Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Det är nog mycket olika från person till person, tror jag. Själv har jag haft väldigt svårt med ögonkontakt tidigare i tonåren och då jag gick i skolan, mycket med tanke på min dåvarande sociala fobi. Till slut började jag bättra mig och fick det lättare att både prata mer öppet med folk och använda mig av ögonkontakt i samtal med personer. Ser det som väldigt ohyffsat och oförskämt att vända ner blicken om man nu är fullt kapabel till att ha en konversation mellan fyra ögon.


Ja, men igen, det är nog väldigt individuellt hur man är socialt som person. Vissa av oss med Asperger är väldigt inneslutna i våran egna värld och vill helst av allt sköta saker på vårat sätt utifrån våran egen planering, så då kan tanken på att tala med en främmande människa och i synnerhet fråga om något kännas obekvämt, så var det för mig. Nuförtiden har jag tränat bort den mestadelen av min dåvarande sociala fobi och kan öppet inleda samtal och fråga affärsbiträden om saker.

Nya bekantskaper försöker jag ge viss ögonkontakt i början för att inge förtroende.

Vet vad som är lagom, men kan inte erbjuda det under djupare samtal, eftersom ögonkontaktstagandet tar fokus från lyssnandet, och jag tappar tråden när jag själv pratar, och så blir det öööh...tystnad...ööh. Helst tittar jag snett åt höger på någonting som är stilla. En vägg, himlen, eller ner i marken.


Nej. Då köper jag saker jag egentligen inte vill ha för att jag känner tacksamhetsskuld till den som hjälpt mig.
Undantaget är försäljare på typ Elgiganten för dessa är ju ute efter att lura en, och då är det lätt att stå emot.

http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=13837&a=970217 Detta. Jag blir alltid långrandig, tappar tråden, svamlar om allt möjligt. Har dock lärt mig att folk inte orkar lyssna och talar korthugget till de små liven. Jag är inte mycket för att ge presenter, och vill inte ha heller, vet inte hur man ska reagera, jobbiga grejer sådant där. Det är otroligt pinsamt att behöva ge födelsedagspresenter och sådant, usch, då känner jag en släng av social fobi, vet inte hur man överräcker presenten.

När jag var bjuden på kalas när jag var cirka 7 år gammal, så hade jag en present med mig. Jag ringde på dörren, blev insläppt, tog av mig kläderna. Men visste inte vad tusan jag skulle göra med presenten?

Jag gick runt med den länge och väl, till sist såg jag att inne på födelsedagsbarnets rum låg presenter på ett bord. Så jag lade det där jäkla paketet där.

Har ju sedemera förstått att man ska säga heej, överräcka presenten till födelsedagsbarnet med ett leende och säga grattis.

Liar liar pants on fire. Våndan av att inte kunna ljuga.

Fråga till Aspergare: Kan ni ljuga? Brukar ni hamna i trubbel för att ni talar sanning när en vit lögn vore lämpligare?

En Anekdot om detta:
När Aisha var cirka 12 år hade hon sytt ett par byxor på syslöjden. Detta var väl det enda hon åstadkommit denna termin eftersom hon ej har flinka fingrar.
Det var dagen före skolavslutningen, sommarlovet stundade. Sista syslöjdslektionen, där man mest satt och snackade, de flesta hade sytt klart sina projekt. Så även Aisha, hon hade tagit hem sina byxor och de låg i garderoben.

Syslöjdslärarinnan frågade Aisha:
- Så, blev du nöjd med dina byxor? Använder du dem?

- Nej, sade Aisha, de blev skitfula, och ett ben är smalare än det andra. De är olika långa också.

Nämen ooh, sade syslöjdslärarinnan. Men åk hem och hämta dem, så hjälper jag dig rätta till dem, du hinner, lektionen har ju nyss börjat!

Satan, helvete, tänkte Aisha. Men hon satte sig lydigt på cykeln och trampade iväg och hämtade byxorna. Sedan fick hon sitta och plågas med att rätta till de där fula, tragiska byxorna, som hon ändå hade tänkt slänga i vilket fall som helst.
Detta hade inte Aisha kunnat förutse. Men hon förstod att sanningen inte alltid är bra. Detta blev en lärdom.

Vad skall jag göra med min fucking byxa va? Fy fan , så nedrigt.

Alltså...
Jag har det omvända problemet, dvs att jag ljuger för mycket. Det går i stort sett inte att få stopp på det hela...
Har länge funderat på om jag vore en klassisk mytoman... men njää, det blir mest så att jag överdriver saker som faktist hänt.

Antagligen gör jag detta eftersom jag vill ha uppmärksamhet samt "passa in", jag är en konstant skådespelare

Ja alltså, det jag skrivit om ungefär. Det är ju det att att när man har svårigheter i den reela världen så söker man sig till andra världar, filmer till exempel.
Detta gör känner att man lever för just dessa tillfällen ibland, när allt verkar hopplöst så finns alltid filmern där.
Detta gör ju det att när man tittar på filmerna så ska allt vara perfekt.
Återigen ett ämne som är svårt att förklara.


Det blir faktiskt värre, pressen har växt med åren, i takt med att man blivit äldre.
Din förklaring som ett kontrollfreak känns lite som en spegelbild, känner igen mig fullt ut.


OK, skönt att höra.






Detsamma.

Mvh

Jag förstår din tankegång. Som du skriver nedan någonstans så spenderar du mycket tankekapacitet åt att förstå omvärlden.
Jag känner igen mig litegran, själv tycker man att man lever för höga ideal och värderingar, andra människor framstås ofta som idioter. Men deras liv verkar flyta på, det är frustrerande.
Som kille förväntas man ju - som jag uppfattat det - vara aggressiv, tuff, självsäker, teknisk m.m.
Detta är saker som inte stämmer in på en själv, och jag känner mig lätt lite...fjollig då jag inte lever upp till mina kompisars förväntningar.
Det skryts om fartöverstigningar, och brudar m.m.

Jag har svårt att förstå mig på killar ofta. Som exempel; tjejer "betygsätts" väldigt ofta enbart efter hur de ser ut av min jämnåriga umgängeskrets. Något jag inte förstår mig på.
Tjejer tycker jag kan vara väldigt känslokalla ibland, jag har ofta fått rent äcklade blickar av tjejer när jag försöker mig på en konversation med dem. Eller så kan de sitta och prata och fnissa om en, när man ser och hör.


Ovanstående bara några av exemplen

Ska nog starta en tråd om detta.


Ja, mycket förvirrande. Man förundras ibland över hur djuriska människor kan vara. I tonåren är väl detta mest utmärkande.
Första gången jag såg en tjej bli tagen på brösten var det på en lektion som ballat ut. En kille i min klass hade fått sin penna stulen (det hela var ju såklart sämtsamt) av en av tjejerna, när hon vägrade ge honom den tog han henne på ena bröstet och tog sedan pennan. Jag blev mycket häpen och tänkte ungefär som du "kan man göra så", ännu mer förvånad blev jag dock över tjejens förtjusande reaktion.
Du har min respekt för ditt tankesätt.
Jag har aldrig varit särskilt förtjust i de tjejer som visar sig lössläpta, mitt intresse har alltid varit de flickor som står mer i bakgrunden av såna aktiviteter.


Kort sagt, människors beteende är konstigt.

Mvh

Ja, jag har svårt att ljuga. Och detta kan leda till oönskade situationer.
Kommer inte direkt på något exempel, men poängen i din anektdot kände jag igen mig i.

Mvh

Återigen, jag vet inte om jag har asperger. Men jag kan inte se folk i ögonen och börjar lätt svamla och dylikt. Jag har aldrig ens förstått att det är ohyfsat att inte se folk i ögonen.

Jag kan berätta om en speciell "strategi" jag har när jag ska handla i större butiker, jag kollar ofta vad för person som sitter i kassan. Om det till exempel står mellan en söt tjej och en äldre kvinna väljer jag att ställa mig i den kön där den äldre kvinnan sitter.
Detta därför att jag ofta har svårt att hålla fattningen när jag ska betala, svamlar med pengar m.m. Man vill ju hellre göra bort sig inför en äldre kvinna (de är ofta förtroendeingivande också) än inför en söt, rar och jämnårig tjej.
Att fråga om varor gör jag inte, jag skippar hellre att köpa den varan än att behöva fråga.

Mvh

Ljuga för min del är inte speciellt svårt och har haft väldigt mycket erfarenhet av att ljuga bort mig ur oönskade situationer som jag upplever dom som under den senaste tiden. Det handlar inte om direkt lögner i stor utsträckning utan mer vita lögner. Min mentalskötare undrade om jag skötte min hygien och borstade tänderna, vilket jag svarade att jag gjorde trots att jag inte gör det. Helt självsäkert drog jag igång ett djupgående resonemang hur jag bättrat på tandborstningen eftersom jag snusar och inte vill förstöra tänderna, vilket hon trodde självklart på.

Har även märkt att jag har oerhört lätt för att manipulera folk till att tro saker om mig. Räcker att jag nämner något så kan folk börja reflektera över hur pass rätt jag har i det jag säger osv, utan att jag egentligen har som avsikt, men senaste tiden har det blivit väldigt mycket så. Hör nog ihop med min ungdom då jag hade väldigt lätt att lura till mig sex av yngre killar då jag var kring sexton årsåldern. Manipulation är inte direkt bra men kände att jag fick någonting utav det och blev som ett gift.

Känner igen mig i denna verklighetsflykt, nästintill därför som jag ser på film, för att slippa med min egen vardag och problematiken, blir lättare att se andras problem på duken i stället. Har du även lätt för att börja leva dig in fullständigt i karaktärer på film och så, blir som att du känner att du är en del av dem eller att du faktum är dem i huvudet? Väldigt psykotisk tankebana som kan vara väldigt farlig.

Vill även uppmärksamma att jag har en blogg numera som jag skall försöka skriva flitigt och aktivt på. Huvudsakligen går den ut på att jag reflekterar kring vardagen för mig individuellt som psykiskt sjuk, hur det är att ha Schizotyp personlighetsstörning och Asperger. Första inlägget skrevs nu ikväll och var väl inte direkt jättebra, men bloggen är väl, vad ska man säga, fortfarande i "beta-stadiet". Haft det lite kämpigt idag med ångest och frustrationer, så det har märkts på det jag skrivit.

Ni får gärna komma med synpunkter och idéer på vad ni är intresserade av att läsa. Tror att bloggen kan bli en bra representativ form av information för folk såväl som att jag får skriva av mig lite.

Länk

Bra initiativ att börja blogga. Även om du kanske inte blir överöst med kommentarer i bloggen så fyller den en funktion.