Citat:
Ursprungligen postat av KaptenFantastisk
Då allt fler utlåtanden börjar trilla in är det väl dags även för mig att se Pieta snart, de flesta verkar ense om att den varken är toppen eller dålig.
Har själv fått sett Deranged, som diskuterats här inne tidigare. Måste säga att jag tycker om att Park väljer att inte fokusera på själva katastrofen utan snarare den masshysteri och den kraftantagning en sådan typ av katastrof får som naturliga konsekvenser. Första filmen jag ser med Kim Myung-min trots att han gjort åtminstone två storfilmer innan detta, och det var en positiv ny kännedom.
Efter att ha läst på om tagelmaskar får jag säga att det är ett briljant grepp att låta dessa använda människor som "hosts", har det gjorts tidigare eller är det en helt ny idé? Snyggt om så är fallet.
Kan ju ställa följande fråga till InternationalWOT; såg att Kim Dong-wan mest gjort dramas innan detta, är det något du sett? Tyckte han fungerade bra i sin roll här åtminstone.
Vad gäller filmen är det ju viktigt att ha i åtanke vad det är, Parks mål är knappast att tävla med filmer som Pieta eller Masquerade, och i sin grupp är det helt klart en av de bättre. Slutbetyget landar på en stark tvåa, stör mig verkligen på den här typen av slut (ni som sett filmen förstår).
Tyvärr inte bekant med denne man, någon av hans dramor eller för den delen någon av de som regisserat dramorna så kan inte uttala mig närmre. Nu har det varit ett antal olika personer i tråden som gett Deranged ganska bra omdömen så blir kanske till att se den någon dag framöver trots att den tillhör en genre som vanligtvis intre intresserar mig.
Citat:
Ursprungligen postat av KaptenFantastisk
Det jobbiga för oss ungdomar är att det är mycket att se igen.

Sett
The Killer och
Hardboiled, men har ännu inte lagt vantarna på
A Better Tomorrow-filmerna. Mest för att jag och min bror brukar ha relativt lik smak och han menade att jag kunde prioritera andra Woo-filmer. Detta är givetvis inte detsamma som att jag inte tänker se dem.
Aaaaah, en underbar trilogi som du får ta och se.
-----
Förmodligen har en del här redan sett filmen ifråga men slänger ändå in mina tankar om Wong Kar Wai: s
Fallen Angels. Hade ganska höga krav när jag drog igång denna 90 talsrulle. Wong har ju ett gediget CV vid det här laget och de gångerna jag inte varit fullt lika glad för hans filmer har hans bildspråk varit ett ständigt fängslande nummer i vart fall för min del. Den mannen har verkligen en känsla för det visuella elementet.
Tyvärr kom mina förhoppningar på skam ganska omgående i Fallen Angels, du får följa en rad ganska märkliga individer och får en kort inblick i deras färd på livets tåg. Du förstår dig aldrig på dem, vilket jag fann lite småirriterande. Storyn växlade blixtsnabbt mellan brutala skottlossningar och märkliga komedisekvenser. Filmen tycktes aldrig riktigt leda någon vart, utom framåt slutet. Och detta känns i det närmaste framtvingat tyvärr =/. Det lösa narrativet som fungerar så förkrossande bra i exempelvis
In the mood for love som skulle anlända ett par år senare känns här inte lika klockrent och lämnar mest tittaren förvirrad.
De positiva aspekterna är dock kameraarbetet, Wong lyckas på ett klockrent sätt fånga den neonupplysta storstaden på ett i det närmaste poetiskt sätt, vackra musikstycken akopanjerar vissa scener, intressant användande av kamerarörelser också.
2 av 5 blir betyget.