Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Vad har du läst om Aspergare och stressens inverkan; dvs kortisolen och dess sänkande inverkan på serotoninbalansen? Lägre serotonin ==> mår sämre ==> ångest ==> depression ==> mår sämre ==> ond cirkel.

Läs tex här:

Lyckohormon

Jag har läst en del om det för några år sen. Något jag läst mycket om på sistone är att det är vanligare än jag trodde att unga Aspergare (i synnerhet pojkar i tonårsåldern) tar till alkohol och dylikt för att orka med sitt vardagsliv som skola och andra gemenliga vardagssituationer som kräver mycket mer sociala färdigheter.

Troligtvis har Aspergers självklart haft sin del i att jag i princip föddes som en luguber dystymiker och dessutom varit grovt deprimerad (i och med att jag sen augusti förra året mått bättre än vad jag hade gjort på 7 år då det började så anser jag inte längre att jag är grovt deprimerad, även fast divergensen mellan nu och då är ganska futtig).

Och det är ju sådant som aggraverar och augmenterar ASD men däremot så har det ju inget att göra med dess emanativa grundstenar.

Som jag har skrivit tidigare i tråden så springer jag nu på vuxenpsy och gör utredningar för att rätta ut några frågetecken om mina problem som jag har.

När jag var där sist i veckan så pratade vi lite om tvångstankar, jag kan berätta att jag har extrema tvångstankar där jag får ångest och skamkänsla i hela kroppen över misstag jag har gjort under mitt liv. Kan vara vad som helst jag har fått ångest och skam över som tex hur jag betet mig rent socialt tex att jag uttryckte mig klumigt eller sagt en vis sak som folk blev grinig över, Eller ett beslut som jag har tagit.

ja jag vet att det är en skitsak att älta sig i över några misstag man har råkat göra under sitt liv men detta tär mig psykiskt som fan och sen jag har fått såna här tankar sen cirka ett halvår tillbaka, Så känner jag att jag har blivit mera osocial av mig och som slutit in mig pga att jag är rädd över att göra ett ''misstag''

Nån som känner igen sig på detta? Kanske inte är tvångstankar detta men det känns fan som de!

Ber om ursäkt om texten är lite flummigt skriven men är så jävla väck på opiater och cannabis just nu !

Jag gör ungefär samma sak fast jag får inte särskilt mycket ångest. Jag grubblar fortfarande över saker jag gjort, sagt och kunde ha gjort för flera år sedan. Jag grubblar även över saker andra gjort och om jag borde ha gjort något annat än det jag gjorde i relation till det. Detta leder till att jag grubblar väldigt mycket, i perioder, om hur jag ska göra i framtiden i liknande situationer. Detta handlar främst om att skapa nära relationer. Något jag inte är så väldigt bra på.

Detta grubblandet är ett ganska stort problem när jag mår dåligt. Inte annars, då påverkas jag inte det av det. Då skapar det inte några negativa känslor.

Edit: Jag funderar mer på vad som kunde vart. Hur jag ska kunna göra det så bra som möjligt. Samtidigt så föreställer jag mig ofta någon sorts idealframtid som jag vill nå och försöker komma på hur jag ska uppnå den. Något som kan vara ganska nedslående när man ser alla problem man inte riktigt ska lösa dem och liknande.

Skönt att man inte är ensamen om såna där konstiga tankar, Väldigt konstigt hur ens psyke fungerar när man tänker efter men ändå, Skitsaker man grubblar sig över men ändå så får man ångest över såna småsaker........De är så rooligt att ha AS!

Det fetstila håller jag med till 100% Exakt såna där tankar om ''idealframtid'' om hur livet kunde varit annorlunda om man bara gjorde några få förändringar i sitt liv men man får väl lära sig av sina misstag, Inget man kan ändra på nu precis men det hade ju varit jävligt praktist det att ändra på sånt där!

Det där med idealframtid är något jag kan haka upp mig på väldigt långt. Jag kan bygga upp förväntningar som är skyhöga men jag kan inte få verkligheten att leva upp till dem. Ofta är denna idealframtid något jag behöver en hel del tur för att nå, så det är inte något jag själv riktigt kan styra över. Det är ofta ganska så nedslående. Hur som helst så vet jag ju om detta och kan kompensera lite för det. Försöka göra så bra jag kan och orkar.

Roar mig att läsa gamla inlägg och är tvungen att blanda mig in:

Personligen tycker jag att i vissa punkter låter det som 'Asperger experten' (?!!?!) i frågan har en grov personlighetsstörning själv Dock färgas alltid info pga andras tolkningar också så jag vet inte vilket är sant och vilket är lyssnarens egen tolkning av det hörda. Så jag bestämmer att inte lägga så stor vikt i det vad jag läste men ville kommentera detta ändå.

Har också läst vad ni andra asper har skrivt om grubblerier och att vissa problem fastnar tvånsmässigt i hjärnan och det ältande kan vara för dagar, precis så är det med mig också. Dock börjar det blir lättare nu för att jag håller på att lära mig att det inte behöver hända.
Att lära nytt sätt att tänka och leva tar lååååång tid men iaf i mitt fall fungerar det steg för steg. Jag är fullt medveten att jag kommer trilla tillbaks i det gamla både en och annan gång men att jag systematiskt jobbar med problemlösning gör livet betydligt lättare för mig själv.

Jag har haft myyyyyycket tid och motiation att öva och lära nya sätt och jag känner starkt att jag är på rätt väg. I mitt fall är Asperger en gåva och det är bara nu jag har börjat förstå på riktigt att vilken möjlighet Aspergers syndrom är.

Vi är alla olika även vi som har AS men jag har börjat nu ana vilken betydelse för utvecklingen Aspergers har. Det finns INGA gränser ! Så ni andra asper som har svårare i livet än jag, kasta för fan inte bort den enorma gåvan ni har fått ! Asperger syndrom är en välsignelse för mig oavsett att jag har fått krypa i långa mörka onda vägar att komma till insikten. Det var värd smärtan och nu kan jag säga att jag väljer att se enbart ljuset och möjligheterna. It is always up to me att välja hur jag ser på saker eller reagerar.

Lycka till för alla andra asper ! Gör som jag; vänd alla motgångar till styrka för om NÅGON som kan göra det, det är just en jävlig smart aspie som kan det

Kör eget race men lyssna alltid intuitionen, då är det lite som kan gå fel

Eftersom min tråd blev låst av någon skum anledning postar jag här, vad skulle ni säga är det jobbigaste med personer som har detta? Jag har själv det och har varit bland såna människor nästan hela livet, inte så jävla kul kan jag lova.

Här är min tråd, https://www.flashback.org/t1917308

Det som gör att jag inte orkar med aspergare bortsett från mina vänner som har det beror på att de brukar har förbannat svårt att ta kritik, ibland räcker det med små grejer så ska de börja bete sig åt som om dom var helt dumma i huvudet.

Fucking jävla helvetessjukdom som inte går att bota!!!

Är det verkligen nödvändigt att dra alla med Asperger över en kam enbart för att du finner diagnosen motbjudande och människor med AS detsamma? Visst finns det folk med AS som man stör sig på, inte minst här på forumet men även ute i livet, dock ingenting som jag låter mig bli arg över elller så, folk är som dom är, bara att acceptera det faktumet.

Vet du att de har AS eller är det något du tror?

Oavsett så tror jag att de flesta är ganska kassa på att ta kritik. För det mesta är det folk som har dålig självkänsla som reagerar starkt på det.

Det kan också vara så att du är dålig på att ge kritik.

Gjorde ett uppmärksamhetstest (eller nåt i den stilen - ett test man gör för o se om man kan ana adhd/add) hos Psyk och det gick "bra". Gjorde mitt bästa, men fick ändå usla resultat; resultat som indikerar adhd/add.

Fortsättning följer....

Får jag metylfenidat utskrivet blir jag fruktansvärt lycklig. Annars blir det droger och whisky alltså... Och framtida självmord. Eller nån slags självmedicinering jag inte har råd med...

Jag är diagnosticerad med as och adhd. Tror även att jag kan ha borderline.