Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Jag brukar kalla asperger syndrom en personlighetsstörning, man är ju sjuk på det viset att man uppfattar folk fel, inte kan läsa av ansiktets utryck, osocial osv

Din pojkvän måste vara lycklig som har dig. Hur ser han på din inblandning med psykatrin?
Vet inte om det är någon skillnad om det är mer acceptabelt för kvinnor att vara psykfall, men jag vet att det är inget som är bra att ta upp, oavsett.

Btw snygg postcount.

Haha...
Han tycker inte att jag är sjuk eller störd, han tycker dock att jag kan bete mig irrationellt...

Sen tror jag att han tycker om att ta hand om mig, han kommer från en rik, stabil familj och jag tror i ärlighetens namn att han tycker om att känna sig behövd. Han har massa egna intressen, studerar, har stort socialt nätverk osv... motsatsen till mig på en mängd sätt. Antar att vi kompletterar varandra och ja, antar att han tycker om lite galna tjejer Då jag upplever att han kommer från en lite mer styrd och begränsad miljö och jag är någon som bott på behandlingshem och tagit droger osv.

Är spontan och äventyrssökande, hittar på mycket kul saker, duktig på att planera lyckade tillställningar och resor osv (om jag får säga det själv ) och jag tror att han tycker om det. Någon som är fri men endå behövande - av just honom.

Och avslutningsvis... tror de är lite delat det, finns många som gillar lite farliga/galna/män så de får nog sin del av kakan allt. Det kanske mer är dom "normalgalna" som faller mellan stolarna?

Jag är också bra på engelska. Nu i min gymnasiumklass är jag bäst i klassen och jag läste en Harry Potter bok på engelska när jag gick i femman medan mina kompisar knappt klarade en såndär väldigt lättläst bok.

Sen så har jag för det mesta inga problem med att uttrycka mig verbalt. Men när jag ska skriva så blir ofta meningarna konstiga för av nån anledning blir jag så ivrig när jag skriver och vill få i så mycket fakta i en mening vilket leder till att meningarna blir långa och konstiga.

Du låter nästan som mig, förrutom att jag är mer intresserad av vilda (till en viss grad) personer än lugna. Tycker dock om att provocera dessa personer, men det är en annan femma.
Problemet som jag har är att kvinnor blir väldigt intresserade av mig. Detta har hänt ett stort antal gånger. Men när de väl får höra vem jag egentligen är, eller har varit, bakom min "mask". Så vill de hålla sig ifrån mig. Kanske har jag ett för fint yttre som tvinar bort ju mer man känner mig, mycket tyder på just detta.
Jag har aldrig kvar några vänner under en längre tid heller, allt försvinner med tiden. Men jag tror det är liknande med andra som mig och jag är inte det minsta ledsen för det. Jag tänker inte på det bara.
Bäst vore ju om man träffat någon som en själv, tänker jag. Vet inte hur det skulle gå till, personer som mig är inte lätta att ta kontakt med...

Min son har AS när han var yngre var han totalt okänslig för kyla sprang barfota endast i klädd shorts fram till att frosten kom på hösten. När han kom in i puberteten vände det nu är han väldigt frusen vill hellst sova med skovärmare i sängen.
Det märkliga är att nar han var yngre så var han nästan aldrig sjuk jag hade bara utnyttjat max fem vab dagar fram tills han började skolan. När hanslog om och blev mer frusen av sig började också förkylningarna man kan nästan tro att han är allergisk för folk blir sjuk så fort han umgås med folk. Alltså förkyld.

Jag var/är också sån. Inte lika tålig som när jag var mindre men ändå. När jag var liten körde jag snöbollskrig i t-shirt medan mina kompisar gick och frös fast dom hade tjocka jackor.

Min borderlinersida ger mig tillräckligt med galenskap, behöver ingen labil umgängeskrets direkt. Föredrar mer stillsamma, då kan jag vara så vild och galen som helst utan att det "blir för mycket".

Har heller aldrig haft några vänner, egentligen. Har en del gamla barndomsvänner som jag träffar ibland som jag umgicks med mycket som barn eftersom mina föräldrar var/är mycket sociala av sig och gärna ordnar middagar och större tillställningar. Så barn till familjerna som blev inbjudna umgicks man ju mycket med och vi har kontakt. De känns dock mest som kusiner eller dylikt.

Har inte lyckas skaffa vänner på egen hand... Pojkvännen har som sagt ett stort socialt nätverk, främst killkompisar. Och dem har jag på något sätt "adopterat" och kallar för "mina vänner" också fast dem förstås i grund och botten alltid kommer vara hans kompisar (också många av dem är barndomskompisar till honom kan tilläggas).

Men det fungerar utmärkt med det sociala som är nu, när vi någon gång i veckan ställer till med festligheter och träffar alla. Jag behöver inte lägga så sort ansvar på relationerna, min pojkvän sköter det, men jag får frukten av allt arbetet på något sätt.


Jag tänkte också, i många många år, att det var bättre om jag hittade en likasinnad. Så jag sökte och jag fann bara folk med egen svår psykisk problematik och jag är otroligt krävande som person. Behöver väldigt mycket bekräftelse och uppmärksamhet när jag väl öppnat upp mig... så det fungerande inte direkt... idealiskt...

Jag är asocial, ångestdrabbande, bra på språk, dålig på matematik, fastnar för en viss grej för att i andra sekunden fastna för någonting annat... och, ja, massa andra grejor.

Jag har hört av ett flertal individer att de skulle vilja ha asperger, varför? För att man blir "smart" då. Trots att jag har skolkat nästan fem år i grundskolan så kan jag läsa en bok på engelska, skriva utan allvarliga grammatiska fel, läsa snabbt utan något problem osv. Det här är inget märkvärdigt för er som läser det jag skriver nu, men om ni visste min ålder så skulle ni förstå. Dock så kan den ej läsas ut här på FB, skulle bli bannad i runt två år. Men till moderator: jag är arton

I alla fall så suger det att ha asperger. Det suger att vara asocial. Det suger att drabbas av ångest. Det suger att aldrig kunna relatera till någon annan människa. Men framförallt, så suger det att aldrig någonsin kunna avsluta det man påbörjat. Jag har säkerligen en trettio ofärdiga noveller på min disk, hur kul är det på en skala ett till tio?

Ni lite mer erfarna aspiesarna kanske kan ge mig hopp? Går det att förändra en aspies beteende? Jag eftersöker inte att bli normal då jag spottar på folk som tycker att det är "normalt" att vara "normal". Men jag vill kunna avsluta någonting utan att få extrem ångest. Jag vill kunna vara med folk utan att få extrem ångest. Jag vill kunna tänka på jorden, universum, livet & människorna på den här planeten utan att få extrem ångest.

Jag vill helt enkelt leva ett lättare liv. Mina ambitioner om att bli någon kan ej förverkligas om jag konstant aldrig lyckas avsluta något. Och jag vill inte börja på något jävla asperger gymnasium.

Jag har också missat cirka 5 år från grundskolan pga av skolk/behandlingshem/p12a och dylikt.

Läser idag naturvetenskaplig linje på gymnasiet med MVG i alla ämnen. (Inget Aspergergymnasium här inte...).


Man får se det vackra i snöstormen.

Har du ämnen du har lättare/svårare för? Jag har lätt för ämnen jag finner intresse i, så som historia, religion och språk. Men t.ex. matematik, kemi och musik (noter) kan jag ej plugga på för jag har ej intresse i det.

Psykologi, historia, svenska, biologi tillhör favoritämnena.

Har svårare för matematik och fysisk, men har inga problem med inlärningen, det går lätt så fort jag lärt mig...

Har framförallt motivation idag eftersom jag tänker läsa vidare till läkare eller forskare och betygen behöver ligga högt.