De kanske vågar experimentera och inte blir sura och lägger av när det tar emot? Om det är på det sättet så är det i så fall en jättebra idé med belöningen för att lägga grunden för ett logiskt tänkande som de sedan kan använda sig av i det vuxna livet när det gäller att lösa en massa saker som vi andra verkar ha problem med idag.

Jo, fast människan är smartare än så och har ofta ett ganska rationellt beteende. Om man till exempel börjar med att bädda sängen mot belöning, låt oss säga att de får veckopengen. Då är steget inte långt till att städa rummet, hjälpa till med disken osv. Att lösa problem vill väl egentligen alla, frågan är hur pass intresserade vi är. Alla människor vill ju göra bra ifrån sig, även barn. Jag tror att det sedan följer med i livet. Belöningen är ju symbolisk, icke att förglömma, och den kan nog appliceras i fler sammanhang än det ursprungliga enbart via detta symboliska värde.

Själv har jag egentligen aldrig blivit belönad kontinuerligt, och därmed har jag aldrig förmått mig till göromål som inte direkt påvisar ett resultat. Varför ska jag göra den här läxan? Man får ju inte ens betyg? Och visst, jag kanske lär mig mer, men det är väl bara att ta upp en bok senare i livet om man undrar? Sen tittar jag på min syster som haft nästintill identisk uppväxt och har MVG i allt. Och jag är smartare än henne, t o m enligt henne själv. Men det är, tror jag, en mängd olika faktorer. Såväl de man föds med som de man växer upp med. Har man oturen att födas med uppmärksamhetsproblem in i en dysfunktionell familj så blir det inte kul. Men, den uteblivna strukturen kan säkerligen fucka upp kemikalierna i hjärnan, det är jag helt övertygad om. Precis som en tragiskt uppväxt fuckar upp så man blir deprimerad, eller de som blir våldtagna kontinuerligt får problem med psykoser. Jag tror få föds med dessa problem, men en del verkar göra det.


Ja, man måste ju ha erfarenhet också. Det är det som är lite märkligt med ADHD, för det logiska tänkandet kan antingen vara det ena eller det andra. En kompis till mig (ADHD) kan liksom inte ens micra en panpizza. Jag å min sida kan ägna många timmar åt helt meningslösa problem och utarbeta smarta arbetsplaner för hur lägenheten ska städas. Men återigen, jag kan stöta på barnsligt enkla bekymmer som jag inte begriper ett skit av också. Mitt lokalsinne är till exempel helt obefintligt. Inte dåligt, obefintligt. Jag är som en jäkla guldfisk.

Det är detsamma för mig. Jag har väl aldrig blivit direkt belönad för saker jag gjort, men jag har också svårt att se varför jag skulle bli det när det oftast handlar om så självklara saker. Men visst, det kanske är svårt att sätta sig in i den biten om man inte har något att jämföra med. Det jag däremot ständigt fick höra var hur dålig jag var på allt och hur besvärlig och olydig jag var. Det var så morsan uppfattade mig och eftersom jag var ett riktigt problembarn som ung så kan jag inte direkt klandra henne för det. Men visst ska man som vuxen kunna pränta in lite självförtroende i sitt barn istället för att ständigt fokusera på det negativa sakerna.

Hela min ungdom gick väl mest åt till att få bekräftelse av olika slag. Oftast för saker som inte hade någon direkt påverkan på min framtid i någon positiv bemärkelse. Det var mest att jag lekte bort den tiden och ägnade mig åt våghalsiga sporter och annat när andra valde att studera. Men det var det enda jag tyckte jag var bra på och jag håller fast vid det jag gillar och tycker att jag är bra på. Sedan om det kanske inte ger mig något i slutändan är en annan sak.



Jag är också väldigt intensiv i saker jag verkligen tycker om. Tycker jag att någonting är intressant så går jag in i det helt och lägger ner all tid på det. Jag ska väl inte sträcka mig till att säga att jag blir expert på det, men jag fördjupar mig i det och vill veta/lära mig allt om det. Men saker som är vardagliga och typiska "måsten" har jag svårt för. Har jag inget intresse så vill jag ägna så lite tid det bara går åt de sakerna. Att lära mig nya saker som jag inte heller tycker är intressanta är en ren pina.

Hej!

Tror jag har ADHD, har rätt starka skäl att tro det. Ska ta kontakt med läkare så fort tentaperioden är över. Som jag förstått testen så testar du minne och samband osv? Jag har aldrig haft några problem med tal och skrift och motorik, alls. Dock svårt (och det blir värre och värre) att koncentrera mig och väldigt svårt med impulskontroll och att sitta still och allt sånt, även mycket ångest till och från.

Min fråga är således; kan jag ha ADHD trots att jag aldrig haft några som helst problem med tal och skrift och fin- som grovmotorik? Tacksam för alla kreativa svar, pm:a gärna om du varit i min situation!

Mvh Vilde

Man ska komma ihåg att bara för att man inte är diagnosticerad ADHD så har man inte superkrafter och fixar allt som kommer i ens väg hur lätt som helst. Min bror, som är urtypen för en som inte har ADHD, har också koncentrationssvårigheter emellanåt. Han har ibland svårt att färdigställa vad han påbörjat och ibland sitter han också i sin egna lilla värld. Han kan också få lite maniska tendenser när något verkar intressant. Så är det med de flesta och det är liksom inte speciellt märkligt. Alla kan ha ADHD om man tänker efter lite, men väldigt få verkar lida av det. Och det är lite skillnad.

Bara för att man missar vad som sades på senaste mötet, eller ligger lite efter i studierna, så ska man inte börja knapra Ritalina. Däremot om man upplever rejäla bekymmer konsekvent genom en längre historia av upprepade misslyckanden och upplever sina egna reaktioner och tillkortakommanden obegripliga, då kan man fundera närmre på det. Har man problem som till synes är olösliga, då ska man fundera på att söka utredning.

Jag själv gick förbi ungefär 150 stycken jag-har-lite-bekymmer-att-få-saker-gjort-därhemma-människor när jag fick min utredning. Har ännu inte diagnos, ska tilläggas.

Hur kommer det sig att du har gjort utredning men inte fått diagnos? Är diagnosen några dagar bort eller hur funkar det?

Jag fick min utredning, den satte igång, och jag är alltså ännu inte klar. Fortfarande en del tester som ska göras.

Känner att jag kanske bör ställa mig bland alla er med liknande neuropsykiatriska "störningar".

Jag har ADHD (men gud detta låter som om jag just satt mig i ett AA-möte...!) och vart diagnoserad rätt tidigt i mitt liv.
Mor min har dragit misstankarna tillbaka ändå till mina första dagar på denna jord.
Det hela började med att allt jag åt, precis ALLT kom upp igen sekunderna efter att det åkt in i munnen och svalts. Dock är ju det knappast kopplat till diagnosen.
Hursomhelst.

Runt 2-3 års åldern upptäckte min kära mor att jag hade förkärlekt till att ha sönder saker, och jag skrek och gapade mer än mina syskon gjorde.
Runt 4-5 år började jag även ha sönder leksaker, främst de där små metallbilarna - och nu snackar vi inte om några små skador utan nu snackar vi skruvmejslar och kraftiga slag med hammare för att totalt demolera dem.
Dagis gick ju som det gick, ganska bråkig och stökig.
Skolan gick åt helvete efter åt. Hade problem med matematiken (och har fortfarande en del inlärningsproblem när det gäller matte, fysik och kemi, främt räknedelarna), blev även rätt utstött av i princip alla. Tror jag t.o.m blev diagnoserad av min dåvarande "bästa" kompis som var väldigt väldigt adamant på att kommentera mina handlingar med "Det där är fan damp det" - ordagrant citerat, ca 5 år kanske jag var. Hade vid den tidpunkten genomgått en del neurologiska/psykiatriska tester och även ett EEG under sömn.
Hursomhelst. Blev mobbad av ca 30 pers under årskurserna 2-3 - jagad av samtliga och kallad "Dampbarn", blev förflyttad till en liten grupp där endast jag och en till person gick med 2 lärare.

Över till det lite mer relevanta; Det har diskuterats huravida vi med ADHD fungerar - och jag måste medge att det här med intresse och enorm förkärlek till en del saker kan ockupera oss i timtal - om det inte är ett faktum för samtliga med ADHD så vet jag inte hur jag ska ställa mig till frågan.
Vid 6 års ålder, dvs 1998 såg jag filmen Titanic och har sedan den dagen, varit totalt fascinerat av filmen, men framförallt fartyget i sig. Redan under filmens gång tog jag fram min legolåda och byggde vad jag tyckte en ganska för mig perfekt modell (Ärligt, den var usel. Inte rätt färger någonstans, men den hade väl en del karaktäristiska drag...) - Sedan den dagen har Titanic på något sätt alltid funnits i min varddag.
Så jo, det är något jag personligen brinner för med en glödande låga.

Jag har behandlats med Concerta sedan 11 års ålder, vilket gör att jag idag är inne på mitt 7e behandlingsår med Concertan.
Började med 18mg och jag vill gärna dela den upplevelsen och se om någon annan kan reletera till det.
Kort och gott: Zombieliknande stadie.
Gick upp på morgonen, åt frukost, tog medicinen för första gången, begick ner till mitt rum och bänkade mig framför tvn med mitt playstation och något... Roller Cage kanske det hette?
Hursomhelst. Vid denna tv, i detta rum, satt jag hela dagen. Samma spel. Jag rörde ingen annan kroppsdel än händerna. Jag var helt okontaktbar enligt utsago. Jag gick inte på toaletten, jag åt inte, och jag sa inte ett dugg till någon på hela dagen.
Nästa dag när jag tog medicinen igen kände jag absolut ingenting förutom att min kära moder märkte av något makabert: Jag var inte lika impulsiv längre. Jag använde inte samma språk som tidigare, jag uttryckte mina känslor på helt andra sätt. Jag var en ny person, helt enkelt.

Numera vet jag inte riktigt, hade 18mg i ca 6 månader sen höjde dom till 36 och då kände jag ingen skillnad under den höjningen. Däremot för 2 veckor sedan fick jag höjning igen från 36 till 54 och var zombie i 2 dagar, dock inte lika allvarligt, det var mer en utdragen "inkubationstid", kan dock ha att göra med att jag fick Atarax samma dag och bestämde mig för att dra på hårt, då jag inte sovit så bra på sistone. Så jag var ju inte helt klar i huvudet under den perioden.

Medicinen har funkat bra för mig under den tiden jag haft den. Dock har läkarna varit orolig för min vikt, då den varken gått upp, eller ner. Upp har den väl gått men den har ju knappast skjutit som den borde ha gjort i puberteten. Väger idag 50kg (jag vet, jag är en liten pinne) och är ca 1.70 lång.
Vikten går lite i perioder. Läkarna på BUP har varit totalt inställda på att det är medicinens fel att jag väger för lite.
Själv har jag tittat lite på hormonella faktorer samt huravida min livssituation är.
Det är på senare tid dom har kollat om det är sköldkörteln som trilskas men verkar inte vara något på den punkten.

Läste att någon runt de första sidorna ogillade dem som använder sin diagnos som en ursäkt: Jo - till viss del kan jag hålla med dig.
Men saken är den att vi med ADHD har med all rätt anledning att använda vår diagnos och även den behandling vi har valt att ta som ursäkt för de problem som kan uppstå under våra liv.
Jag har sedan början av behandlingen med Concerta fått återkommande förkylningar och feberperioder, illamående och de vanligaste biverkningarna förekommer med jämna mellanrum.
Har även drabbats av kronisk spänningshuvudvärk på senare tid. Räknar månader nu och är uppe i 7, vilket har lett till många sjukskrivningar från skolan och hög frånvaro från idrott men även studier i helhet.
Kommer därför att gå om ett år på gymnasiet nu.

Utöver mitt pladder om allt mellan himmel och jord...
Hur har ni andra det med ilskan osv? Hur har ni haft det tidigare? Har ni blivit bättre på att hantera era utbrott (om dessa har förekommit) sedan ni började med behandling? Känner ni också känslan av att "det snurrar" i huvudet när ni ej är påverkade av medicin och blir väldigt pressade och/eller utsatt för mycket stressande situationer?

P.S
Ber om ursäkt om jag vandrar iväg lite på fel ämne ibland, ber även ursäkt för en del språkliga missöden. Det är en sen timme och tröttheten har överbemannat mig.