Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Jag är lite dålig på att besöka tråden, och jag missar ofta när du skriver till mig.
Mitt självförtroende är dåligt, jag VET, vad ska jag göra åt det.
"Sluta tycka att du är det"... jag uppskattar verkligen dig och ditt hjälpande, men det är inte så lätt att bara sluta.


Ha det bra mr.demon

Godnatt

Mvh

Inte inför mina kompisar. Men det är störande när de, när vi spontanumgås tror att jag mår dåligt för att jag tex är trött, ofokuserad, aggressiv eller annat opassande.

Du vet, jag är ju tjej och har tjejkompisar. Då skall det läggas huvudet på sned, och frågas, hur mår du? Och jag liksom, eh vadå, jag mår väl som vanligt?

Men du verkade ledsen i lördags?

Inte vet jag, minns inte

Det blir enerverande, den där tjej-omsorgen. Är jag mentalt förberedd så kan jag spela vaken så de inte ser nyanser i mitt beteende och börjar tolka in saker som jag måste stå till svars för i värsta fall flera dagar senare.



Jag hade nog social fobi i ungdomen, var väldigt nervös för hur jag skulle uppfattas, och med all rätt. Jag var ju socialt efterbliven. Numera är det nog mer för att spara på krafterna som jag undviker spontanumgänge. Har fler kompisar nu, och ingen skola knyter oss samman, så varje umgängestillfälle blir ju ett arrangemang. Det var ju enklare i skolan, att man bara följde med varandra hem, sådana spontana grejer var helt okej tyckte jag. Förutom om det skulle göras saker långt hemifrån, då var jag rädd för att gå vilse på vägen hem.

Ja, jag behöver det, eftersom allt man gör innebär att man måste ta någon form av ansvar själv, tänka, planera.

Det var lättare när man var barn, om föräldrarna sade, nu åker vi till Gunnel och Assar. Då var det ju bara att sätta sig i bilen och dagdrömma. Inget ansvar, ingen stress. Då fick man vara i sin egen värld och man blev ledd.

Jag förstår mycket väl att det inte är så lätt om man har dåligt självförtroende. Men jag tycker ändå som jag har skrivit förut att du måste sluta tycka att du är fulast sämst osv. Vet om att det inte alltid är så lätt för alla att bara ta sig i kragen osv, men du känns inte som en person som ska sitta hemma och må dåligt. Du verkar allt för smart för det.

Sån var jag med när jag var barn, klassens clown. Var det tyst så var jag tvungen att bråka. Var det bråkigt så gick det mig på nerverna. Och det med hyperaktivitet stämmer absoult inte in på mig längre. Jag kan sitta inne en hel dag utan att gå ut. Däremot har min mor berrätat att jag var vild som fan när jag var liten. Men jag har inte många minnen från den tiden.



Tror som jag skrev att mycket handlar om mognad. Alla växer till sig för eller senare även dom som har ADHD eller ASPERGER. Men det finns ju dom aldrig blir vuxna på nått sätt och det kan man spekulera i vad det beror på.




Som sagt är ingen läkare men det som jag tror sätter käppar i hjulet för han är ingen ADHD eller ASPIE utan hans självförtroende. Men jag vill inte helst sitta och disskutera någon bakom ryggen så han måste vara inne i tråden så han kan svara för sig själv. Känns fel och prata om nån som inte är här så att säga.

Tror att jag förstår lite ytligt hur du menar här, har trots allt inga vänner som är tjejer, och har inte haft det på säkert tolv år sen jag gick i mellanstadiet. Men jag har ju sett på tv-program och dylikt hur unga kvinnor och kvinnor i allmänhet beter sig, och som du säger har vissa en tendens att bli extra vaksama och överbeskyddande av just dessa anledningar. Vad det nu beror på vet jag inte då jag inte umgås med tjejer och om det är någon kvinnlig gen som spelar in är svårt att säga. Men tjejer är kanske mer beskyddande om varandra än vad vi män är, spelar nog in i deras mognad och personlighet.


Håller fullständigt med, barndomen var lättare att handskas med då man inte hade samma sortens rädslor, fobier och problem. Om man hade dock vetat hur man skulle handskas med olika situationer redan då man var barn hade man nog haft en underbar barndom, men det var inget fel på min ändå. Då man växt upp och får ansvar för en själv och sina egna handlingar då man blir myndigförklarad förstör lite av ens liv, tolka mig rätt nu bara. Jag syftar mer på att den frihet och kapacitet man hade för livet är som borta i vuxen ålder och det enda som berör en nuförtiden är den ständiga jakten på att tjäna pengar, skaffa vänner och socialisera sig så man inte är barnslig längre. Önskar att jag själv hade barnasinnet kvar fortfarande och inte var så hysteriskt filosofisk alltid...

Som vi har konstaterat är det nog mognaden som spelade in här beroende på hur man är som person. Man växer upp helt enkelt, kommer in i puberteten och blir vuxen till slut, inser att man faktiskt är kapabel till sådant man inte trodde om en själv som barn och är målmedveten om sitt liv och inte vill vara någon pajas i vänskapskretsen och spela Allan hela tiden. Visst finns ADHD-diagnosen kvar på personerna men då i helt annan utsträckning och tror som sagt att som äldre blir det lättare att förtränga sitt forna jag i form av att vi blir mer inåtvända och mer kapabla till normala former av socialt umgänge. När insåg du själv utifrån dina barndomssymptom på hyperaktiviteten började gå över till den form av medvetande och personlighet du ligger på nu?


Ja, det har du rätt i, mognaden som spelar sin roll. Nu vet jag inte hur vanligt det egentligen är att en med AS har samma sortens personlighet som barn och vuxen, men vissa märks det ju rätt markant på trots allt att dem inte har mognat då dem befinner sig i samma stadie hela tiden. Det beror väl mer på hur man tar sig fram i livet och vad man upplever. Gör inte föräldrarna slag i saken och genomskådar symptomen kan man bli mentalt handikappad för resten av livet och leva i en bubbla vilket inte heller är bra. Alla behöver nog mogna på rätt sätt för att kunna utgöra den samhälliga normen och inte behöva befinna sig i ett och samma diagnosstadie hela livet.


Hm, du har kanske rätt, men ingen förutom han själv har påstått att han har varken ADHD eller Asperger. Vad får dig att tro att han inte har AS t.ex?

Jag vill inte heller prata bakom ryggen på någon, snarare motverka hans problematik och hjälpa till så pass mycket som möjligt och vara ett mentalt stöd för honom i dessa tider. Sen är det ju ingen som påstått heller att man INTE kan ha Asperger och fortfarande ha dåligt självförtroende, mycket av det hänger nog ihop. Själv brottades jag och gör fortfarande ibland med dåligt självförtroende i väldigt många år i samband med att man började märka av mina AS-drag, och mitt dåliga självförtroende i sin tur gav upphov till mina ärrbildningar jag har på armarna och benen om du förstår.

Magkänsla bara, men vad vet jag.

Hej igen.

Idag mår jag lite bättre, har dock haft lite paranoida tvångstankar under dagen. Men överlag en åtminstone godtagbar dag.


Pressen kan bero på att jag långt i förväg planerar hur lugna dagar ska gå till. Inget får komma ivägen, det får det inte när jag klarat mig igenom en "tuff" vecka. Jag vet inte, men dessa tankar kan göra att jag blir sjukligt beroende av dessa tilfällen, de ska vara perfekta, och om de inte blir det, blir jag väldigt deprimerad, får "frustrationsattacker" m.m.

Ska nog starta en tråd i filmforumet, för att skriva om ett lite eget beteende jag har angående mina filmer.


Aj då, du ska inte behöva känna så. Jag känner i gengäld mig lite skamsen att jag inte skrivit och försökt hjälpa dig (och övriga), jag har mest fått hjälp, inte gett. Känner mig lite egoistisk.


Nej, men då jag kanske inte förtjänar att befinna mig i just den här tråden (av den anledningen att jag kanske inte lider av asperger) så borde jag kanske istället starta nya trådar.

Ha det bra

Mvh

Aisha, detta intressanta inlägg gav mig inspiration att fråga en sak om aspergers:

Har ni svårigheter att smälta in i era naturliga könsroller?

Jag märkte ju på ditt inlägg att du själv var frustrerad över detta.
Jag känner igen din frustration, men då jag är kille och ju är i en annan situation.

Mvh

Jag har svårigheter att överhuvudtagen kunna förstå och leva mig in i vilken roll jag har i en grupp. Det är som att jag är en annan art. Alla andra tycks fungera automatiskt. Det går inte att lära av andra och ta efter, utan jag måste klura ut saker själv, sett från min synvinkel.

Tjejer är jobbiga att umgås med, jag gillar killar bättre, det är enkelt och avslappnat. Generellt.

Det tråkiga är att jag blev väldigt bränd under skoltiden, för jag blev mobbad av killar, och till sist trodde jag att alla killar hatade mig. Jag blev förbannad när de tafsade på mig, slog till dem. Sedan upptäckte jag att en annan tjej gillade att bli tagen på pattarna. Såg helnöjd ut, fnissade och log. Sådana där grejer blev ju helt off, man skulle gilla det? Varför då? Jag menar, jag vill välja själv vem som ska få ta på mig.

I min värld kan man inte bete sig som en hora och låta alla ta på en närhelst de önskar.

Killarna var jättearga på mig för att jag inte talade. De brydde sig typ inte om andra tjejer så mycket, de fick respekt typ, men ingen respekterade mig. Vet inte om jag var extra provokativ i min nonchalans för att jag var rätt söt, har kollat på skolfoton och ser att det var faktiskt egentligen bara två tjejer i klassen som var snygga, och en av dem var jag. Den andra var hon som gillade att bli tagen på pattarna.

Mycket förvirrande.

Numera förstår jag ju mer om vad som förväntas av en, men skiter fullständigt i det, eftersom jag tycker att folk är idiotiska och dåliga förebilder. De har inte ett rätt och de kommunicerar inte med varandra, sitter och säger håhåjaja, killar är svåra att förstå sig på. Och håhåjaja, jag förstår mig inte på tjejer.

Lite provocerande när man själv lagt ner väldigt mycket tankekapacitet på att försöka förstå omvärlden, och många bara lallar runt och förstår ingenting hur gamla de än blir. Ändå fungerar de på något skruvat sätt. Många har väldigt konstiga känsloliv, par kan leva tillsammans i många år utan att lära känna varandra och utan att kommunicera.

Skönt att höra att du mår bättre, och att du faktiskt kan hantera denna typen av problematik som dyker upp under dagarna utan att falla ner i någon svacka. Hur uppenbara sig dessa paranoida tvångstankar, har du lust att berätta?


Känner du alltid en press inför detta? Jag känner i alla fall igen mig i din beskrivning, jag har en tendens att likaså planera i förvag och lägga upp mål för dagarna ska gå och då kan det vara frustrerande om det kommer saker i vägen, som att en vän vill ses eller dylikt. Ett tips är att du lär dig ta itu med dagarna som dom kommer, det hjälper oftast inte att i förväg planera och man skall fånga dagen då den finns, inte försöka sträcka sig och nå efter den dagar i förväg. Märkte själv att jag till slut blev som ett kontrollfreak av att vilja ha full kontroll över min planering och mina schemalagda dagar, allt skulle göras i samma stil som jag planerat. Märkte dock med tiden att det enbart blev sämre och jag inte hade tid för vänner, och pressen som du säger blev för stor.


Gör det, ser fram emot att läsa ditt inlägg efter jag skrivit detta.


Nej, det var inte så jag menade, syftade mer på att jag blev ledsen av att höra att du mådde dåligt, du skall inte tro att du orskakat något mot mig då det alltid är jag själv som är orsaken till mitt dåliga mående. Men nu mår jag bättre i alla fall, åtminstonde ikväll, men det kan ju ändras drastiskt, ska försöka se en film och varva ner efter en hektisk dag.


Vadå du inte förtjänar att befinna dig i tråden, skitsnack rent ut sagt! Du skall inte tro detta om dig själv och lita på vad jag och mr.demon säger, ditt självförtroende är väldigt dåligt vilket märks och vi vill hjälpa till men med den mentaliteten försvagar du enbart dig själv. Alla förtjänar att vara och skriva i denna tråden, den är ju inte gjort för bara folk med Asperger utan för varje individ som känner sig nyfiken och vill ställa frågor och ta del av diskussionerna, därav är detta ett öppet forum, för att alla ska kunna ta del av det som skrivs.

Ha en fortsatt trevlig kväll och önskar ditt mående lycka till likaså.

Jag har ett par frågor

Hur har ni det med ögonkontakten med andra? Går det alls? Vet ni vad som är rätt mängd?

Kan ni besöka en butik och diskutera med personalen om varorna?

Såg någon av er Uppdrag Granskning där en man med asperger bodde i en husvagn utan ström för att hjälporganisationen strulade?
Om så, identifierar ni er med honom? Tänker särskilt på slutet av programmet när han ska räcka över en blomma till reportern och börjar svamla något otroligt mycket.