Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Är jag ensam om att se folk med as som demoner?

Utveckla

Därför att en aspergare skulle kunna knulla en som försöker knuffa bort han och protesterar högljutt.

Aspergare känner ofta inga gränser i hur långt man kan gå.

Jävla odjur!

Ok? Så om jag förstår det rätt så ogillar du en person som råkar ha aspergers och därför drar du alla över en kant. Precis som att det finns vanliga folk som är idioter så finns det folk med aspergers som också är det. Men jag lovar dig att majoriteten av oss är snälla.

Berätta gärna mer om dina erfarenheter.

Okej, jag menade inte det jag sa, blev lite mycket för mig där bara.

Men jag har själv as och ser det som en helvetessjukdom då det har medfört mer dåligt än bra för min del.

Du ser alla med AS som demoner när du själv har de?

''My brain is full of fuck!'' http://i1.kym-cdn.com/entries/icons/original/000/004/592/my-brain-is-full-of-fuck.jpg

Okej nog med dumheterna: Ja AS är inte så jävla kul för många (Undertecknat är en av dom) som har diagnosen, Vissa lätta saker är 100 gånger jobbigare, Man spenderar flera timmar i sitt special intresse men orkar inte gå ut med soporna, Dom sociala färdigheterna är undermåttliga och samhället tror att vi är Brevik/Adam Lanza hybrid barnamördar som kan brista när som helst om vi inte blir nerdrogade med en jävla massa mediciner och blir inslängda på mentalsjukhuset.

Men man lär sig att hantera det, Så länge man inte spårar ut för mycket under ''dåliga'' perioder och får för sig att hoppa framför ett tåg när livet känns extremt jävla värdelöst. Det är bara att ta fighten och visa att bara man råkar födas med ett antal skruvar lösa i skallen så kan man ändå leva sitt liv så gott som man kan. Även om det finns perioder man vill bara lägga sig ner på backen och bara skita i allt!

Haha, jag gör EXAKT såhär, jag kan tillbringa flera timmar om dagen med sådant. Sitter jag och väntar någonstans, är ute och går, gymmar, åker i kommunaltrafiken (etc etc...) eller bara har tråkigt så sätter jag ihop olika situationer och spelar upp dem. Tyvärr gör jag det varje kväll när jag ska sova vilket vanligtvis leder till timlånga insomningstider, jag kan inte stänga av.

Är det där som gör att man babblar på och på trots att folk inte visar nåt intresse?

Någon som har gått på Sophiahemmet för att få hjälp med att få ett heltidsjobb?
Arbetsförmedlingens handledare jag har pratade om det och jag tyckte att det lät jättebra, sen gick jag på studiebesök och pratade med en av ledarna där varav jag tyckte att det lät jättebra.

De hjälper folk med AS att få ett fast permanent jobb, eller i alla fall praktik, genom att göra en profil på en för att sedan ringa runt till folk i de branscher man känner att man vill jobba med och ordnar intervjuer som är anpassade efter ens diagnos.

Jag kommer att börja på torsdag nästa vecka och jag är riktigt förväntansfull, i alla fall kommer jag ut från hemmet på vardagar när kompisar jobbar och faktiskt gör något produktivt när jag går på deras gruppmöten och grejer.

Hej! Det är som såhär att jag har precis inlett ett förhållande med en kille med AS. Jag är nu nyfiken på hur jag ska bete mig och hantera detta? Jag är en väldigt förstående person och vet endel om AS då jag är väldigt psykologi intresserad. Jag har själv BPS. Vad jag mest är nyfiken på är hur ni med AS upplevt era förhållanden? Vad partnern har gjort rätt och fel?
Det jag märkt mest av är att han gärna är ensam ganska ofta och att han har svårt att tala om hur han känner och så vilket såklart (tack vare bps/separationsångest) är svårt för mig, men antar väl att det är pga AS. Kommer han vänja sig vid mig och kommer detta gå över?

Grattis!


Ajdå...


Jag - som är aspie - vill ha saker och ting på MITT sätt. Jag kan bli lite grinig när de mest triviala saker är fel. Det kan vara nåt så litet som att en grej ligger på fel ställe i kylen...

Sånt där tär såklart på förhållandet. Men man får mötas halvvägs. Du får acceptera att han har sina ritualer och sin bestämda åsikt om saker - hur obetydliga de än är. Han får jobba på att funka mer som en "normal människa" och försöka dra ner lite på sina aspie-beteenden. Men de kommer inte försvinna... Räkna inte med det...


Vi aspies är kända för att inte tala känslor, att uppfattas som lite kalla och avståndstagande och att brista i empati o.s.v. Det kommer nog inte gå över... Det går bara över för mig när jag tar knark. Då faller murarna och jag kan tala om för min flickvän att jag älskar henne och allt sånt där som ni tjejer gillar att höra... (och som jag faktiskt känner för min tjej, men inte kan tala om, för det är så onaturligt och obekvämt för mig)

Det har jag förstått att det är så och det är inget problem för mig. Det största problemet är egentligen att jag med min separationsångest inte förstår att han inte vill vara med mig. Eller egentligen förstår jag det men jag måste ju hela tiden tänka att "ah just det ja..!".. detta är väl något jag får vänja mig vid..




Ah det är därför jag får så söta sms om kvällarna när han vart i Cocllianaflaskan eller tramadolen men inte annars! (Skämt åsido, han pundar inte, det är på hobbynivå precis som jag själv gör). Nej det kan jag tänka mig att det inte går över men menade mer att han kanske kommer kunna umgås med mig mer och mer? Utan att han ska tycka att det är jobbigt liksom?