Citat:
Ursprungligen postat av miapetter
Vid ork o tillfälle Smålandstintin, kan inte du skriva lite om hur journalister tänker i de här lägena? Hur mycket får de reda på o inte skriver om, för att inte outa polisen? Hur mycket får de inte reda på men skriver om ändå...Hur mycket "feltolkningar"? Känner mej rätt avig mot pressen efter den senaste tiden... Är det sant att chefsredaktörerna ligger på jättemycket o journalisterna bara har att göra som de blir tillsagda osv...
Hej!
Jag har tyvärr bara funnits med i Arbogautredningens perifieri. Ska dock försöka få svaret att handla om det, så det inte behöver bli raderat för OT.
För det första - det finns två skolor: de journalister som kör enligt Erik Fichtelius före detta devis Publish and be damned.
Det vill säga: inget of the record. Publicera utan att fundera på hur det påverkar utredningen eller uppgiftslämnare.
Det är möjligen etiskt, men väldigt improduktivt. Jag tillhör den andra skolan.
1. Skydda källan till vilket pris som helst. Ljug eller låt bli att publicera hellre än att källan blir outad. Låt alla intervjuobjekt läsa igenom och godkänna citat. Detta är särskilt viktigt när intervjuobjekten är chockade.
Poliskällor är viktiga, men väl så viktiga är privatpersoner. Poliser är dessutom vana vid att handskas med press, så därför behöver man inte vara lika försiktig.
Ett exempel. Jag är säker på att det kommer att visa sig att E eller någon i utredningen talade sanning när de hävdade att E mindes händelsen.
Någon i spaningsledningen ansåg att detta kunde skada utredningen och alla var ense om att det är viktigare att fälla en mördare än att upprätthålla Aftonbladets goda(?) rykte.
2. En del skrivs det inte om. Det är oftast så att man får en uppgift som man måste få verifierad av en polis. Polisen säger att uppgiften kan göra att mördaren inte grips, men att reportern får första tjing på nyheten senare.
Exempelvis visste tidningarna väldigt snabbt att CS var misstänkt och hade team på plats i Hannover innan gripandet. Detta gick man inte ut med för att inte störa utredningen. Däremot hade bladet och Expressen bestämt sig för att publicera CS namn och bild dagen efter hon överlämnade sig till polisen.
Detta ändrade man när hon väl var i säkert förvar.
3. De första dygnen går det i 180. Då blir det en del uppgifter publicerade som inte håller i längden. Så länge man poängterar att detta endast är teorier är det inte konstigare än exempelvis att polisen grep NJ för mordet tills dess verkligheten visade att han var oskyldig.
Det är inte alls så ofta pressen som har fel, som att polisen undersökt det som skrivs, och att det avskrivits efter pressläggning.
Att bara sitta och hitta på är extremt ovanligt. Har man haft fel ett par gånger minskar nämligen lösnummersförsäljningen drastiskt och man får allt svårare att få källor.
4. De senaste åren har det anställts många oerfarna journalister, främst på kvällstidningarnas web-tjänster.
Vi som är äldre har ju möjligheten att förklara varför vi inte vill ta vissa uppdrag. I värsta fall har journalister som är kollektivanslutna laglig rätt att vägra "förnedrande uppdrag". Det är dock lättare sagt än gjort om man har ett sexmånadersvik som kan ta slut hemskt snabbt om inte cheferna är nöjda.
Det är dock ungeför samma på Kvällstidnignarna. Största chansen att se chefredaktören är att slå på tv:n.
Editions- och nyhetscheferna kan dock driva på oerfarna reportrar ganska mycket.
Så har skett vid Engla-fallet vid ett par tillfällen. I arbogatråden har jag inte hört om något liknande.
Hoppas detta varit ett (oändligt långt, jag vet) svar på dina frågor. Har du något mer specifikt du undrar får du gärna återkomma!
