Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Jag menade inte att man inte kan ha det samtidigt alls, skrev lite diffust

Jaha my bad!

Fint, detta visste jag inte om. När jag googlade så fick jag inte fram något.

Jag tror du har lyckats hitta en av "min sort", en variant av min personlighetstyp; den arga extroverta aspergerkillen Dock har jag studerat människor in absurdum hela livet så jag har lärt mig parera, ironisera och humorisera runt de neurotypiska's sätt att socialisera, vilket är ofattbart tråkigt egentligen. Det roliga är att just retas med känsliga människor och det faktum att de har så förbaskat svårt att säga vad de tycker. Det är MYCKET enkelt att läsa av deras "allt mer irriterande" kroppsspråk och det blir bara allt roligare att spela "dum" ju längre de "vägrar" säga vad de tycker. Vi svenskar behöver lära oss våga vara tydliga i vår kommunikation.

Egentligen gillar jag mer att prata med er "riktiga" aspergerkillar. Är du säker på att han inte förstår att de tycker han är pinsam? Finns risk för att han bara skiter i det fullständigt

Hittade en yngre "variant" av mig själv, skulle man kunna säga

https://www.youtube.com/watch?v=E86lxs_BkBI

En till utåtagerande och arg aspergerkille:

https://www.youtube.com/watch?v=O1pjbWgPszQ&feature=related

LL

Om man upplever sig själv vara väldigt annorlunda ifrån sin omgivning när man växer upp, ligger det då inte väldigt nära tillhands att den personen riskerar bli deppig då och då?

2% av Sveriges befolkning är ca 200 000 snabbt höftat, det är en jäkla massa människor att umgås med det. Allt handlar bara om att hitta sina likasinnade och släppa föräldrarnas rädslor, för mår någon dåligt så har föräldrarna inte lyckats frigöra sig ifrån sina ungdomsrädslor utan deras undvikande/skygga beteenden har smittat av sig.

Det finns så mycket positiva förebilder, här är en av dem:

https://www.youtube.com/watch?v=iAu6_Llfh2A

Rock on och stay positive!

Haha, men jag är lite osäker på honom. Jag vet inte om han är medveten eller inte. När jag är med honom så har han inte vart så farligt pinsam. Jag är visserligen inte så lättpåverkad av sånt och jag säger utan problem till att personen borde hålla tyst eller så. Sedan är jag osäker på hur intelligent han är, jag har inte fått grepp om det ännu. Men jag har inte umgåtts särskilt mycket med honom heller. Han kan vara påfrestande emellanåt.

Han lär sig förhoppningsvis

God natt!

Är det bara jag som anser att dålig uppfostran inte är en diagnos/sjukdom?

ADHD, har ju iaf en kemisk obalans. Asperger har ju inga objektiva symptom. Riktig jävla hittepåsjukdom med andra ord.

Är det många av er asperger-folk som använder er diagnos som ursäkt för att bete sig illa, eller har ni diagnosen i åtanke när ni diskuterar med folk? Vissa verkar ju se diagnosen som en ursäkt till att bete sig illa/omoget och samtidigt slippa negativa konsekvenser, vilket sällan fungerar i vuxen ålder.

Ni som inte alltid haft diagnosen, hur påverkar diagnostiseringen er idag? Önskar ni kanske att ni aldrig gått till läkaren, så ni sluppit "stämpeln", eller känner ni att den är till er fördel kanske?

För det första tror jag du använt ordet symptom fel, du borde använt ett ord som har med anledningar att göra. Det finns nämligen en hel del objektiva symptom på asperger. Man vet inte riktigt vad som ger upphov till autismspektrum störningar. Både genetik och miljö spelar roll.

Beter man sig illa brukar man få skylla sig själv. Det brukar inte fungera. Folk borde även lära sig att säga till. Säga vad de tycker, det hade vart så mycket enklare då. Inte bara vända ryggen till eller se glad ut ändå och uthärda.

Min diagnos har jag inte alltid haft men jag haft symptomen hela livet. Det är inte så mycket stämpel om man inte gör det till en. Fan, vill man inte ha en sådan stämpel så är det bara att anpassa sig mer eller mindre. Jag har lyckats, folk tycker bara att jag är konstig. Mina problem kvarstår dock, de problemen jag har kvar blir väldigt svårt att förändra för de är känslomässiga och ligger i min person.

Jag tycker det är ganska intressant med "intelligent" och troligtvis uppfattas jag som rätt så "dum" och lite konstig typ. Men det är oftast för att jag är tyst och kanske spelar lite dum. Dessutom har jag väl svårt att formulera ur mig vettiga saker och är lite seg skulle jag kunna tro och bryr mig inte speciellt mycket om massor av saker.

Jag vet knappt vilka dessa är (du syftar väl på asp) men eftersom jag eventuellt har det så ska jag försöka lära mig mer om det och dom och kanske mig själv.

Annars har jag alltid tyckt att jag passat bra med ADHD eftersom de har rätt så bra sociala färdigheter och flummar rätt så mycket.

Från din länk till Koffski. https://www.youtube.com/watch?v=E86lxs_BkBI

Om Fisk problemet, på sidan står det att 98% av världs befolkningen inte klarar av det och han säger att cirka 10% klarar av det, jag tror fler.

Men: Prova roligt!! ..... http://bytesolutions.com/Einstein_Quotes/Whose_Fish.aspx

Jag har läst lite av Tempel.

Det stämmer att man kan inte har kunnat fastställa alla etiologiska faktorer utöver lägre flöde och andra konstitutiva digressioner i dopaminsystemet, generellt till högre och mer dispersiva utsträckningar än ADHD och ADD. Självklart varierar det även bland de veritabla fallen men oftast så är det mer utbrett hos AS:are även om en hel del ADHD:are kan inneha större volymer i specifika områden.

Skriver på mobilen, så blev ett kort svar, då jag har lite tålamod för att skriva med touchtangentbord.

Både ADHD och/eller Asperger är en konsekvens av en uppväxt som triggat ett destruktivt beteende som skiljer sig ifrån normen, där differensen mellan normbeteendet och individens beteende representerar diagnosen. Diagnosen är vad personen behöver träna på för att fungera smidigt med normmänniskan på tex en arbetsplats eller i en skolklass. Sen om du vill kalla den ena eller den andra en sjukdom är för mig egalt, kalla det skokräm eller vad du vill; faktum kvarstår, det är en avvikelse ifrån "normen". Både inom fysisk läkarvård och inom psykisk läkarvård "aka diagnostik" utgår vetenskapen ifrån "normen". På Flashback är normen en 25cm lång kuk, således diagnosticerar jag dig härmed drabbad av "mikropenis"; och ger dig en bunke broschyrer över vad du kan göra för att förbättra din livskvalite, är detta en sjukdom för dig?

Sedan om dopaminbalansen blivit dysfunktionell under uppväxtåren där vår kropp/hjärna utvecklas gör inte det ena eller det andra till mer eller mindre sjukdom. Jag har, enligt diagnos, ADHD med Aspergerdrag och behöver medicin. Enligt min erfarenhet verkar oftare de som fått en "ren" Aspergerdiagnos eller Asperger med drag av ADHD klara sig utan medicin. Båda diagnoserna måste träna in det "sociala spelet" som saknas, ren kbt helt enkelt. Du vet, Arne blinkar med ögat för att han har tics inte för att han flörtar med dig så du behöver inte slå honom för det

En uppväxt av stress där en aggressivt lagd person spenderat mer tid i noradrenalinets (kamp och stresshormon = aggressiv och lättkränkt) värld än i dopaminets (må bra hormon = lugn och koncentrerad) kommer medföra en dysfunktionell dopaminbalanseringsförmåga. Fel hjärnbana kommer helt enkelt "danas" i hjärnan. En inåtvänd defensiv person kommer istället sluta sig inåt och i bästa fall avskärma omvärlden, i sämsta fall kommer deras inre stress utsöndra kortisol i överdriven mängd med motsvarande dysfunktion gällande serotoninbalansen. Den aggressive blir känslokall och uppjagad och den defensive blir känslosam och deprimerad.


Jag använder tex diagnosen för att få en person att förstå att anledningen till att jag glömt deras namn inte har med ointresse eller nonchalans för dem personligen, utan att jag har problem med närminnet. En sanning med modifikation, men ändå, då all fokus vid ett möte för mig ligger vid att läsa av motpartens kroppspråk och subtila reaktioner ej namnet. Det går att använda ett amerikanskt knep, att upprepa personens namn vid hälsningen, men brukar glömma det; speciellt om personen jag träffar fångar mitt intresse.


Endast jag kan bestämma vem som får veta min diagnos, så den påverkar mig enbart så mycket som jag vill att den ska påverka. Den är definitivt till min fördel då jag, precis som en som fått diagnosen diabetes, vet vad jag måste arbeta på och förändra för att förbättra min och andras livskvalite.

LL