Giallo-tråden: italiensk kriminal-skräck med stil

Såg Amer och det imponerade inte. Jag skulle vilja säga att det var bara stil och inget innehåll. Jag skulle vilja säga att det var något som mer liknade en konstinstallation som visas på en bioduk i ett litet sidorum i en konsthall än en film.

Det finns ingen handling alls, det är bara lösryckta situationer filmat på ett konstant extremt utstuderat vis när det gäller kameravinklar och ljussättning och så vidare. Visst är det stilmässigt likt de giallos och andra italienska gamla filmer de haft som inspiration men de har också tagit bort precis all själ genom att sudda ut all handling och renodla och överdriva det konstnärliga tills det blir tråkigt i längden.

Därför har jag inte heller brytt mig om deras senare film för jag utgår från att den är likadan.

Jag ska väl i ärlighetens namn säga att jag har inte sett speciellt mycket giallo utan det är främst Argento jag har som referens. Hans giallo tycker jag har en bra balans mellan stil och innehåll med en hel del humor faktiskt, vilket jag inte trodde skulle vara fallet.

Jag tänkte lägga till i svaret till dwe att de två nyare filmerna jag nämnde var mer som konstprojekt men skippade det när jag såg att du hade dissekerat bättre.

Jao, du har rätt, men Amer och Strange Color... tar det hela ett steg längre.

Såg "Death Carries a Cane" igår.

Riktigt stabil. Den filmen förkroppsligar verkligen så otroligt mycket av vad den här genren är.

Ah det visste jag faktiskt inte, lite trist när jag själv tycker det är en utav Argentos bästa filmer alla kategorier. Men när jag tänker på det så ja det är väl kanske lite mer konventionellt berättande i den än i hans övriga giallo jag sett. Med det menar jag ingenting negativt utan det är nog snarare det som gör att jag uppskattar den så mycket.

Håller med. Känns tajtast av alla hans filmer. Och en sådan fullträff estetiskt.

Efter att främst ha sett Argentos giallo tänkte jag vidga vyerna lite så igår blev det två filmer av Lucio Fulci jag inte hade sett tidigare.

Don't Torture a Duckling (1972) fick starta kvällen men efter allt jag hört om den blev det faktiskt en besvikelse, jag fick inte den där riktiga känslan för den och fastnade tyvärr aldrig. Jag tror att mycket berodde på avsaknaden av det där typiska Fulci-aktiga soundtracket som jag älskar och sedan störde jag mig mest på alla de där jävla ungarna haha. Men den hade en riktigt brutal scen som var genuint obehaglig där jag verkligen kände ångesten, alla som har sett filmen vet vilken jag menar. Sedan får jag givetvis inte glömma att nämna Barbara Bouchet som var riktigt het!

Jag fortsatte kvällen med filmen jag inte hade hört något om och som jag trodde skulle vara den svagare av de två men blev överraskad när det visade sig vara helt tvärtom.

The Psychic (1977) som de givetvis borde ha låtit heta Seven Notes in Black föll mig däremot helt i smaken. Här fick jag äntligen ett soundtrack (Fabio Frizzi m.fl.) som det ska vara i en Fulci film, miljöerna och stämningen var på topp. Speciellt bra skådespeleri är väl kanske inte det första man tänker på när det kommer till sådana här filmer därför måste jag nämna Jennifer O'Neill som jag tyckte gjorde en oerhört bra insats.

En liten rolig grejj som sammankopplar de två filmerna:

Ej sett The Psychic än eftersom jag något autistiskt väntat med alla post-75 giallos till jag betat av samtliga pre-1975 giallos...

Men Att du inte gillade Don't Torture a Duckling förtjänar ett rapp över fingrarna.

Har du sett filmen Berberian Sound Studio? Den är visserligen brittisk, men har en stark koppling till Giallo bara genom miljö.
Själv gillar jag den skarpt, särskilt utan undertexter för italienskan, vilket ytterligare förstärker vår möjlighet att ta del av huvudkaraktärens perspektiv.

Hehe ja det här med vad som faller en i smaken... Jag är väl själv kanske inte lika strukturerad när det kommer till val av film men jag försöker iallafall se några av samma regissör någorlunda tätt inpå.

Jag tänkte följa Fulci spåret lite till och nästa film jag ser, förhoppningsvis redan ikväll blir en till osedd nämligen: A Lizard in a Woman's Skin (1971).

Jag känner också att jag borde ge mig på mer av Sergio Martino, tidigare i sommar såg jag All the Colors of the Dark (1972) och den hade ett härligt psykadeliskt drag över sig.

Även om du inte har sett allt tycks du ju ändå ha sett en hel del så vi kan väl säga preliminärt vilken regissör skulle du vilja kröna till Giallo-kungen?

Om du gillar psykadeliskt lär du älska Lizard... Den är rätt trippy.

Giallokungen tycker jag, tråkigt nog, helt enkelt är Dario Argento. Han har gjort många bra och har en jävligt hög lägsta nivå. Efter honom skulle jag stoppa Umberto Lenzi vars filmer ALLTID är underhållande - även om ambitionsnivån är mycket lägre än Argentos. Jag har sett 5 av hans 8 giallos och de är tamefan riktigt roliga allihop.

Sergio Martino är bra men det är lite för mycket gubbsjukt snusk för att jag ska placera det högst upp. Men hans The Strange Vice of Mrs Wardh kan vara den bästa giallon någonsin. Det var hans första och han nådde aldrig riktigt dit igen tyvärr - enligt mig i alla fall.

Mario Bava är alltid underhållande också. Aldo Lada är en klippa. Massimo Dalamano gjorde tre giallos, dock har jag bara sett 2. De var båda bra!