Citat:
Fan, kudos till dig. Du skriver inte jätteofta i den här tråden, men du verkar ha jordens koll. Det måste jag bara ge dig. Du skriver långa matnyttiga recensioner så som jag hade önskat att jag kunde skriva. Jag skriver ju bara korta omdömen egentligen och eftersom jag skriver mycket här så hajar väl folk ens filmsmak efter ett tag. Du, NirvanA och Rakii brukar ofta komma med bra och hemskt intressanta tips. Och jag gillar eran filmsmak. Är överens med KaptenFantastisk då och då också vilket kan verka konstigt då NirvanA som jag tycker har bra smak inte alls går överens med honom...For Love's Sake (Takashi Miike, 2012)
For Love's Sake är en musikal som för tankarna till de mest uppenbara amerikanska föregångarna med stridande gäng, klasskamp och krångliga kärleksrelationer. Den är också en hyllning till 60- och 70-talets japanska ungdomsfilmer. Den är en actionfilm i stil med Miikes Crows Zero-filmer. Den är en sukeban-film. Den är en bancho-film. Den har humor som påminner om nyare filmer som Yudai Yamaguchis Cromartie High. Jag vet inte om det är en drift med att tonåringar i amerikanska filmer ofta spelas av 30-åringar, men i flera japanska highschool-filmer finns ”studenter” som utan att hymla med det har passerat 40-strecket för längesen. Allt knyts samman av musiken som är en blandning mellan nyskrivna och gamla låtar, antagligen det enda sättet att hålla ihop en så spretig film.
Men det som till slut gör den till en typisk Miike-film är inte den saliga blandningen av genrer, utan hur de blandas. Vill man så behöver man inte lämna hjärnan vid dörren för att kunna tycka om For Love's Sake, det räcker att man sett en del av Miikes tidigare filmer. Den gemensamma nämnaren är nostalgi. Miike säger själv i en intervju att han speciellt riktat in sig på läsarna av originalmangan som målgrupp. De som var födda på slutet av 50-talet och början på 60-talet. De som inte bara växte upp med West Side Story utan också med seishun eiga, Yujiro Ishihara, pinky violence, Meiko Kaji o.s.v. Det som jag uppfattar som den djupare kopplingen till Miikes filmografi är inte den på ytan tydliga likheten med t.ex. Crows Zero, utan scenerna med Makoto Taiga som barn. Young Thugs – Nostalgia som Rakii nämnde i ett tidigare inlägg är en klockren referens till vad For Love's Sake egentligen handlar om. Trots att slagsmålen är så våldsamma påminner de mer om barnslig lek och typiskt för Miike så har ungdomars våld mot varandra nästan aldrig några konsekvenser. Först när vuxna blir inblandade blir konsekvenserna ödesdigra.
En koppling som Tom Mes gör i sin nya bok om Miike, Re-agitator, anspelar på filmens titel och meddelandet i början av filmen att kärleken är ett slagfält. Våldet finns där för kärlekens skull, det är nödvändigt. Något som går att knyta ihop med flera av Miikes filmer.
Men oavsett hur man väljer att se den så är det en fruktansvärt underhållande film. Musikalnumren, alla referenser till gamla filmer och de vilda slagsmålen täcker upp för den tunna storyn och får två timmar och en kvart att flyga förbi, oavsett om man har hjärnan påkopplad eller inte.
For Love's Sake är en musikal som för tankarna till de mest uppenbara amerikanska föregångarna med stridande gäng, klasskamp och krångliga kärleksrelationer. Den är också en hyllning till 60- och 70-talets japanska ungdomsfilmer. Den är en actionfilm i stil med Miikes Crows Zero-filmer. Den är en sukeban-film. Den är en bancho-film. Den har humor som påminner om nyare filmer som Yudai Yamaguchis Cromartie High. Jag vet inte om det är en drift med att tonåringar i amerikanska filmer ofta spelas av 30-åringar, men i flera japanska highschool-filmer finns ”studenter” som utan att hymla med det har passerat 40-strecket för längesen. Allt knyts samman av musiken som är en blandning mellan nyskrivna och gamla låtar, antagligen det enda sättet att hålla ihop en så spretig film.
Men det som till slut gör den till en typisk Miike-film är inte den saliga blandningen av genrer, utan hur de blandas. Vill man så behöver man inte lämna hjärnan vid dörren för att kunna tycka om For Love's Sake, det räcker att man sett en del av Miikes tidigare filmer. Den gemensamma nämnaren är nostalgi. Miike säger själv i en intervju att han speciellt riktat in sig på läsarna av originalmangan som målgrupp. De som var födda på slutet av 50-talet och början på 60-talet. De som inte bara växte upp med West Side Story utan också med seishun eiga, Yujiro Ishihara, pinky violence, Meiko Kaji o.s.v. Det som jag uppfattar som den djupare kopplingen till Miikes filmografi är inte den på ytan tydliga likheten med t.ex. Crows Zero, utan scenerna med Makoto Taiga som barn. Young Thugs – Nostalgia som Rakii nämnde i ett tidigare inlägg är en klockren referens till vad For Love's Sake egentligen handlar om. Trots att slagsmålen är så våldsamma påminner de mer om barnslig lek och typiskt för Miike så har ungdomars våld mot varandra nästan aldrig några konsekvenser. Först när vuxna blir inblandade blir konsekvenserna ödesdigra.
En koppling som Tom Mes gör i sin nya bok om Miike, Re-agitator, anspelar på filmens titel och meddelandet i början av filmen att kärleken är ett slagfält. Våldet finns där för kärlekens skull, det är nödvändigt. Något som går att knyta ihop med flera av Miikes filmer.
Men oavsett hur man väljer att se den så är det en fruktansvärt underhållande film. Musikalnumren, alla referenser till gamla filmer och de vilda slagsmålen täcker upp för den tunna storyn och får två timmar och en kvart att flyga förbi, oavsett om man har hjärnan påkopplad eller inte.
Jag har väl väldigt bred smak helt enkelt, och är inte alls kräsen för fem öre. Det ska man väl faktiskt vara glad för också, det finns ju mer godis att finna då än tvärtom.
Ni gör alla ett bra jobb i den här lysande tråden. Keep em coming!
Citat:
WOT, din smak faller även mig i smaken, men inte alltid och inte vid detta tillfälle! Jag tyckte Drug War var en 3/5. Nu vet jag inte hur stort fan du är av To, men han är lite av en husgud faktiskt. Den innehöll ju en massa To element, som scenen med fartygen tex. Typiskt udda grej som han ofta kör med. Liknande udda grejer iaf. Gillade karaktärerna, välgjord, bra action om än lite för lite för en fyra. Framförallt så gillade jag slutet...Såg Drug War nyss. Oerhört standardaktig Hong kong kriminalare, ned till polisens teamsammansättning med den ensamma kvinnan i det manliga teamet (skulle inte förvåna mig om det finns undersökningar som visar att det faktiskt är Johnnie To som satt denna standard 
). Filmen innehåller ett par ofrivilligt (?) komiska ögonblick, som två dövstumma gangsterbröder som envisas med att utstöta diverse svindjursliknande läten när de ska kommunicera, samt fruktansvärt lökiga skjutscener. På det stora hela får man serverat ungefär vad som förväntas av denna typ av Hong Kong film.
2 av 5
). Filmen innehåller ett par ofrivilligt (?) komiska ögonblick, som två dövstumma gangsterbröder som envisas med att utstöta diverse svindjursliknande läten när de ska kommunicera, samt fruktansvärt lökiga skjutscener. På det stora hela får man serverat ungefär vad som förväntas av denna typ av Hong Kong film.2 av 5
Långt ifrån det bästa han åstadkommit, men inte dåligt på något sätt imo...
__________________
Senast redigerad av alprazolam_ 2013-06-24 kl. 02:24.
Senast redigerad av alprazolam_ 2013-06-24 kl. 02:24.
